Bloggmormor//Farmor på vift
Imorgon ska jag ut på vift och ha en riktig slappedag. En kompis har gett mig en heldag i Halmstad, med mat, shopping och biobesök, i födelsedagspresent. Vi brukar ge varandra upplevelser, istället för saker, man har ju liksom nog av prylar när man har kommit upp i min ålder, så det vill jag inte ha några fler.
Det är faktiskt lite skönt att komma hemifrån då och då och bara få göra vad man själv vill och slippa dom gamla vanliga tråkiga rutinerna..
Nu har jag tittat på Lets Dance och det är alltid lika inspirerande, där hade det varit fräckt att vara med, tänk er att sväva ut i det blå med en proffessionell danspartner i sina armar, med tjusiga kläder och fina frisyrer och publik på plats och för att inte tala om all TV-publik
Det sägs att det ska vara nyttigt att fantisera, det finns väl nåt ordstäv som säger " håll drömmarna levande " och det är just det som jag håller på med nu och fastän det bara är drömmar, så har jag jäkligt roligt under tiden...För att vara realistisk, så är det väl det närmaste man kommer.
Ville ha ut mina bloggar på bloggtoppen och bloggportalen, men jag lyckas inte. Jag vill gärna att fler ska kunna läsa dom.
Har någon lite tips om hur man gör. Jag lyckas registrera mig, men sedan klarar jag inte resten. Det ska ju gå att
få ut det man skriver automatiskt till dom här olika bloggställena, som har många läsare.
Ja, ni hör,ni hör.. jag har åldern emot mig, börjar nog bli lite smågammal , så det är inte helt enkelt, det här med datakunskap.
Nu för tiden så får ju alla ungar IT teknik med vällingen, medan vi gamlingar, får försöka klura ut på egen hand, hur det ska va...jag lovar att det blir många hjärnceller, som nästan dör eller åtminstone kryper ihop och gömmer sig nånstans i min skrynkliga hjärna, när jag slår på stora trumman och kräver deras 100 % iga medverkan, för att hjälpa mig att fatta hur i helsicke det ska vara... men nu tror jag att jag ger upp för ikväll, jag måste ju vara fräsch och vacker till i morgon, när jag ska göra stan, min favoritstad Halmstad.
Sov så gott och kram på er alla från blogg//mormor Gullabritta.
Det är faktiskt lite skönt att komma hemifrån då och då och bara få göra vad man själv vill och slippa dom gamla vanliga tråkiga rutinerna..
Nu har jag tittat på Lets Dance och det är alltid lika inspirerande, där hade det varit fräckt att vara med, tänk er att sväva ut i det blå med en proffessionell danspartner i sina armar, med tjusiga kläder och fina frisyrer och publik på plats och för att inte tala om all TV-publik
Det sägs att det ska vara nyttigt att fantisera, det finns väl nåt ordstäv som säger " håll drömmarna levande " och det är just det som jag håller på med nu och fastän det bara är drömmar, så har jag jäkligt roligt under tiden...För att vara realistisk, så är det väl det närmaste man kommer.
Ville ha ut mina bloggar på bloggtoppen och bloggportalen, men jag lyckas inte. Jag vill gärna att fler ska kunna läsa dom.
Har någon lite tips om hur man gör. Jag lyckas registrera mig, men sedan klarar jag inte resten. Det ska ju gå att
få ut det man skriver automatiskt till dom här olika bloggställena, som har många läsare.
Ja, ni hör,ni hör.. jag har åldern emot mig, börjar nog bli lite smågammal , så det är inte helt enkelt, det här med datakunskap.
Nu för tiden så får ju alla ungar IT teknik med vällingen, medan vi gamlingar, får försöka klura ut på egen hand, hur det ska va...jag lovar att det blir många hjärnceller, som nästan dör eller åtminstone kryper ihop och gömmer sig nånstans i min skrynkliga hjärna, när jag slår på stora trumman och kräver deras 100 % iga medverkan, för att hjälpa mig att fatta hur i helsicke det ska vara... men nu tror jag att jag ger upp för ikväll, jag måste ju vara fräsch och vacker till i morgon, när jag ska göra stan, min favoritstad Halmstad.
Sov så gott och kram på er alla från blogg//mormor Gullabritta.
test
test
Det har hänt nåt underbart i farmors//mm liv
Ja, var och hur ska jag börja, när jag ska berätta något , som har berört och berör mitt hjärta och mina känslor, så det nästan gör ont i kroppen
Det är som om det rusar runt glädje, lycka, sorg, tvivel,och en alldeles, alldeles underbar kärlekshymn i mitt varma sjudande blod och gör mig till en otroligt genomlycklig människa idag.
Det är som om en , av alla pusselbitar har hittat sin plats igen och fyller ut ett av dom svarta ,tomma fula hål, som gapade stort emot mig och bara genom att läka , ett av hålen , så ger det mitt liv,
ännu en dimension
ännu mer kärlek och upprättelse,
Bara genom att lysa och visa sin existens och vara villig att ta sin rättmätiga plats i mitt familjepussel och utöka den underbara familj som jag redan hade innan.. och ta del av oss alla.
Jag kan för första gången i mitt vuxna liv få kalla mig för faster och uppleva att mina brors barn självmant söker upp mig, för att dom saknar sina blodsband.
För att dom själva känner att dom saknar den delen av sitt liv och för att dom också upplever, förhoppningsvis, att det också skulle berika deras egna vuxna liv nu och i en framtid.
Jag hoppas dom förstår och känner, att detta som händer , är precis lika viktigt för mig, som dom tycker, att det är för dom.
Förutom min alldeles egna alldeles otroliga familj, min man , mina barn och numer också mina barnbarn,
har jag aldrig fått känna, att jag har en fungerande grundfamilj i mina syskon och inte heller i deras barn ...och jag har saknat det så otroligt mycket under alla dessa år, det har varit så tomt, öde och kallt.,
Jag har kännt att jag inte har velat tränga mig på , trodde väl kanske inte att dom var intresserade eller att det inte vore bra för dom ,
att dom hade fullt upp med sina egna liv och var nöjda med den situationen, som dom befann sig i och att dom för längesedan hade accepterat, att deras pappa inte var stark nog, att vara den pappa som han borde ha varit.
och att vi övriga på hans sida hade glömt, eller inte var intresserade eller något annat.....det finns så mycket tankar och så många funderingar...
Kunde jag ha underlättat på något sätt, för att vi skulle ha kunnat ha en nära relation, genom åren. ??
Har jag åsamkat dessa mina brorsbarn, något lidande,
har dom någon gång trott, att jag inte ville träffa dom, ?
Har dom kännt sig svikna av mig också,
har dom undrat...var är hon, var är vår pappas familj och vill dom inte veta av oss. ??,
Har dom gråtit tårar och fått sår i hjärtat och kännt sig alldeles övergivna av mig också ...
Jag blir alldeles förtvivlad när jag tänker dessa tankar.
Jag vet ju samtidigt att dom har vuxit upp hos två fina och respekterade människor, som alldeles säkert har gjort allt vad dom förmår, för att ta hand om sina "fosterhemsplacerade " barn och älskar dom så mycket som någon kan begära,
och gett dom en trygg och fin barndom och uppväxt.
Det är ingen tvekan alls om det och det hörs när jag mailar och pratar med brorsbarnen
att dom har fått en bra uppfostran och har blivit två sociala, djupa och trevliga unga människor., som har en nära och fin relation till sina föräldrar, så tack gode gud, för att ni har funnits och finns.
Jag vet , eftersom jag själv har tagit om hand barn och ungdomar i familjehemsplaceringar,, att det inte är en lätt uppgift, att bli ställföreträdande föräldrar, till barn, som förlorat sin trygghet, av olika anledningar.
Det är så mycket som ska klaffa, personkemin ska stämma och man ska fortsätta arbeta med något,, som någon annan har påbörjat och det är inte alltid det är, som man tror att det är...man ställs inför många, komplicerade och svåra situationer, där man inte vet, om man gör rätt eller fel..
När jag då tänker tillbaka, så kommer frågor inför mig , som varför inte jag lika gärna kunde ställt upp och tagit hand om dessa barnen, min älskade brors små barn...
varför talade ingen om för mig, direkt när det gick dåligt ?,
varför blev inte jag tillfrågad ?
Jag är inte alls säker på att det skulle varit bättre för barnen, men det skulle definitivt, varit bättre för mig själv och framförallt för min bror, att få känna, att det var hans egen familj, hans eget kött och blod, som ställde upp, när det nu inte gick bra för honom själv och när hans lilla familj rasade.
Ja, det finns, som ni märker många frågor och funderingar och många,många varför..det går inte att göra något ogjort, men det går att göra... det bästa av den framtid vi har...
Idag är också min bror Lasse, lycklig,förväntansfull och full av försiktigt framtidshopp.
Han har fått ytterligare anledning att försöka leva sitt liv på ett sådant sätt, att han kan börja lära känna sina barn på nytt och kanske skapa sig en någorlunda fungerande social tillvaro och relation till dom .
Han känner idag en spirande och försiktig glädje och vågar kanske tro , att också han har ett människovärde, trots sitt
miserabla och tragiska liv ( han har ju dessutom haft samma , kaotiska, barndom som jag själv har haft )
Nu ska vi träffas alla och sammanstråla i Partille kyrka och tillsammans bära ett alldeles, nytt litet oskyldigt barn till dopet, lilla Alva Magnolia och önska henne ett långt, lyckligt och tryggt liv tillsammans med sina unga och lyckliga föräldrar .
Det blir en stor dag för oss alla, det blir en återförening, som jag hoppas, blir grunden och spjutspetsen till en ljusare framtid och till ett väl fungerande familjeliv ,där vi kan lära känna och finnas till för varandra och äntligen få uppleva
att vi tillhör en och samma ådra ....och där jag äntligen får känna att jag är en faster att räkna med och där mina barn , för första gången, får träffa sina alldeles nya kusiner... det ser dom också fram emot med tillförsikt !!.
Puss, mina älskade brorsbarn, om ni bara kunde förstå vad ni tillför mitt liv och hur lycklig jag är idag .
Er egna faster Gullabritta
Det är som om det rusar runt glädje, lycka, sorg, tvivel,och en alldeles, alldeles underbar kärlekshymn i mitt varma sjudande blod och gör mig till en otroligt genomlycklig människa idag.
Det är som om en , av alla pusselbitar har hittat sin plats igen och fyller ut ett av dom svarta ,tomma fula hål, som gapade stort emot mig och bara genom att läka , ett av hålen , så ger det mitt liv,
ännu en dimension
ännu mer kärlek och upprättelse,
Bara genom att lysa och visa sin existens och vara villig att ta sin rättmätiga plats i mitt familjepussel och utöka den underbara familj som jag redan hade innan.. och ta del av oss alla.
Jag kan för första gången i mitt vuxna liv få kalla mig för faster och uppleva att mina brors barn självmant söker upp mig, för att dom saknar sina blodsband.
För att dom själva känner att dom saknar den delen av sitt liv och för att dom också upplever, förhoppningsvis, att det också skulle berika deras egna vuxna liv nu och i en framtid.
Jag hoppas dom förstår och känner, att detta som händer , är precis lika viktigt för mig, som dom tycker, att det är för dom.
Förutom min alldeles egna alldeles otroliga familj, min man , mina barn och numer också mina barnbarn,
har jag aldrig fått känna, att jag har en fungerande grundfamilj i mina syskon och inte heller i deras barn ...och jag har saknat det så otroligt mycket under alla dessa år, det har varit så tomt, öde och kallt.,
Jag har kännt att jag inte har velat tränga mig på , trodde väl kanske inte att dom var intresserade eller att det inte vore bra för dom ,
att dom hade fullt upp med sina egna liv och var nöjda med den situationen, som dom befann sig i och att dom för längesedan hade accepterat, att deras pappa inte var stark nog, att vara den pappa som han borde ha varit.
och att vi övriga på hans sida hade glömt, eller inte var intresserade eller något annat.....det finns så mycket tankar och så många funderingar...
Kunde jag ha underlättat på något sätt, för att vi skulle ha kunnat ha en nära relation, genom åren. ??
Har jag åsamkat dessa mina brorsbarn, något lidande,
har dom någon gång trott, att jag inte ville träffa dom, ?
Har dom kännt sig svikna av mig också,
har dom undrat...var är hon, var är vår pappas familj och vill dom inte veta av oss. ??,
Har dom gråtit tårar och fått sår i hjärtat och kännt sig alldeles övergivna av mig också ...
Jag blir alldeles förtvivlad när jag tänker dessa tankar.
Jag vet ju samtidigt att dom har vuxit upp hos två fina och respekterade människor, som alldeles säkert har gjort allt vad dom förmår, för att ta hand om sina "fosterhemsplacerade " barn och älskar dom så mycket som någon kan begära,
och gett dom en trygg och fin barndom och uppväxt.
Det är ingen tvekan alls om det och det hörs när jag mailar och pratar med brorsbarnen
att dom har fått en bra uppfostran och har blivit två sociala, djupa och trevliga unga människor., som har en nära och fin relation till sina föräldrar, så tack gode gud, för att ni har funnits och finns.
Jag vet , eftersom jag själv har tagit om hand barn och ungdomar i familjehemsplaceringar,, att det inte är en lätt uppgift, att bli ställföreträdande föräldrar, till barn, som förlorat sin trygghet, av olika anledningar.
Det är så mycket som ska klaffa, personkemin ska stämma och man ska fortsätta arbeta med något,, som någon annan har påbörjat och det är inte alltid det är, som man tror att det är...man ställs inför många, komplicerade och svåra situationer, där man inte vet, om man gör rätt eller fel..
När jag då tänker tillbaka, så kommer frågor inför mig , som varför inte jag lika gärna kunde ställt upp och tagit hand om dessa barnen, min älskade brors små barn...
varför talade ingen om för mig, direkt när det gick dåligt ?,
varför blev inte jag tillfrågad ?
Jag är inte alls säker på att det skulle varit bättre för barnen, men det skulle definitivt, varit bättre för mig själv och framförallt för min bror, att få känna, att det var hans egen familj, hans eget kött och blod, som ställde upp, när det nu inte gick bra för honom själv och när hans lilla familj rasade.
Ja, det finns, som ni märker många frågor och funderingar och många,många varför..det går inte att göra något ogjort, men det går att göra... det bästa av den framtid vi har...
Idag är också min bror Lasse, lycklig,förväntansfull och full av försiktigt framtidshopp.
Han har fått ytterligare anledning att försöka leva sitt liv på ett sådant sätt, att han kan börja lära känna sina barn på nytt och kanske skapa sig en någorlunda fungerande social tillvaro och relation till dom .
Han känner idag en spirande och försiktig glädje och vågar kanske tro , att också han har ett människovärde, trots sitt
miserabla och tragiska liv ( han har ju dessutom haft samma , kaotiska, barndom som jag själv har haft )
Nu ska vi träffas alla och sammanstråla i Partille kyrka och tillsammans bära ett alldeles, nytt litet oskyldigt barn till dopet, lilla Alva Magnolia och önska henne ett långt, lyckligt och tryggt liv tillsammans med sina unga och lyckliga föräldrar .
Det blir en stor dag för oss alla, det blir en återförening, som jag hoppas, blir grunden och spjutspetsen till en ljusare framtid och till ett väl fungerande familjeliv ,där vi kan lära känna och finnas till för varandra och äntligen få uppleva
att vi tillhör en och samma ådra ....och där jag äntligen får känna att jag är en faster att räkna med och där mina barn , för första gången, får träffa sina alldeles nya kusiner... det ser dom också fram emot med tillförsikt !!.
Puss, mina älskade brorsbarn, om ni bara kunde förstå vad ni tillför mitt liv och hur lycklig jag är idag .
Er egna faster Gullabritta
Vilken pärs för Farmor/Mormor
Ja, det var verkligen en pärs. Det var längesedan jag var så himla dålig. Drabbades av vinterkräksjukan och jag har inte haft den sedan mina egna barn var små och det är ju som ni vet super-duper länge sedan.
Spydde konstant sedan fredag eftermiddag och höll på till i går morse vid halvsju.
Hela kroppen är helt slut. Nu känns det tydligt , att man inte är 20 år precis längre, så det var ju ännu en besvikelse, jag som kanske trodde.........eller ??!!
Nej då, det är ingen fara alls, jag vet min ålder och trivs faktiskt rätt bra med den , dessutom...
Jag försökte bara vara lite rolig.
Idag är jag iallafall på benen, men det är inte så där värst mycket mer, kan jag säga. Försöker att bädda rent i sängarna och städa av lite, för det är iallafall helt klart, att det behövs.
Det syns när den ansvariga för hem och hus blir sjuk, då ramlar halva huset nästan ihop. Jag är ju från den generationen som inte har haft förstånd att kräva lika mycket av den äkta hälften, så då får jag ta konsekvenserna av det. också.
Denna gången har vi varit sjuka samtidigt , så jag kan ju inte anklaga honom för bristande engagemang precis, även om jag tycker att jag var ett snäpp sjukare än han var, men det var ändå jag som tände i pannan, hämtade blåbärsdricka och vatten, svarade i telefonen, släppte ut och in vovven och spydde mellan gärningarna..., så visst kan jag med gott.samvete få gnälla lite, eller vad säger ni ??
Han är ju ändå rätt bra i vanliga fall, det kunde ju varit mycket värre.......men............
och vi känner ju varandra väldigt bra efter 43 år tillsammans och det gäller ju att ta det onda med det goda....för oss båda
faktiskt och det tror jag mig veta att vi gör.
Nu ska jag försöka att fortsätta med min rengöring , så huset blir någorlunda fräscht igen.
Ha det bra tills nästa gång vi hörs Kram Gullabritta
Spydde konstant sedan fredag eftermiddag och höll på till i går morse vid halvsju.
Hela kroppen är helt slut. Nu känns det tydligt , att man inte är 20 år precis längre, så det var ju ännu en besvikelse, jag som kanske trodde.........eller ??!!
Nej då, det är ingen fara alls, jag vet min ålder och trivs faktiskt rätt bra med den , dessutom...
Jag försökte bara vara lite rolig.
Idag är jag iallafall på benen, men det är inte så där värst mycket mer, kan jag säga. Försöker att bädda rent i sängarna och städa av lite, för det är iallafall helt klart, att det behövs.
Det syns när den ansvariga för hem och hus blir sjuk, då ramlar halva huset nästan ihop. Jag är ju från den generationen som inte har haft förstånd att kräva lika mycket av den äkta hälften, så då får jag ta konsekvenserna av det. också.
Denna gången har vi varit sjuka samtidigt , så jag kan ju inte anklaga honom för bristande engagemang precis, även om jag tycker att jag var ett snäpp sjukare än han var, men det var ändå jag som tände i pannan, hämtade blåbärsdricka och vatten, svarade i telefonen, släppte ut och in vovven och spydde mellan gärningarna..., så visst kan jag med gott.samvete få gnälla lite, eller vad säger ni ??
Han är ju ändå rätt bra i vanliga fall, det kunde ju varit mycket värre.......men............
och vi känner ju varandra väldigt bra efter 43 år tillsammans och det gäller ju att ta det onda med det goda....för oss båda
faktiskt och det tror jag mig veta att vi gör.
Nu ska jag försöka att fortsätta med min rengöring , så huset blir någorlunda fräscht igen.
Ha det bra tills nästa gång vi hörs Kram Gullabritta
Angående försäkringskassan
Tack Petra för ditt inlägg.
Jag håller med dig vad gäller regler och förordningar och att en tjänsteman måste sköta sitt arbete utifrån det, men jag kan inte tänka mig, att det är så, att en tjänsteman på F-kassan alltid måste kräva av en kund, att hon måste arbeta heltid, speciellt inte när man är så allvarligt sjuk, som denna kvinnan är. Det sas ju flera gånger och jag vet att det är så, att tjänstemannen idag inte ska bedöma sjukdomen, utan vilken arbetskapacitet kunden har, men för att kunna göra en sådan bedömning, så den blir relevant, så måste man ju ändå veta, vad för typ av sjukdom den sjuke har och hur dålig hon egentligen är. Jag kan inte förstå, hur tjänstemannen annars ska kunna göra en rätt bedömning.
Jag tror nog att det är tjänstemannen som gör den första bedömningen, med hjälp av läkarintyg och den sjukes berättelse, men att ärendet lämnas över till högre instans, om det blir problem..
Tjänstemännen har så klart fått riktlinjer om att dom ska vara restrektiva med sjukskrivningar, men jag kan inte tänka mig, att dom inte har något eget handlingsutrymme. eller tolkningsutrymme , har jag fel, så rätta mig gärna.
Gull-Britt
Jag håller med dig vad gäller regler och förordningar och att en tjänsteman måste sköta sitt arbete utifrån det, men jag kan inte tänka mig, att det är så, att en tjänsteman på F-kassan alltid måste kräva av en kund, att hon måste arbeta heltid, speciellt inte när man är så allvarligt sjuk, som denna kvinnan är. Det sas ju flera gånger och jag vet att det är så, att tjänstemannen idag inte ska bedöma sjukdomen, utan vilken arbetskapacitet kunden har, men för att kunna göra en sådan bedömning, så den blir relevant, så måste man ju ändå veta, vad för typ av sjukdom den sjuke har och hur dålig hon egentligen är. Jag kan inte förstå, hur tjänstemannen annars ska kunna göra en rätt bedömning.
Jag tror nog att det är tjänstemannen som gör den första bedömningen, med hjälp av läkarintyg och den sjukes berättelse, men att ärendet lämnas över till högre instans, om det blir problem..
Tjänstemännen har så klart fått riktlinjer om att dom ska vara restrektiva med sjukskrivningar, men jag kan inte tänka mig, att dom inte har något eget handlingsutrymme. eller tolkningsutrymme , har jag fel, så rätta mig gärna.
Gull-Britt
Ikväll är farmor/mormor upprörd efter-debatt om försäkringskassans arbete
Först vill jag säga " smaklig måltid, Angelika "hoppas du kommer att tycka om GI-kakan .
Jag har precis följt programmet debatt på TV1.
Det handlade om försäkringskassans bemötande av sjuka människor.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man som tjänsteman kan vara så okänslig, så man kan kräva av en svårt cancersjuk människa, som går under pallitativ behandling= vård i livets slutskede, .att hon ska öka sin arbetstid upp till heltid
Det är väl ändå helt otroligt att hon orkar med att arbeta halvtid, det är väl alldeles otroligt starkt av henne.
Det är ju tjänstemannen som gör bedömningen och sedan tar beslutet och där måste ju finnas utrymme för personliga tolkningar på varje beslut man gör.
När tjänstemännen gör en bedömning av en sjukskriven arbetsförmåga, så måste dom ju också , tänka ett steg längre och försöka att sätta sig in i hur deras klient, också mår rent psykiskt, det måste naturligtvis vägas in i en total bedömning för att det ska kunna bli ett någorlunda rätt beslut.
Hur tror dom att en människa mår rent mentalt, av att veta att dom förmodligen inte har så lång tid kvar att leva..
Var skall en cancersjuk människa kunna hitta motivation ,ork eller lust, att överhuvudtaget kunna tänka på arbete, när hjärnan hela tiden slåss med dödsångest och panikkänslor, för så, är det säkert för dom flesta människor, som drabbats av en obotlig sjukdom.
Nu är ju som väl är , inte alla tjänstemän likadana, men tyvärr, så läser man alldeles för ofta om liknande exempel och det är skrämmande.
Det vittnar om ett kallare klimat, för dom människor, som drabbas av sjukdom , och att dom måste vara starka och slåss för sin rätt till ersättning, när dom samtidigt är svaga och utsatta och istället behöver omtanke, vänlighet och hjälp.
.
Jag kan samtidigt tycka att det är bra, att man försöker komma åt fuskarna, för givetvis, så finns dom också, men jakten får inte bli så statisk, att man glömmer av att vara medmänsklig.
Har själv arbetat som handläggare och tjänsteman på ett statligt verk, där jag hade en nära kontakt varje dag med våra klinter eller kunder.
Självklart var jag tvungen att följa dom regler, lagar och förordningar som gällde för vår verksamhet, men det går att förena myndighetsutövning, som det så fint heter,med både empati och mänsklig värme och ändå sköta sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt.
Men det fanns ytliga och kallsinniga tjänstemän på min arbetsplats också, så jag har sett och upplevt det på nära håll .
..
Jag skulle nog vilja påstå, att arbetsinsatsen blir minst dubbelt så bra om båda parter, bemöter varandra med respekt ..
Det kvittar väl hur duktig tjänsteman man än är, eller att man sköter sitt jobb efter konstens alla regler och bestämmelser, om man inte samtidigt kan känna av en klient och visa både sympati och empati .
Det känns bra att få skriva av sig sin aggression. Tack för att ni lyssnar. Kram Gullabritta.
Farmors/ Mormors tack till våra underbara ungdomar
Det är ju för härligt och förtröstansfullt för mänskligheten, att det finns unga , trevliga och alerta människor, som bara rycker in så där...och erbjuder sig att hjälpa till, när det krånglar för en i deras ögon, äldre person.
Tänk att jag, en 60 årig nybloggare, som behöver all hjälp i världen, med det tekniska inom bloggeriet och som har testat och undersökt och själv försökt att hitta olika lösningarna på, hur man går till väga, plötsligt och utan att be om det , träffar på en ung alla tiders göteborgstjej, som utan vidare erbjuder sig att hjälpa till.
JaG TRÄFFAR HENNE VIA BLOGGEN, HELT OTROLIGT TUFFT.
Ja, jag blir så himla glad och lycklig och tycker att en helt ny era öppnar sig när jag kommer i kontakt med sådana fina och härliga ungdomar..
Det skrivs oftare om dom unga som inte sköter sig så bra och det händer ju mycket tråkigt varje dag, att man som 60 årig läsare till slut upplever att världen snart går under, det är bara jämmer och elände.
Nu vet jag naturligtvis att majoriteten av dom alla, är skötsamma och trevliga , som finns runt omkring oss, dom allra flesta faktiskt, men varför skriver man så lite om dom. Lyft fram dom på barrikarderna !!!
Låt dessa ungdomar få ta en större plats i olika medier och skriv och berätta om deras olika kvaliteer, det skulle vara roligare att läsa tidningarna då och jag, är faktiskt så " blåögd " så jag tror det skulle ge en nyttig och positiv respons ute i samhället..
Typ som den loggan som vi har kunnat läsa i olika annonser." Barn gör inte som du säger, dom gör vad du gör.. "
Ungdomar läser bra saker som andra ungdomar gör, så sporrar det dom själva att göra samma saker.
och det tror jag sprider ringar på vattnet och faktskt kan rädda utsatta ungdomar som inte har några bra förebilder hemma,
Dom ser, att det finns bra och möjliga vägar att gå, för att få ett spännande och upplyftande liv med bra kvalite och ett positivt hopp för framtiden.
Det skulle gagna många rotlösa ungdomar och tänk vad mycket Sverige skulle tjäna både mänskligt, socialt och ekonomiskt på att ge dessa skötsamma ungdomar lite mer uppmärksamhet i media och lyfta fram
dom och deras kvaliteer i rampljuset.!!!
Godnatt alla, nu är klockan över midnatt igen och jag har som vanligt svårt att sluta skriva, men nu gör jag det iallafall.
Kram från Gullabritta
Tänk att jag, en 60 årig nybloggare, som behöver all hjälp i världen, med det tekniska inom bloggeriet och som har testat och undersökt och själv försökt att hitta olika lösningarna på, hur man går till väga, plötsligt och utan att be om det , träffar på en ung alla tiders göteborgstjej, som utan vidare erbjuder sig att hjälpa till.
JaG TRÄFFAR HENNE VIA BLOGGEN, HELT OTROLIGT TUFFT.
Ja, jag blir så himla glad och lycklig och tycker att en helt ny era öppnar sig när jag kommer i kontakt med sådana fina och härliga ungdomar..
Det skrivs oftare om dom unga som inte sköter sig så bra och det händer ju mycket tråkigt varje dag, att man som 60 årig läsare till slut upplever att världen snart går under, det är bara jämmer och elände.
Nu vet jag naturligtvis att majoriteten av dom alla, är skötsamma och trevliga , som finns runt omkring oss, dom allra flesta faktiskt, men varför skriver man så lite om dom. Lyft fram dom på barrikarderna !!!
Låt dessa ungdomar få ta en större plats i olika medier och skriv och berätta om deras olika kvaliteer, det skulle vara roligare att läsa tidningarna då och jag, är faktiskt så " blåögd " så jag tror det skulle ge en nyttig och positiv respons ute i samhället..
Typ som den loggan som vi har kunnat läsa i olika annonser." Barn gör inte som du säger, dom gör vad du gör.. "
Ungdomar läser bra saker som andra ungdomar gör, så sporrar det dom själva att göra samma saker.
och det tror jag sprider ringar på vattnet och faktskt kan rädda utsatta ungdomar som inte har några bra förebilder hemma,
Dom ser, att det finns bra och möjliga vägar att gå, för att få ett spännande och upplyftande liv med bra kvalite och ett positivt hopp för framtiden.
Det skulle gagna många rotlösa ungdomar och tänk vad mycket Sverige skulle tjäna både mänskligt, socialt och ekonomiskt på att ge dessa skötsamma ungdomar lite mer uppmärksamhet i media och lyfta fram
dom och deras kvaliteer i rampljuset.!!!
Godnatt alla, nu är klockan över midnatt igen och jag har som vanligt svårt att sluta skriva, men nu gör jag det iallafall.
Kram från Gullabritta
Tack för hjälpen MLI
Himla bussigt av dig att hjälpa mig med hur jag registrerade blogtoplist .Jag tror att jag har fixat det nu, tack vare dig. Kommer mina inlägg automatiskt att synas nu på samtliga av dom här blogsidorna som du rekommenderade mig ?
Eller måste jag gå in varje gång jag skrivit ett inlägg och registrera på något sätt på dom sidorna.??
Ursäkta om jag verkar trög, det är inte bara som det verkar, för när det gäller att göra saker på datorn som jag aldrig gjort förut, så är jag inte bara trög.jag är maxi trög. Tack för att du har överseende. Ha en bra natt så du är utvilad och pigg för morgondagen. Natti natti kram Gullabritta
Eller måste jag gå in varje gång jag skrivit ett inlägg och registrera på något sätt på dom sidorna.??
Ursäkta om jag verkar trög, det är inte bara som det verkar, för när det gäller att göra saker på datorn som jag aldrig gjort förut, så är jag inte bara trög.jag är maxi trög. Tack för att du har överseende. Ha en bra natt så du är utvilad och pigg för morgondagen. Natti natti kram Gullabritta
Tack Nina
Tack så mycket för att du gillar min blogg. Hoppas du vill läsa från början och sedan fortsätta att läsa mina bloggar..
Har också öppet för frågelåda.
Välkommen tillbaka Gull-Britt
Ingen bra dag för farmor/mormor idag+ mitt nya liv med GI
Vaknar idag till en riktigt dålig dag. Har huvudvärk så det knakar, nacken värker, ögonen gör ont och hela huvudet spränger. Jag kan inte ligga när jag mår så här, det är bara att stiga upp, ta migränmedicin och vänta till den kapar den värsta toppen på anfallet, sedan är det bara att vänta tills migränen släpper riktigt, oftast krävs det lite receptfria medikamenter upptill, som hjälper migränmedicinen, att helt ta bort huvudvärken och så blir inget gjort den dagen, eftersom jag blir så himla trött och avslagen av medicinen. Men det spelar ingen roll, jag blir ju iallafall fri från det onda och det är värt hur mycket som helst.
Idag hade jag tänkt att baka lite småkakor, får se om det kan bli möjligt fram på dagen.
Ikväll blir det vattengympa i Spenshults varmbassäng, det är som balsam för både kropp och själ.
Att krypa ner i det goa varma vattnet, det är en känsla av eurfori och man bara njuter...
Tänkte också berätta att jag har börjat äta GI mat. Det tar lite tid att lära sig, men sedan är det ganska enkelt. Jag har gått upp en hel del i vikt under som senaste åren, sedan jag slutade röka, dessutom har jag högt blodtryck och för höga kolestorolvärden så jag bestämde mig för att det ska bli ändring på mitt leverne.
Jag startade någon gång i mellandagarna och har gått ner ca 7 kg hittils
Fick ett återfall i förra veckan och då blev det både godis och kakor och en massa annat och det straffar sig direkt med halsbränna och uppspänd mage och allmänt dåligt välbefinnande, men nu är jag på gång igen.
Det är ju absolut ingen tvekan om vilken kost jag mår allra bäst på, men det är klart att man kanske ska tillåta sig att fuska någon enstaka gång om man känner att man saknar sitt gamla ätbeteende, det får bara inte bli för länge eller för ofta.
Här ska ni få ett GI recept på en kladdkaka. Den är god och tillåten för oss som saknar det lilla extra någon gång .
Recept Gi kladdkaka
300 gr mörk choklad 70 %
6 ägg
4 msk fruktsocker
0,5 dl starkt kaffe
1 dl hackade pecanötter eller valnötter
citronskal från en citron
smör osh kokosflingor till formen
Vispa äggvitorna till hårt skum
smält chokladen och häll i gulorna
Tillsätt kaffe, citronskal och fruktsocker
tillsätt nötter och rör om
Vänd ner äggvitorna
Gräddas i 200 gr i 10 minuter ( inte mer, för då blir det ingen kladdkaka )
Stjälp inte upp kakan
Låt svalna.
Servera med vispad grädde eller vaniljglass
Smaklig spis... med gott samvete
Vill du hänga på mitt nya liv, så välkommen in på min blogg, så kan vi stödja varandra.
Ha en bra dag. Kram från Gullabritta
Idag hade jag tänkt att baka lite småkakor, får se om det kan bli möjligt fram på dagen.
Ikväll blir det vattengympa i Spenshults varmbassäng, det är som balsam för både kropp och själ.
Att krypa ner i det goa varma vattnet, det är en känsla av eurfori och man bara njuter...
Tänkte också berätta att jag har börjat äta GI mat. Det tar lite tid att lära sig, men sedan är det ganska enkelt. Jag har gått upp en hel del i vikt under som senaste åren, sedan jag slutade röka, dessutom har jag högt blodtryck och för höga kolestorolvärden så jag bestämde mig för att det ska bli ändring på mitt leverne.
Jag startade någon gång i mellandagarna och har gått ner ca 7 kg hittils
Fick ett återfall i förra veckan och då blev det både godis och kakor och en massa annat och det straffar sig direkt med halsbränna och uppspänd mage och allmänt dåligt välbefinnande, men nu är jag på gång igen.
Det är ju absolut ingen tvekan om vilken kost jag mår allra bäst på, men det är klart att man kanske ska tillåta sig att fuska någon enstaka gång om man känner att man saknar sitt gamla ätbeteende, det får bara inte bli för länge eller för ofta.
Här ska ni få ett GI recept på en kladdkaka. Den är god och tillåten för oss som saknar det lilla extra någon gång .
Recept Gi kladdkaka
300 gr mörk choklad 70 %
6 ägg
4 msk fruktsocker
0,5 dl starkt kaffe
1 dl hackade pecanötter eller valnötter
citronskal från en citron
smör osh kokosflingor till formen
Vispa äggvitorna till hårt skum
smält chokladen och häll i gulorna
Tillsätt kaffe, citronskal och fruktsocker
tillsätt nötter och rör om
Vänd ner äggvitorna
Gräddas i 200 gr i 10 minuter ( inte mer, för då blir det ingen kladdkaka )
Stjälp inte upp kakan
Låt svalna.
Servera med vispad grädde eller vaniljglass
Smaklig spis... med gott samvete
Vill du hänga på mitt nya liv, så välkommen in på min blogg, så kan vi stödja varandra.
Ha en bra dag. Kram från Gullabritta
En smäll - En gång för mycket för farmor/mormor Gullabritta ....
Min mamma beslutade sig att ta ut skilsmässa från pappa. hon hade gjort det flera gånger förut, men efter enträgen uppvaktning och vackra löften om hur bra det skulle bli igen, hur snäll han skulle vara, så tog hon tillbaka ansökan om skilsmässan gång efter gång.
Så var det lite lugnare ett tag, till helvetet var ett faktum igen.
Vid den här tiden var jag en ung tonåring, 13-14 år och jag minns att jag kände mig uppgiven över att det aldrig blev någon förändring.
Jag var arg och fruktansvärt irriterad på min mamma, som inte kunde ha såpass kurage att hon fullföljde sina trevande försök till skilsmässa.
Jag minns att jag försökte påverka min mamma till att fullfölja skilsmässan, jag sa till henne att det skulle bli bättre för oss allihop, att hon skulle må bättre, att vi skulle må bättre och att t.o.m pappa skulle må bättre, för att han skulle slippa ha ångest över sitt misslyckande som familjefar..
Jag följde med mamma till advokaten, hon fick rättshjälp, så hon kunde inte skylla på att det inte fanns pengar till advokatkostnad och hon la in en ansökan om skilsmässa.
Vi talade om det för pappa gemensamt, mamma var rädd och vågade inte göra det ensam. Jag minns att jag sa till min pappa att det blir bäst så här, och att vi inte orkade med allt elände som följde med spriten, men att vi skulle vara vänner ändå och att vi barn skulle hälsa på honom ofta. Det är nog enda gången som jag sett honom gråta, men han höll
faktiskt med och sa att han förstod..
Han tog arbete på en båt, en långdistansare, så han var borta väldigt länge från Sverige. Vi andra bodde kvar i vår lägenhet och hade en lugn och fin tid tillsammans.
Mamma arbetade nu som servitris och träffade sin nästa man, Holger, på sin arbetsplats.
Han var en underbar människa, snäll och omtänksam och han yttrade aldrig några hårda ord till någon av oss.
Mamma och han ville flytta ihop och valde då att flytta från Lunden. Pappa som snart skulle komma tillbaka från sin resa fick nu erbjudandet, att få ta över lägenheten och det ville han gärna.
Jag flyttade med mamma och Holger till nästa lägenhet i Johanneberg, men jag vantrivdes där. Jag gick kvar i min gamla skola och åkte buss och spårvagn varje dag. Jag längtade tillbaka till mina kompisar och saknade omgivningarna som jag var så van vid, så jag pratade med min pappa och frågade om jag kunde gå flytta hem igen.
Han blev riktigt glad för det och sa att jag givetvis var välkommen och så blev det.
Det är konstigt, men det fungerade riktigt bra under en längre period , det var som om han skärpte till sig och verkligen ville visa, att vi fixade detta tillsammans.Vi hjälptes åt att städa och laga mat, jag skötte tvätten och inköp av mat.
Det var fortfarande dricka på helgerna, men det blev aldrig något liv, på samma sätt, som det blivit innan.
En enda gång, lyfte han sin hand mot mig och jag glömmer det aldrig.
Mina kompisar och jag skulle på fredagsdans på ungdomsgården. Den låg en bra bit hemifrån, men vi gick alltid tillsammans, både dit och hem och vi kände oss aldrig rädda när vi skulle hem senare på kvällen, för vi var ju många som hade sällskap av varandra.
Jag talade om att vi skulle dit och talade om att det var slut kl 23 och att jag var hemma innan kl tolv.
Den gången tyckte min far att jag skulle vara hemma kl elva. Jag sa till honom att jag vägrar att gå ensam hem på kvällen och att jag kommer i sällskap med dom andra ca kl 12.
När jag kom hem på kvällen efter dansen så hann jag inte ens tända lampan innan jag fick en smäll över halva ansikte. Jag kände hur jag blev alldeles varm i skinnet och det tutade i öronen, men jag var en tuffing och sa till honom att ta den andra sidan också, när han ändå höll på och....pang, så fick jag en smäll, till, så det svartnade för ögonen och jag såg faktiskt stjärnor, när jag klarade att resa mig upp, så tittade jag bara på honom och sa " gör aldrig om det igen " gick sedan in i mitt rum och stängde dörren om mig.
Det var inte helt enkelt att somna och jag kände ett ursinne och ett hat och bestämde mig för att försöka att hitta någon annanstansatt bo.
På morgonen kom han in med en bricka med frukost, men jag vände honom bara ryggen och sa att han kunde behålla sin jävla mat. Han gick ut, men kom tillbaka efter någon timma och satte sig vid köksbordet och bad faktiskt om ursäkt och sa att han absolut inte ville att jag skulle flytta ifrån honom. och att han aldrig skulle slå mig igen
.
Jag stannade, men sa till honom att aldrig göra om det han gjort kvällen innan och att jag hatade honom för vad han hade gjort.
Jag bodde kvar i två år till och det hände aldrig mer att han slog mig.
Den värme som jag kan känna för min pappa när jag tänker på honom, den kommer från den här tiden, när vi delade boende och liv med varandra och försökte skapa oss ett någorlunda normalt hem tillsammans.
Jag kommer ihåg alla diskussioner som vi hade med varandra, om livet, om Sverige, om världen och mycket annat.
Han lärde mig ändå mycket.
Det fanns, som tur var, lågor av ljus i det kalla mörkret.
Det blev ändå den bästa tiden i vårt gemensamma liv och jag tror mig veta att också han trivdes rätt bra med tillvaron, han också.. . Både han och jag fick också lite ordning i vardagen och en hyfsad kvalitet på livet.
Och det älskar jag honom för.
Det var allt för denna gången. Godnatt alla önskar Gullabritta.
Så var det lite lugnare ett tag, till helvetet var ett faktum igen.
Vid den här tiden var jag en ung tonåring, 13-14 år och jag minns att jag kände mig uppgiven över att det aldrig blev någon förändring.
Jag var arg och fruktansvärt irriterad på min mamma, som inte kunde ha såpass kurage att hon fullföljde sina trevande försök till skilsmässa.
Jag minns att jag försökte påverka min mamma till att fullfölja skilsmässan, jag sa till henne att det skulle bli bättre för oss allihop, att hon skulle må bättre, att vi skulle må bättre och att t.o.m pappa skulle må bättre, för att han skulle slippa ha ångest över sitt misslyckande som familjefar..
Jag följde med mamma till advokaten, hon fick rättshjälp, så hon kunde inte skylla på att det inte fanns pengar till advokatkostnad och hon la in en ansökan om skilsmässa.
Vi talade om det för pappa gemensamt, mamma var rädd och vågade inte göra det ensam. Jag minns att jag sa till min pappa att det blir bäst så här, och att vi inte orkade med allt elände som följde med spriten, men att vi skulle vara vänner ändå och att vi barn skulle hälsa på honom ofta. Det är nog enda gången som jag sett honom gråta, men han höll
faktiskt med och sa att han förstod..
Han tog arbete på en båt, en långdistansare, så han var borta väldigt länge från Sverige. Vi andra bodde kvar i vår lägenhet och hade en lugn och fin tid tillsammans.
Mamma arbetade nu som servitris och träffade sin nästa man, Holger, på sin arbetsplats.
Han var en underbar människa, snäll och omtänksam och han yttrade aldrig några hårda ord till någon av oss.
Mamma och han ville flytta ihop och valde då att flytta från Lunden. Pappa som snart skulle komma tillbaka från sin resa fick nu erbjudandet, att få ta över lägenheten och det ville han gärna.
Jag flyttade med mamma och Holger till nästa lägenhet i Johanneberg, men jag vantrivdes där. Jag gick kvar i min gamla skola och åkte buss och spårvagn varje dag. Jag längtade tillbaka till mina kompisar och saknade omgivningarna som jag var så van vid, så jag pratade med min pappa och frågade om jag kunde gå flytta hem igen.
Han blev riktigt glad för det och sa att jag givetvis var välkommen och så blev det.
Det är konstigt, men det fungerade riktigt bra under en längre period , det var som om han skärpte till sig och verkligen ville visa, att vi fixade detta tillsammans.Vi hjälptes åt att städa och laga mat, jag skötte tvätten och inköp av mat.
Det var fortfarande dricka på helgerna, men det blev aldrig något liv, på samma sätt, som det blivit innan.
En enda gång, lyfte han sin hand mot mig och jag glömmer det aldrig.
Mina kompisar och jag skulle på fredagsdans på ungdomsgården. Den låg en bra bit hemifrån, men vi gick alltid tillsammans, både dit och hem och vi kände oss aldrig rädda när vi skulle hem senare på kvällen, för vi var ju många som hade sällskap av varandra.
Jag talade om att vi skulle dit och talade om att det var slut kl 23 och att jag var hemma innan kl tolv.
Den gången tyckte min far att jag skulle vara hemma kl elva. Jag sa till honom att jag vägrar att gå ensam hem på kvällen och att jag kommer i sällskap med dom andra ca kl 12.
När jag kom hem på kvällen efter dansen så hann jag inte ens tända lampan innan jag fick en smäll över halva ansikte. Jag kände hur jag blev alldeles varm i skinnet och det tutade i öronen, men jag var en tuffing och sa till honom att ta den andra sidan också, när han ändå höll på och....pang, så fick jag en smäll, till, så det svartnade för ögonen och jag såg faktiskt stjärnor, när jag klarade att resa mig upp, så tittade jag bara på honom och sa " gör aldrig om det igen " gick sedan in i mitt rum och stängde dörren om mig.
Det var inte helt enkelt att somna och jag kände ett ursinne och ett hat och bestämde mig för att försöka att hitta någon annanstansatt bo.
På morgonen kom han in med en bricka med frukost, men jag vände honom bara ryggen och sa att han kunde behålla sin jävla mat. Han gick ut, men kom tillbaka efter någon timma och satte sig vid köksbordet och bad faktiskt om ursäkt och sa att han absolut inte ville att jag skulle flytta ifrån honom. och att han aldrig skulle slå mig igen
.
Jag stannade, men sa till honom att aldrig göra om det han gjort kvällen innan och att jag hatade honom för vad han hade gjort.
Jag bodde kvar i två år till och det hände aldrig mer att han slog mig.
Den värme som jag kan känna för min pappa när jag tänker på honom, den kommer från den här tiden, när vi delade boende och liv med varandra och försökte skapa oss ett någorlunda normalt hem tillsammans.
Jag kommer ihåg alla diskussioner som vi hade med varandra, om livet, om Sverige, om världen och mycket annat.
Han lärde mig ändå mycket.
Det fanns, som tur var, lågor av ljus i det kalla mörkret.
Det blev ändå den bästa tiden i vårt gemensamma liv och jag tror mig veta att också han trivdes rätt bra med tillvaron, han också.. . Både han och jag fick också lite ordning i vardagen och en hyfsad kvalitet på livet.
Och det älskar jag honom för.
Det var allt för denna gången. Godnatt alla önskar Gullabritta.
Emma
Hej Emma. Ja, jag har haft en underbar alla hjärtans dag, den kunde inte varit bättre.
Jag hoppas att du också har haft en bra dag. Kram Gullabritta
Jag hoppas att du också har haft en bra dag. Kram Gullabritta
Farmor/ mormor på flygtur med yngste sonen
Vilken fantastisk dag. Idag fanns inga måsten på dagordningen och det gillar jag emellanåt. Även om jag tycker om att ta dagen som den kommer, så är jag en människa som också tycker om när det rör på sig.
Gillar att ha ansvar, gillar utmaningar och en kreativ tillvaro. Som ni säkert fattar vid det här laget, så är jag inte helt enkel att sätta ini ett bestämt fack. Man kan kanske säga att jag är
Lat men ambitiös
Bekväm men ansvarsfull
Kort stubin men behärskad'
Impulsiv men betänksam
Slösaktig men sparsam
Nedstämd men positiv
Glad men grinig........ibland
Nyfiken på livet
Mångfacetterad
Med andra ord, jag är väl som folk är mest, men med en tyngre ryggsäck kanske, än dom flesta, det tror jag mig nästan kunna säga, att så är det.
Men idag har det varit en sån där krispigt, lagom kall vinterdag, med en stor gul sol, som faktiskt redan har börjat värma,
himlen har varit alldeles, blå, som bara en himmel kan vara, isen på sjön ligger stark och mäktig och låter vattnet under , få ha sin vintervila i fred för att åter orka öppna sig för vårens växtlighet och fiskarnas parninglek i vassen, när termometerns kvicksilver, sakta kryper uppför och värmen väcker allt till liv som slumrat under vinternmånaderna.
Idag har det varit en lättsam och ryggsäcksfri dag utan större bekymmer, jag har njutit av all vinterprakt, kört sparkstötting med barnbarnet framför, fräste fram över isen och skratten bubblade i halsen på oss båda, Arvid skrek " fortare farmor...fortare farmor... allt var som en saga, allt var bara fantastiskt och vi njöt av att bara leva och bara vara.
Tiden stannade en liten stund.
Det blir ett gott minne som lagras i hjärnans minnescentrum både på barnbarnet Arvid och hans farmor Gullabritta.
Som om inte dagen varit fullt godkänd redan, så blev det ännu en höjdpunkt att lägga till upplevelserna.
Min yngste son Martin och hans flygkompisar kom med sitt lilla sportplan och landade på isen. Nu var det många som ville följa med på en hisnande flygtur över nejderna och jag hade inte alls tänkt mig att jag skulle tillhöra den skaran.
.
Jag gillar inte att flyga, tycker inte om att känna mig utlämnad till någon annan än mig själv , dessutom finns det inga reträttvägar att använda sig utav och då brukar jag fega ur och backa....
Men idag var jag väl antagligen påverkad av vintersolens mjuka strålar, så endorfinerna växte till och satte sprätt på min äventyrslusta, för plötsligt hör jag mig själv tacka ja till att följa med upp på en tur, när sonen utmanar min viljestyrka.
Martin skrattar och ser glad ut. Han tycker väl det kan vara på sin plats, att hans egen mamma kan trotsa rädslan och överlämnar sitt liv, i hans trygga händer....och jag gör det ...
Jag sätts fast med säkerhetsbälten och får lurar över öronen, med en mick att prata i, om jag mot förmodan skulle klara av att öppna munnen och överhuvudtaget prestera någon typ av ljud....men oj, vad både jag och dom andra bedrog sig..
Jag kastar all rädsla överbord och låter mig fångas av spänningen och tryggheten i Martins röst , av naturen som breder ut sig under oss och över glädjen att jag vågade.
Sonen förklarar vad dom olika siffrorna på instrumentpanelen betyder, jag får också veta vad som händer om motorn, mot all förmodan skulle stanna, hur vi då skulle kunna ta oss ner, utan att skada oss.
Jag blir lugn, därför att min älskade yngste son utstrålar trygghet, värme , ansvar och en förståelse för att jag , eventuellt kan uppleva rädsla eller panik och att han därför tar hänsyn och visar en så stor respekt , för sin mamma, som han gör. Det beundrar jag honom för.
Tack min son för en trevlig eftermiddag och för en vacker och behaglig flygtur , över ett otroligt panorama , av Sverige, över vår lilla by i Småland, på gränsen till Halland, med alla sina vackra sjöar,sitt skogslandskap, alla kända hus och
byggnader, det var en stor och härlig upplevelse att se det från ovan, tillsammans med dig.
Älskar dig. Kram din mamma Gullabritta
Gillar att ha ansvar, gillar utmaningar och en kreativ tillvaro. Som ni säkert fattar vid det här laget, så är jag inte helt enkel att sätta ini ett bestämt fack. Man kan kanske säga att jag är
Lat men ambitiös
Bekväm men ansvarsfull
Kort stubin men behärskad'
Impulsiv men betänksam
Slösaktig men sparsam
Nedstämd men positiv
Glad men grinig........ibland
Nyfiken på livet
Mångfacetterad
Med andra ord, jag är väl som folk är mest, men med en tyngre ryggsäck kanske, än dom flesta, det tror jag mig nästan kunna säga, att så är det.
Men idag har det varit en sån där krispigt, lagom kall vinterdag, med en stor gul sol, som faktiskt redan har börjat värma,
himlen har varit alldeles, blå, som bara en himmel kan vara, isen på sjön ligger stark och mäktig och låter vattnet under , få ha sin vintervila i fred för att åter orka öppna sig för vårens växtlighet och fiskarnas parninglek i vassen, när termometerns kvicksilver, sakta kryper uppför och värmen väcker allt till liv som slumrat under vinternmånaderna.
Idag har det varit en lättsam och ryggsäcksfri dag utan större bekymmer, jag har njutit av all vinterprakt, kört sparkstötting med barnbarnet framför, fräste fram över isen och skratten bubblade i halsen på oss båda, Arvid skrek " fortare farmor...fortare farmor... allt var som en saga, allt var bara fantastiskt och vi njöt av att bara leva och bara vara.
Tiden stannade en liten stund.
Det blir ett gott minne som lagras i hjärnans minnescentrum både på barnbarnet Arvid och hans farmor Gullabritta.
Som om inte dagen varit fullt godkänd redan, så blev det ännu en höjdpunkt att lägga till upplevelserna.
Min yngste son Martin och hans flygkompisar kom med sitt lilla sportplan och landade på isen. Nu var det många som ville följa med på en hisnande flygtur över nejderna och jag hade inte alls tänkt mig att jag skulle tillhöra den skaran.
.
Jag gillar inte att flyga, tycker inte om att känna mig utlämnad till någon annan än mig själv , dessutom finns det inga reträttvägar att använda sig utav och då brukar jag fega ur och backa....
Men idag var jag väl antagligen påverkad av vintersolens mjuka strålar, så endorfinerna växte till och satte sprätt på min äventyrslusta, för plötsligt hör jag mig själv tacka ja till att följa med upp på en tur, när sonen utmanar min viljestyrka.
Martin skrattar och ser glad ut. Han tycker väl det kan vara på sin plats, att hans egen mamma kan trotsa rädslan och överlämnar sitt liv, i hans trygga händer....och jag gör det ...
Jag sätts fast med säkerhetsbälten och får lurar över öronen, med en mick att prata i, om jag mot förmodan skulle klara av att öppna munnen och överhuvudtaget prestera någon typ av ljud....men oj, vad både jag och dom andra bedrog sig..
Jag kastar all rädsla överbord och låter mig fångas av spänningen och tryggheten i Martins röst , av naturen som breder ut sig under oss och över glädjen att jag vågade.
Sonen förklarar vad dom olika siffrorna på instrumentpanelen betyder, jag får också veta vad som händer om motorn, mot all förmodan skulle stanna, hur vi då skulle kunna ta oss ner, utan att skada oss.
Jag blir lugn, därför att min älskade yngste son utstrålar trygghet, värme , ansvar och en förståelse för att jag , eventuellt kan uppleva rädsla eller panik och att han därför tar hänsyn och visar en så stor respekt , för sin mamma, som han gör. Det beundrar jag honom för.
Tack min son för en trevlig eftermiddag och för en vacker och behaglig flygtur , över ett otroligt panorama , av Sverige, över vår lilla by i Småland, på gränsen till Halland, med alla sina vackra sjöar,sitt skogslandskap, alla kända hus och
byggnader, det var en stor och härlig upplevelse att se det från ovan, tillsammans med dig.
Älskar dig. Kram din mamma Gullabritta
Fredag den 13:onde, Farmors/Mormors Turdag
Vaknar av att telefonen ringer, tittar på klockan och undrar vem som är så jädrans dum som ringer och väcker mig när jag tycker att jag sover som bäst, som stör min natt och ack, så välbehövliga skönhetssömn, det är verkligen nu, vid min ålder, som det är viktigt att ta hand om sig, på ett alldeles , särskilt, ömsint och försiktigt sätt, ska ni veta, speciellt ni som är unga och inte tror att den dagen kommer, iallafall inte på länge, länge än. men när åren har gått och ni befinner er i den ålder som jag är i nu, så kommer ni att uppleva, att det kändes som igår...väldigt konstigt, men så är det !! .
Nu måste jag sköta om mig, sova lugnt och länge,smörja in mig, både uppe och nere...mjaaa, jag menar givetvis både på armar och ben,fötter, händer,under hakan, inte glömma halsen och bröstet och sist , men inte minst ansiktet,, smörja och massera, alldeles,alldeles, mjukt och metodiskt i varje liten eller stor rynka, som börjar presentera sig, på ett ,synligt, naket och obarmhärtigt sätt, för dom som inte gillar sina rynkor.
Men för dom som är som jag , som faktiskt är som " kärringen mot strömmen "och som kan känna en värme för mitt slitage på huden, vi ska vårda och ta hand om dom, små håligheterna och strecken, så dom inte torkar in och försvinner.
Rynkor ska man vara rädd om, dom är som årsringarna på trädstammen och vittnar om ett långt och innehållsrikt liv , med både sorg och glädje, i ur och skur, i värme som i kyla och som förstärker känslan om häftigt , sjudande, pulserande levnadsdagar och kamp och styrka under ett långt liv.
Har ni sett vad jag får ihop det, nu blir jag nästan , lite stolt över mig själv.. Får man säga så ?? Eller är det alldeles för övermaga ?? Ja, skit detsamma, för nu är det redan sagt och jag tänker inte deleta bort det, så det får vara så. här..
Det är fredag och som vanligt i slutet på veckan, så får jag plötsligt en hel massa som jag måste göra.
Kan ni gissa varför det alltid är så ??
Den enkla sanningen är att jag faktiskt, sparar allt det som är så tråkigt att göra, jag skjuter det framför mig hela veckan, sitter hellre vid datorn och skriver, bl.a på min blogg, men också på en hel del andra saker.
Jag skriver lite dikter, svarar på ganska många mail, som jag får.
Går ut en lite kort lagom skogspromenad med Saida, min vovve.
Planerar för min älskade roliga häftiga reumatikerförening.
Jag kanske målar lite
Eller så, helt oplanerat, sticker jag iväg till GeKås, jag har bara tre mil dit, så det tar inte mer än 20 minuter med bilen,
och nu när dom flesta köpsugna svenskar har handlat färdigt för vintern och väntar med att besöka Ullared till vårkläderna börjar bli aktuella, så kan jag flumma runt i en nästan folktom affär, iallafall känns den lite öde, trots att det är massor av bilar på parkeringen, så slukas kunderna upp, av den egentligen , alltför megastora affärsytan, så det känns som om man nästan är ensam på GeKås otroligt roliga shoppingcenter. Jag häpnar när jag går där, herregud, det finns ju nästan allting, jag kommer på mig med att tänka, har dom det också att sälja. och det...och det...och..
Men idag har jag röjt undan all bråte, här hemma, som vi lyckas plocka fram och slänga på dom mest konstiga ställen under veckan.som gått,.
Jag begriper inte var all skit kommer ifrån och jag fattar inte att det kan samlas så fruktansvärt mycket damm under bara en vecka, för att inte tala om Saidas pälsrester, som ligger som små drivor, under sängar, soffor och stolar
och hjälp...var kommer alla tidningar och reklamblad ifrån och varför använder vi så himla mycket kläder, under bara sju dagar.. och om sanningen ska fram, och det ska den ju , så är det nog mest, mina egna kläder som ligger där..
Kan detta vara möjligt ??
Ja, så är det nog, trist men sant !! Det är bara att inse och acceptera sina begränsningar.
Eller också göra, som jag tänker och lovar mig själv varje fredag, att jag ska göra ... att nästa vecka, ska jag inte vänta till det blir fredag, med att städa och plocka undan, då ska jag minnsann......och så blev det bara ord.
Visst är livet konstigt och visst är man själv rätt korkad, som inte gör som man egentligen vill....
eller.... är det så, att jag är fullt nöjd egentligen, men inte riktigt vill erkänna det , varken för mig själv, eller för er.
att det faktiskt är rätt skönt, att vara lite slö och slapp och bara ta dagen som den kommer...och fixa det som händer, just då.
Vilken lyxtillvaro egentligen, att inte vara tvingad till någonting, att själv kunna bestämma vad jag vill göra med min dag,
ingen som styr över mitt liv och ingen som tvingar mig att städa, när jag inte vill....
oj, oj, oj , det finns ju absolut inget att gnälla över.... eller ???
Jo, det skulle isåfall vara för att någon har bestämt sig för att väcka mig ur min skönhetssömn klockan 07.20 en fredagsmorgon, när jag tyckte det var som bäst att nana kudden ,
Å andra sidan sett, så gör det inget, för det var min älskade, ärrade, lillebror, som tyckte han ville ha lite tid tillsammans med sin storasyster, så här i lugn och ro ,tidigt innan skam har fått på sig tofflorna, denna olycksaliga fredag den 13 Februari.
Apropå fredag den 13, gissa vad som hände mig mer idag...
Jag parkerade bilen utanför dotterns hus, sprang in för ett kort ärende, var lite stressad, ropade på min svärson som kommer genom rummet, tittar ut genom fönstret och frågar , varför jag parkerat så konstigt....jag springer ut...bilen är borta...har rullat av sig själv och dottern o svärsonens staket, har stannat upp bilen, med en hårsmån, från att störta rätt ner på tennisbanan....det är en nivåskillnad på ca 10 meter.
Så visst hade jag tur idag, hade inte staketet stoppat upp , så hade det inte blivit mycket kvar av min lilla bil , nu blev det bara en liten buckla fram, som nästan inte syns, åtminstone inte utan glasögon,..så håll med om att jag har haft en riktig turdag idag.Jag kommer att somna gott, med den händelsen och vetskapen i nära minne.
Godnatt mina vänner. kram på er klockan är oo.04 och idag är det alla hjärtans dag.Var snälla mot varandra.
Farmor/mormor Gullabritta
Nu måste jag sköta om mig, sova lugnt och länge,smörja in mig, både uppe och nere...mjaaa, jag menar givetvis både på armar och ben,fötter, händer,under hakan, inte glömma halsen och bröstet och sist , men inte minst ansiktet,, smörja och massera, alldeles,alldeles, mjukt och metodiskt i varje liten eller stor rynka, som börjar presentera sig, på ett ,synligt, naket och obarmhärtigt sätt, för dom som inte gillar sina rynkor.
Men för dom som är som jag , som faktiskt är som " kärringen mot strömmen "och som kan känna en värme för mitt slitage på huden, vi ska vårda och ta hand om dom, små håligheterna och strecken, så dom inte torkar in och försvinner.
Rynkor ska man vara rädd om, dom är som årsringarna på trädstammen och vittnar om ett långt och innehållsrikt liv , med både sorg och glädje, i ur och skur, i värme som i kyla och som förstärker känslan om häftigt , sjudande, pulserande levnadsdagar och kamp och styrka under ett långt liv.
Har ni sett vad jag får ihop det, nu blir jag nästan , lite stolt över mig själv.. Får man säga så ?? Eller är det alldeles för övermaga ?? Ja, skit detsamma, för nu är det redan sagt och jag tänker inte deleta bort det, så det får vara så. här..
Det är fredag och som vanligt i slutet på veckan, så får jag plötsligt en hel massa som jag måste göra.
Kan ni gissa varför det alltid är så ??
Den enkla sanningen är att jag faktiskt, sparar allt det som är så tråkigt att göra, jag skjuter det framför mig hela veckan, sitter hellre vid datorn och skriver, bl.a på min blogg, men också på en hel del andra saker.
Jag skriver lite dikter, svarar på ganska många mail, som jag får.
Går ut en lite kort lagom skogspromenad med Saida, min vovve.
Planerar för min älskade roliga häftiga reumatikerförening.
Jag kanske målar lite
Eller så, helt oplanerat, sticker jag iväg till GeKås, jag har bara tre mil dit, så det tar inte mer än 20 minuter med bilen,
och nu när dom flesta köpsugna svenskar har handlat färdigt för vintern och väntar med att besöka Ullared till vårkläderna börjar bli aktuella, så kan jag flumma runt i en nästan folktom affär, iallafall känns den lite öde, trots att det är massor av bilar på parkeringen, så slukas kunderna upp, av den egentligen , alltför megastora affärsytan, så det känns som om man nästan är ensam på GeKås otroligt roliga shoppingcenter. Jag häpnar när jag går där, herregud, det finns ju nästan allting, jag kommer på mig med att tänka, har dom det också att sälja. och det...och det...och..
Men idag har jag röjt undan all bråte, här hemma, som vi lyckas plocka fram och slänga på dom mest konstiga ställen under veckan.som gått,.
Jag begriper inte var all skit kommer ifrån och jag fattar inte att det kan samlas så fruktansvärt mycket damm under bara en vecka, för att inte tala om Saidas pälsrester, som ligger som små drivor, under sängar, soffor och stolar
och hjälp...var kommer alla tidningar och reklamblad ifrån och varför använder vi så himla mycket kläder, under bara sju dagar.. och om sanningen ska fram, och det ska den ju , så är det nog mest, mina egna kläder som ligger där..
Kan detta vara möjligt ??
Ja, så är det nog, trist men sant !! Det är bara att inse och acceptera sina begränsningar.
Eller också göra, som jag tänker och lovar mig själv varje fredag, att jag ska göra ... att nästa vecka, ska jag inte vänta till det blir fredag, med att städa och plocka undan, då ska jag minnsann......och så blev det bara ord.
Visst är livet konstigt och visst är man själv rätt korkad, som inte gör som man egentligen vill....
eller.... är det så, att jag är fullt nöjd egentligen, men inte riktigt vill erkänna det , varken för mig själv, eller för er.
att det faktiskt är rätt skönt, att vara lite slö och slapp och bara ta dagen som den kommer...och fixa det som händer, just då.
Vilken lyxtillvaro egentligen, att inte vara tvingad till någonting, att själv kunna bestämma vad jag vill göra med min dag,
ingen som styr över mitt liv och ingen som tvingar mig att städa, när jag inte vill....
oj, oj, oj , det finns ju absolut inget att gnälla över.... eller ???
Jo, det skulle isåfall vara för att någon har bestämt sig för att väcka mig ur min skönhetssömn klockan 07.20 en fredagsmorgon, när jag tyckte det var som bäst att nana kudden ,
Å andra sidan sett, så gör det inget, för det var min älskade, ärrade, lillebror, som tyckte han ville ha lite tid tillsammans med sin storasyster, så här i lugn och ro ,tidigt innan skam har fått på sig tofflorna, denna olycksaliga fredag den 13 Februari.
Apropå fredag den 13, gissa vad som hände mig mer idag...
Jag parkerade bilen utanför dotterns hus, sprang in för ett kort ärende, var lite stressad, ropade på min svärson som kommer genom rummet, tittar ut genom fönstret och frågar , varför jag parkerat så konstigt....jag springer ut...bilen är borta...har rullat av sig själv och dottern o svärsonens staket, har stannat upp bilen, med en hårsmån, från att störta rätt ner på tennisbanan....det är en nivåskillnad på ca 10 meter.
Så visst hade jag tur idag, hade inte staketet stoppat upp , så hade det inte blivit mycket kvar av min lilla bil , nu blev det bara en liten buckla fram, som nästan inte syns, åtminstone inte utan glasögon,..så håll med om att jag har haft en riktig turdag idag.Jag kommer att somna gott, med den händelsen och vetskapen i nära minne.
Godnatt mina vänner. kram på er klockan är oo.04 och idag är det alla hjärtans dag.Var snälla mot varandra.
Farmor/mormor Gullabritta
Farmor/mormor och den stora kärleken
Godmorgon alla bloggvänner.
Läs min föregående blogg livet och kärleken. Jag glömde skriva farmor/mormor initialt och jag vill ju att ni ska känna igen mina bloggar. Ha en bra dag och kram på er. Gullabritta
Läs min föregående blogg livet och kärleken. Jag glömde skriva farmor/mormor initialt och jag vill ju att ni ska känna igen mina bloggar. Ha en bra dag och kram på er. Gullabritta
Farmor/mormor och kärleken
Nancy hade också varit sommarbarn, i samma ort, som jag nu lever i sedan 43 år tillbaka. När vi blev tonåringar så åkte vi ner själva för att hälsa på hennes kompisar och familjen hon varit sommarbarn hos.
Det var i hennes familj som jag träffade Olle, han var en av sönerna i det hemmet.
Första gången jag såg honom, kände jag att det fanns en känsla av trygghet och samhörighet. Problemet var ju bara att han var 15 år äldre och jag, som var en barnunge på 14 år, så det var ju bara att hoppas på att han skulle förbli ungkarl tills jag hade hunnit växa till mig med några år ....och så blev det. !!!
Vid 17års ålder var vi återigen tillbaka i byn och kemin stämde fortfarande . Jag kände att han var mannen som jag ville dela mitt liv med. Problemet var ju bara, att han var så mycket äldre och att han inte kunde tro att jag, som var så ung och dessutom från en storstad, kunde vara seriöst intresserad av honom, en 32 årig smålänning uppväxt i bondemiljö.
Hans funderingar var ju givetvis berättigade och fullt logiska., vad han inte visste då, det var att jag hade en bakgrund av otrygghet och utsatthet och hade en stark målmedvetenhet , en inställning om att skaffa mig ett bättre, stabilare och tryggare liv, än det som jag var född och uppväxt i .
Den kraften var många ampere starkare än hans oro och tveksamhet inför ett liv tillsammans med mig, för att inte nämna kärlekens kraft som en enorm och positiv källa, som kan försätta berg om den används på ett lojalt och ärligt sätt.
Han blev till slut, mannen i mitt liv och vi lever fortfarande tillsammans och älskar varandra . Jag ska inte säga att, det har gått smärtfritt, under alla år. för då ljuger jag så det dånar..
Nej.nej.nej, det har varit en kamp många, många gånger, för oss båda, vill jag i ärlighetens namn säga, vi hade så olika bakgrund, vi hade den stora åldersskillnaden, att brottas med, men vi hade båda en strävan om ett gemensamt liv och var båda beredda att kämpa för att det skulle hålla tills döden skilde oss åt, och så lär det nog också bli. .
Det gäller att inte ge upp och inbilla sig att livet skulle vara grönare någon annan stans och det har vi ju faktiskt lyckats med...
Jag brukar skoja och säga att jag borde ha diplom för mina 43 år tillsammans med honom, men i sanningens namn, borde ju han vara förtjänt av det han också .Det gäller att försöka att vara rättvis .
Jag kan tillägga att det var jag som friade och han svarade ja, tänka sig va.
Nu ska jag skriva ner några minnesord som jag skrev till Olle, när han fyllde 60 år.
Här kommer den.
Gränslöst
Hos dig, hittar jag ingen gräns för kärlek.
Du är min lycka och mitt liv.
Du har gett mig, av dig själv.
Du har gett mig grundtygghet och glädje.
Du uppmuntrar - Du stöttar
Du tröstar - Du kritiserar.
Du ger beröm.
Tillsammans med dig, har jag växt in i framtiden.
Tillsammans med dig, har jag utvecklats som människa.
Tillsammans med dig, skapades vår fina familj.
Tillsammans med dig, skapades vårt hem, vår borg.
Vi två har blivit ett
Vi ett, har blivit många fler
Som känner tillit för varandra
och allt det som vi byggt tillsammans
Jag älskar dig och allt det som vi skapat ,
under vår gemensamma resa.,
På livets färd.
Gull-Britt
Tack för att ni läser
Det var i hennes familj som jag träffade Olle, han var en av sönerna i det hemmet.
Första gången jag såg honom, kände jag att det fanns en känsla av trygghet och samhörighet. Problemet var ju bara att han var 15 år äldre och jag, som var en barnunge på 14 år, så det var ju bara att hoppas på att han skulle förbli ungkarl tills jag hade hunnit växa till mig med några år ....och så blev det. !!!
Vid 17års ålder var vi återigen tillbaka i byn och kemin stämde fortfarande . Jag kände att han var mannen som jag ville dela mitt liv med. Problemet var ju bara, att han var så mycket äldre och att han inte kunde tro att jag, som var så ung och dessutom från en storstad, kunde vara seriöst intresserad av honom, en 32 årig smålänning uppväxt i bondemiljö.
Hans funderingar var ju givetvis berättigade och fullt logiska., vad han inte visste då, det var att jag hade en bakgrund av otrygghet och utsatthet och hade en stark målmedvetenhet , en inställning om att skaffa mig ett bättre, stabilare och tryggare liv, än det som jag var född och uppväxt i .
Den kraften var många ampere starkare än hans oro och tveksamhet inför ett liv tillsammans med mig, för att inte nämna kärlekens kraft som en enorm och positiv källa, som kan försätta berg om den används på ett lojalt och ärligt sätt.
Han blev till slut, mannen i mitt liv och vi lever fortfarande tillsammans och älskar varandra . Jag ska inte säga att, det har gått smärtfritt, under alla år. för då ljuger jag så det dånar..
Nej.nej.nej, det har varit en kamp många, många gånger, för oss båda, vill jag i ärlighetens namn säga, vi hade så olika bakgrund, vi hade den stora åldersskillnaden, att brottas med, men vi hade båda en strävan om ett gemensamt liv och var båda beredda att kämpa för att det skulle hålla tills döden skilde oss åt, och så lär det nog också bli. .
Det gäller att inte ge upp och inbilla sig att livet skulle vara grönare någon annan stans och det har vi ju faktiskt lyckats med...
Jag brukar skoja och säga att jag borde ha diplom för mina 43 år tillsammans med honom, men i sanningens namn, borde ju han vara förtjänt av det han också .Det gäller att försöka att vara rättvis .
Jag kan tillägga att det var jag som friade och han svarade ja, tänka sig va.
Nu ska jag skriva ner några minnesord som jag skrev till Olle, när han fyllde 60 år.
Här kommer den.
Gränslöst
Hos dig, hittar jag ingen gräns för kärlek.
Du är min lycka och mitt liv.
Du har gett mig, av dig själv.
Du har gett mig grundtygghet och glädje.
Du uppmuntrar - Du stöttar
Du tröstar - Du kritiserar.
Du ger beröm.
Tillsammans med dig, har jag växt in i framtiden.
Tillsammans med dig, har jag utvecklats som människa.
Tillsammans med dig, skapades vår fina familj.
Tillsammans med dig, skapades vårt hem, vår borg.
Vi två har blivit ett
Vi ett, har blivit många fler
Som känner tillit för varandra
och allt det som vi byggt tillsammans
Jag älskar dig och allt det som vi skapat ,
under vår gemensamma resa.,
På livets färd.
Gull-Britt
Tack för att ni läser
Bara några ord om mitt innehållsrika liv - innan John Blund tar över !!
Klockan är över 23 och ikväll känner jag mig alldeles övertrött. Det är inte riktigt likt mig, för jag brukar vara en kvällsmänniska, men desto tröttare på morgonen.
Det är så skönt nu, när jag inte har några tider direkt att passa , när jag kan styra mina dagar i stort sett som jag vill,
så bra har jag aldrig haft det någon gång under mitt liv, så jag kan lova er att jag njuter..
Jag har alltid varit en arbetande människa som har gillat mitt jobb. Jag har ägnat mig åt en hel del under åren som gått.
Jag var ju ung när jag flyttade hit till landet och skaffade en egen familj.
Jag gick 9 år grundskola i Göteborg och gick ut med bra betyg, det var en målsättning som jag hade i livet, att sköta skolarbetet för att eventuellt i en framtid, ha betyg som jag kunde ha nytta av, men att sedan läsa vidare på gymnasium direkt efter grundskolan i Göteborg, , det var ju inte att tänka på, för min del.
Det var ju inte då, som det är nu för tiden, att i stort sett alla , ska eller kan fortsätta studera, för mig gällde det bara att överleva. Jag hade ingen som kunde sponsra mig ekonomiskt, så jag hade helt enkelt inte råd och ingen som pushade på mig heller, för den delen.
Jag arbetade på flera olika ställen, där det fanns behov. Det var som expedit i en frukt och godisaffär, Addes frukt på Södra Vägen, där hade jag redan börjat arbeta extra på kvällar och helger när jag fortfarande gick i skolan., det var roligt och jag träffade mycket trevligt folk och ...det är ju preskiberat nu, ...eller ???? så provsmakade jag nog allt godis som fanns på hyllorna....det ingick ju inte precis i mina arbetsuppgifter, men jag tog mig faktiskt den friheten och så smakade det ju inte heller fy skam precis.. Jag hade fem kronor i timman, för mig var det rena rikedomen och det första jag köpte när jag fått första lönen, det var en blå fräck jeansdress och en tuff rutig skjorta till det, så fin hade jag nog aldrig varit och så himla stolt , att ha tjänat ihop till kläderna alldeles själv, det var stort.
När jag inte var i Addes och jobbade så var jag på Kanolds chokladfabrik och svetsade jultomtar.
Har ni gjort det nån gång ? Det kom halva chokladtomtar på ett band, så tog man en halva i varje hand och tryckte dom mot en värmeplatta, så chokladen smälte och så tryckte man ihop dom och vips så var det en hel tomte, vi provsmakade lite där också, men det var tillåtet, man blev faktiskt rätt fort trött på att äta chokladtomtar, så det blev inga stora svinn för Kanold, inte beroende av mig iallafall. Jobbade också på SKF och nåt bageri innan jag styrde kosan till Småland , där jag fortfarande bor kvar.Den historian ska jag fortsätta att berätta om och det är inte gjort i en handvändning.
Så fortsättning på den här berättelsen fortsätter imorgon , för nu stupar jag i säng.
Goooooooodnatt. från Gullabritta
.
Det är så skönt nu, när jag inte har några tider direkt att passa , när jag kan styra mina dagar i stort sett som jag vill,
så bra har jag aldrig haft det någon gång under mitt liv, så jag kan lova er att jag njuter..
Jag har alltid varit en arbetande människa som har gillat mitt jobb. Jag har ägnat mig åt en hel del under åren som gått.
Jag var ju ung när jag flyttade hit till landet och skaffade en egen familj.
Jag gick 9 år grundskola i Göteborg och gick ut med bra betyg, det var en målsättning som jag hade i livet, att sköta skolarbetet för att eventuellt i en framtid, ha betyg som jag kunde ha nytta av, men att sedan läsa vidare på gymnasium direkt efter grundskolan i Göteborg, , det var ju inte att tänka på, för min del.
Det var ju inte då, som det är nu för tiden, att i stort sett alla , ska eller kan fortsätta studera, för mig gällde det bara att överleva. Jag hade ingen som kunde sponsra mig ekonomiskt, så jag hade helt enkelt inte råd och ingen som pushade på mig heller, för den delen.
Jag arbetade på flera olika ställen, där det fanns behov. Det var som expedit i en frukt och godisaffär, Addes frukt på Södra Vägen, där hade jag redan börjat arbeta extra på kvällar och helger när jag fortfarande gick i skolan., det var roligt och jag träffade mycket trevligt folk och ...det är ju preskiberat nu, ...eller ???? så provsmakade jag nog allt godis som fanns på hyllorna....det ingick ju inte precis i mina arbetsuppgifter, men jag tog mig faktiskt den friheten och så smakade det ju inte heller fy skam precis.. Jag hade fem kronor i timman, för mig var det rena rikedomen och det första jag köpte när jag fått första lönen, det var en blå fräck jeansdress och en tuff rutig skjorta till det, så fin hade jag nog aldrig varit och så himla stolt , att ha tjänat ihop till kläderna alldeles själv, det var stort.
När jag inte var i Addes och jobbade så var jag på Kanolds chokladfabrik och svetsade jultomtar.
Har ni gjort det nån gång ? Det kom halva chokladtomtar på ett band, så tog man en halva i varje hand och tryckte dom mot en värmeplatta, så chokladen smälte och så tryckte man ihop dom och vips så var det en hel tomte, vi provsmakade lite där också, men det var tillåtet, man blev faktiskt rätt fort trött på att äta chokladtomtar, så det blev inga stora svinn för Kanold, inte beroende av mig iallafall. Jobbade också på SKF och nåt bageri innan jag styrde kosan till Småland , där jag fortfarande bor kvar.Den historian ska jag fortsätta att berätta om och det är inte gjort i en handvändning.
Så fortsättning på den här berättelsen fortsätter imorgon , för nu stupar jag i säng.
Goooooooodnatt. från Gullabritta
.
Sommarbarn i Älvsered
Jag ser gården Högsryd framför mig, ett stort vitt hus med stora fina fönster och massor av blomkrukor i fönstren, som gjorde att det såg så gemytligt och hemtrevligt ut, det spred en glädje och värme som jag som oroligt stadsbarn sög till mig omedelbart.
På gården fanns också en ladugård med en häst i spiltan, höns och kanske någon ko, jag är inte riktigt säker på hur mycket djur dom hade, dom första åren som jag var där, för jag var endast 2 1/2 år första gången som jag skickades iväg ut på landsbygden..
Jag har ett tidigt minne av att mamma följde mig till GBG:s central, jag hade en liten resväska, en fyrkantig, brun,med lappar som hängde från handtaget och ner, lapparna var smutsgula och det var skrivet och stämplat något på dom.
Jag hade en blå kappa på mig, som kändes varm och otymplig och jag minns att jag inte kände mig bekväm i den, den besvärade mig på något konstigt sätt., kan inte riktigt förklara hur det kändes, den stramade och jag kände mig instängd i den.,
Runt min hals hängde en likadan lapp som på väskan och jag minns att jag absolut inte fick ta av mig den.
Det var min ID bricka, som talade om vem jag var och vart jag skulle. Där var ju många fler barn som skulle ut på landet, så jag var ju inte precis ensam, men jag kände ingen och naturligtvis kände jag mig bortlämnad och övergiven, men jag kan ändå inte komma ihåg att jag grät eller var riktigt ledsen.
Men jag minns att tåget gick igång och att jag ville springa ut igen för att följa med mamma tillbaka hem, men därefter har jag inte ett enda minne från själva resan.
Har sedan en bild av att vi är framme och några barn och jag fick stiga av. På perrongen stod fler människor som jag inte kände igen. Dom gick runt och läste på lapparna och så var det min tur att kramas om , någon tog min resväska och någon tog mig i handen, det var mina sommarföräldrar Ester och Josef som mötte i Älvsered..
Dom talade lugnt, men med en konstig dialekt, som jag inte kände igen.
Jag kände nog att dom var snälla och att dom ville mig väl. Jag var hos dom under många somrar efter det och dom blev mina änglar som lyfte mig och tyckte om mig , precis som jag var, under sommarloven som jag var där.
Jag har minnen av tant Esters grönsaksland, jag hjälpte henne att plocka spenat och det var nog det godaste jag visste, när hon hade stuvat den och jag fick ägghalvor att äta till.
Där fattades aldrig mat på bordet.Jag minns också att jag tyckte att tant Ester var lite sträng ibland, inte så att hon var stygg, men lite barsk så där, som man tyckte gamla tanter kunde bli ibland, men hon var ju en klippa och en trygghet för mig och lärde mig mycket om hur man skulle uppföra sig i olika situationer, det förstod jag långt senare, när jag nästan var vuxen.
Farbror Josef, den snällaste och goaste människa man kunde tänka sig, oj vad han höll mig om ryggen och försvarade mig många gånger. Han blinkade lite med ena ögat och hjälpte mig ur en del knipor, som jag ställt till.
Jag tror jag kan säga att han var min allra första kärlek, jag dyrkade honom.
Jag var ofta med honom i snickareverkstan, det luktade så gott av trävirke och Josef lärde mig vad dom olika verktygen skulle användas till. Jag minns att jag någon gång när jag var lite äldre, gjorde en fin liten segelbåt, som jag kunde ha att leka med i ån precis nedanför huset och hur stolt jag var för att jag hade fått den så blank och fin.
Josef var också kyrkvärd och tog med mig till kyrkan många gånger. Då fick jag åka bak på hans cykel och hålla benen rätt ut, för att inte fastna i ekrarna. Själv kunde han inte trampa på båda tramporna, för han var strakbent efter nån sjukdom, kanske polio eller något, men dom hade tillverkat en specialpedal, där han kunde trä in sin ena fot och trampade bara med den, medan den andra foten , hängde rakt ner.
Jag var så mallig när jag susade fram på grusvägarna bakom ryggen på min idol, den snälla, snälla, farbror Josef.
Jag har så otroligt många härliga minnen från somrarna i Älvsered, hur jag fiskade i ån och fick ål på kroken, som jag inte vågade ta av själv utan drog den i gruset ända hem och sedan fick F,Josef ta hand om den.
Jag minns den närmaste gården, som hette Stommen och gårdarna därefter, Ålarp 1 och Ålarp 2, hur jag var med och åkte hölass, hur jag fick uppleva när suggor grisade, när det mjölkades och hur jag fick rida på den stora snälla ardennerhästen på Ålarp, det är ofattbart att det är så längesedan och att jag fortfarande blir varm i bröstet och gråtmild och faktiskt skulle vilja backa tiden, för att tala om för dom alla, att jag kommer ihåg, hur väl dom tog hand om en liten , sliten tösabit från Götebog, som så väl behövde deras omsorg och vänlighet och hur det alldeles säkert hjälpte till att prägla den lilla människan positivt, den lilla människan som var jag och som till slut blev vuxen och någorlunda trygg senare i livet .
Det är så otroligt skönt när jag sluter mina ögon och kan ta fram bilderna från mina viktiga sommardagar hos dom alla som tog sig tid att vara snälla och omtänksamma mot ett flickebarn, som dom egentligen inte hade nån anledning att lägga ner så mycket tid eller vänlighet på.
Jag önskar att dom hade fått reda på att jag fortfarande sätter stort värde på det dom gjorde.
Kram på er alla....
,
älskade barnbarn
Jag skulle kunna gjort likadant som Ronjas pappa Mattis, i filmen Ronja gjorde, när han blev pappa för första gången....skrek rätt ut till alla som bodde på hans borg .Jag har blivit far , en rövardotter har blivit född !!!
Den glädjen känner ju dom allra flesta, när dom blir föräldrar, så gjorde också jag , det var ju så enormt stort.....
Men när jag första gången blev farmor, så skulle jag mycket väl ha kunnat ställa mig på vilket torg som helst och ropat., så det hade ekat
- Jag har blivit farmor , det vackraste barnbarn som blivit född , en Gullabrittas sondotter, åh, vilken lycka.
Jag var 41 år, en relativt ung farmor, som givetvis , hade hur mycket ork som helst för det allra första barnbarnet.
Hon var så söt, ett litet runt ansikte, massor av svart långt hår, här skulle jag ju naturligtvis ha lagt in ett foto på underverket, men jag får först lära mig hur man gör, får be mitt första barnbarn att hjälpa mig.
Nu är hon 19 år. och klarar datorer mycket bättre än vad hennes farmor nånsin kommer att göra och hon är fortfarande lika fin, fast hon har ju vuxit en del förstårs ....ja herregud, vad åren går.
Att man kan älska någon så mycket, så hjärtat nästan går sönder, det är konstigt, men det är ingen känsla som gör ont precis, den bara värmer. , mer och mer för varje dag som går.
Jag fick ett sms av henne alldeles nyss och vi har våra små trevliga hemligheter. Det känns så himla underbart, att hon fortfarande tycker att farmor är rätt okey och faktiskt går att snacka med . Det är väl en gåva om något.
Jag har många härliga minnen från när hon var liten. Vid ett tillfälle var vi i kyrkan, jag tror att det var lillebrors barndop vi var på.
Det var mycket folk där och rätt som det var , så kom hon och kröp upp i mitt knä och ställde sig med armarna om min hals och sa högt och tydligt ...jag älkar dig farmor....folk log och tyckte det var gulligt och mitt hjärta riktigt svällde.....ja gud att man kan älska så.
Nu blev det fler barnbarn så småningom och jag älskar dom alla lika mycket, dom är fortsättningen på mitt liv, dom ger så mycket glädje och jag är så superstolt. och dom är alla unika och intressanta personligheter.
Jag tror att jag gör mig till tolk för dom allra flesta mor o farföräldrar...det är något alldeles särskilt att få barnbarn.
Vi behöver inte ta dom där tråkiga vardagsbestyren, inte fostra, ( inte så mycket iallafall ) vi kan låna dom när vi känner att vi orkar, när vi är trötta, ja, då kan vi lämna hem dom igen.
..VI KAN SUGA UT DET GOTTASTE UR KARAMELLEN OCH BARA NJUTA AV ATT FÅ VARA TILLSAMMANS.
Men visst är det konstigt att kärlek är det enda som inte blir mindre av att man använder det till många och mycket , det bara växer och växer och växer......märkligt , va ?!!
Våga visa kärlek...
Kram o godnatt önskar farmor/mormor Gullabritta
.
Den glädjen känner ju dom allra flesta, när dom blir föräldrar, så gjorde också jag , det var ju så enormt stort.....
Men när jag första gången blev farmor, så skulle jag mycket väl ha kunnat ställa mig på vilket torg som helst och ropat., så det hade ekat
- Jag har blivit farmor , det vackraste barnbarn som blivit född , en Gullabrittas sondotter, åh, vilken lycka.
Jag var 41 år, en relativt ung farmor, som givetvis , hade hur mycket ork som helst för det allra första barnbarnet.
Hon var så söt, ett litet runt ansikte, massor av svart långt hår, här skulle jag ju naturligtvis ha lagt in ett foto på underverket, men jag får först lära mig hur man gör, får be mitt första barnbarn att hjälpa mig.
Nu är hon 19 år. och klarar datorer mycket bättre än vad hennes farmor nånsin kommer att göra och hon är fortfarande lika fin, fast hon har ju vuxit en del förstårs ....ja herregud, vad åren går.
Att man kan älska någon så mycket, så hjärtat nästan går sönder, det är konstigt, men det är ingen känsla som gör ont precis, den bara värmer. , mer och mer för varje dag som går.
Jag fick ett sms av henne alldeles nyss och vi har våra små trevliga hemligheter. Det känns så himla underbart, att hon fortfarande tycker att farmor är rätt okey och faktiskt går att snacka med . Det är väl en gåva om något.
Jag har många härliga minnen från när hon var liten. Vid ett tillfälle var vi i kyrkan, jag tror att det var lillebrors barndop vi var på.
Det var mycket folk där och rätt som det var , så kom hon och kröp upp i mitt knä och ställde sig med armarna om min hals och sa högt och tydligt ...jag älkar dig farmor....folk log och tyckte det var gulligt och mitt hjärta riktigt svällde.....ja gud att man kan älska så.
Nu blev det fler barnbarn så småningom och jag älskar dom alla lika mycket, dom är fortsättningen på mitt liv, dom ger så mycket glädje och jag är så superstolt. och dom är alla unika och intressanta personligheter.
Jag tror att jag gör mig till tolk för dom allra flesta mor o farföräldrar...det är något alldeles särskilt att få barnbarn.
Vi behöver inte ta dom där tråkiga vardagsbestyren, inte fostra, ( inte så mycket iallafall ) vi kan låna dom när vi känner att vi orkar, när vi är trötta, ja, då kan vi lämna hem dom igen.
..VI KAN SUGA UT DET GOTTASTE UR KARAMELLEN OCH BARA NJUTA AV ATT FÅ VARA TILLSAMMANS.
Men visst är det konstigt att kärlek är det enda som inte blir mindre av att man använder det till många och mycket , det bara växer och växer och växer......märkligt , va ?!!
Våga visa kärlek...
Kram o godnatt önskar farmor/mormor Gullabritta
.
Till alla goa människor som skriver på min blogg..
Fick ett inlägg från Denise idag, och du verkar vara en fin och omtänksam tjej.
Vad kul att du lär upp din mamma inom datavärlden, du kanske skulle försöka med mormor också, man vet aldrig...skam kan ladda och hon kanske skulle bli en fena på att blogga, det är aldrig för sent att lära sig.
Det skulle väl vara en prestation av dig , om du lyckades med det.,
Då kanske jag som bloggmormor/farmor skulle få stenhård konkurrens, det hade väl vart nåt ?? eller ha ha ..
Jag är ju långt ifrån expert på det här området, men det jag kan, tycker jag är så himla roligt och jag lär mig lite nytt varje dag. Tack för att du vill hjälpa till med min bloggsida, jag tar självfallet emot all hjälp jag kan få, så tack Denise, du är en ängel., har skickat ett mail till din mailbox..
Dagmar, du är ju också en pärla som följer min blogg varje dag, det gillar jag.
Jag tycker Daggan, att du också ska ta och skriva eller blogga om ditt liv, alla har ju en historia att berätta och alla är väl intressanta på olika sätt och unika., ingen är ju den andra lik.
Du frågade om det är barnets känslor jag känner när jag skriver om min barndom, det är nog blandat, men det känns som jag rent mentalt kan återgå till just den händelsen jag skriver om och att jag också upplever dom känslor som jag hade just då.
Men det är klart att jag förmodligen hade beskrivit det , på ett annat sätt , om någon hade bett mig förklara, då när jag var barn ,hur det kändes .
Jag hade ju inte den förmågan att uttrycka mig och inte heller det ordförrådet som jag har som vuxen, så det är klart att det hade blivit annorlunda.
Måste berätta hur vackert det är utanför mitt fönster i dag.
Grangrenarna är nedtyngda av kritvit snö , himlen är alldeles blå , solen skiner och ger ett lavendelfärgat skimmer på snön som liggern .
Hästarna ser ut att leka med varandra, dom stegrar sig och liksom vinkar åt varandra , springer sig trötta ,ser ystra och lyckliga ut och rullar sina muskulösa kroppar , runt , runt i snön och ser ut att njuta av den ... kanske första liten aning-känslan av att det inom snar framtid är en sprudlande vår på väg.
Jag var ute med min hund Saida lite senare och faktum är att alla talgoxar och andta småfåglar som vi har hållt på att mata hela vintern, tackade för sin mat idag, genom att sjunga härliga långa vårserenader för oss, det är ju inte klokt så jäkla lycklig och upprymd man blir av känna att ljusare och varmare tider är på G..
Det är en gåva att få vara människa.
Kram på er alla soltörstiga nordbor och ha tålamod.snart är den här......våren !!!!
Vad kul att du lär upp din mamma inom datavärlden, du kanske skulle försöka med mormor också, man vet aldrig...skam kan ladda och hon kanske skulle bli en fena på att blogga, det är aldrig för sent att lära sig.
Det skulle väl vara en prestation av dig , om du lyckades med det.,
Då kanske jag som bloggmormor/farmor skulle få stenhård konkurrens, det hade väl vart nåt ?? eller ha ha ..
Jag är ju långt ifrån expert på det här området, men det jag kan, tycker jag är så himla roligt och jag lär mig lite nytt varje dag. Tack för att du vill hjälpa till med min bloggsida, jag tar självfallet emot all hjälp jag kan få, så tack Denise, du är en ängel., har skickat ett mail till din mailbox..
Dagmar, du är ju också en pärla som följer min blogg varje dag, det gillar jag.
Jag tycker Daggan, att du också ska ta och skriva eller blogga om ditt liv, alla har ju en historia att berätta och alla är väl intressanta på olika sätt och unika., ingen är ju den andra lik.
Du frågade om det är barnets känslor jag känner när jag skriver om min barndom, det är nog blandat, men det känns som jag rent mentalt kan återgå till just den händelsen jag skriver om och att jag också upplever dom känslor som jag hade just då.
Men det är klart att jag förmodligen hade beskrivit det , på ett annat sätt , om någon hade bett mig förklara, då när jag var barn ,hur det kändes .
Jag hade ju inte den förmågan att uttrycka mig och inte heller det ordförrådet som jag har som vuxen, så det är klart att det hade blivit annorlunda.
Måste berätta hur vackert det är utanför mitt fönster i dag.
Grangrenarna är nedtyngda av kritvit snö , himlen är alldeles blå , solen skiner och ger ett lavendelfärgat skimmer på snön som liggern .
Hästarna ser ut att leka med varandra, dom stegrar sig och liksom vinkar åt varandra , springer sig trötta ,ser ystra och lyckliga ut och rullar sina muskulösa kroppar , runt , runt i snön och ser ut att njuta av den ... kanske första liten aning-känslan av att det inom snar framtid är en sprudlande vår på väg.
Jag var ute med min hund Saida lite senare och faktum är att alla talgoxar och andta småfåglar som vi har hållt på att mata hela vintern, tackade för sin mat idag, genom att sjunga härliga långa vårserenader för oss, det är ju inte klokt så jäkla lycklig och upprymd man blir av känna att ljusare och varmare tider är på G..
Det är en gåva att få vara människa.
Kram på er alla soltörstiga nordbor och ha tålamod.snart är den här......våren !!!!
En farmor//mormor att blogga med..
Någon undrade varför jag inte bloggar om min farmor/mormor roll,
citat : " du har ju massor av erfarenhet och tänk vad många unga människor det finns idag, som inte har någon äldrekontakt. " slut citat.
Ja, så är det kanske.
Nu är jag ju inte precis nån lastgammal farmor eller mormor, jag är 60 år och en lite lagom mix av äldre och ibland lite yngre, som är som människor är mest, men som har massor av :
livserfarenhet
socialt patos
tycker om människor
gillar att lyssna och att hjälpa
engagerad
hänger med
inte mossig...
har 7 barnbarn mellan 3 och 19 år, som kommer och berättar eller bara vill lätta sitt hjärta, när mamma o pappa inte förstår.
ett av barnbarnen adopterat från Korea , en underbar liten människa, som har lagt beslag på en bit av mitt hjärta.
han delar det givetvis med mina andra barnbarn
Erfarenhet av både misslyckande, jobbig uppväxt,kamp och seger..
Kan jag lyssna på någon som behöver berätta.....så finns jag här.
Kanske att jag kan få en ny viktig uppgift i livet, det vore
alldeles..alldeles ...underbart
Du är varmt Välkommen in på min blogg.
Kram från farmor/mormor Gull-Britt
citat : " du har ju massor av erfarenhet och tänk vad många unga människor det finns idag, som inte har någon äldrekontakt. " slut citat.
Ja, så är det kanske.
Nu är jag ju inte precis nån lastgammal farmor eller mormor, jag är 60 år och en lite lagom mix av äldre och ibland lite yngre, som är som människor är mest, men som har massor av :
livserfarenhet
socialt patos
tycker om människor
gillar att lyssna och att hjälpa
engagerad
hänger med
inte mossig...
har 7 barnbarn mellan 3 och 19 år, som kommer och berättar eller bara vill lätta sitt hjärta, när mamma o pappa inte förstår.
ett av barnbarnen adopterat från Korea , en underbar liten människa, som har lagt beslag på en bit av mitt hjärta.
han delar det givetvis med mina andra barnbarn
Erfarenhet av både misslyckande, jobbig uppväxt,kamp och seger..
Kan jag lyssna på någon som behöver berätta.....så finns jag här.
Kanske att jag kan få en ny viktig uppgift i livet, det vore
alldeles..alldeles ...underbart
Du är varmt Välkommen in på min blogg.
Kram från farmor/mormor Gull-Britt
Idag ler jag-åt dom flesta minnen..med något undantag
Fick en liten reprimand från en av mina läsare, för alla........punkter jag gör.....
Jag ska försöka att skriva lite bättre svenska och sammanhängande meningar hädanefter, jag försår nu, att det kanske blir lite jobbigt att läsa, men när jag regredierar, tar fram minnena från förr, så är jag så inne i berättelsen och punkterna kommer till, när jag vill betona dom olika händelserna, för då stannar orden liksom upp, som om jag ska känna på dom , innan jag sätter dom på pränt ...för att .göra det jag skriver också lite mer verkligt för läsarna....
Jag upplever att det är nyttigt för mig att ta fram alla minnen i ljuset, det känns som om jag blir vän med dom och det känns idag inte alls så hemskt och horribelt, som jag tyckte det var ,dom första dagarna, när jag skrev.
Det ser jag som ett tecken på att jag tog ett alldeles rätt beslut, att lyfta fram det som förr gjorde ont i själen, för att få en chans att kunna le ett åt ett vemodogt och sargat minne, och någonstans ändå känna en liten smula av en pappas spirande, men njugga kärlek till sin dotter , en kärlek som har kunnat leta sig fram...förbi det bittra jaget och värma..., iallafall en liten bit av mitt hjärta, det är förmodligen den lilla, lilla biten......som tillsammans med en mors försiktiga och trevande omsorg, med all yttre påverkan, från vänner och deras harmoniska familjer, och med iaktagelser och nyttiga fantasier om framtiden och förmågan till att sortera ut det som jag själv hade nytta av under min uppväxt och som jag fortfarande upplever att jag har, som hjälpt mig till att bli den människa, som är jag ....och som jag är alldeles, alldeles nöjd med idag...
Åhhhh, vad det känns gott, att kunna skriva detta, det har ju nästan tagit mig hela mitt liv, att ändå förstå att det med all sannolikhet....var det allra bästa, som min far förmådde.. det kanske till och med var så, att han aldrig fått uppleva nån riktig familjekärlek själv som barn och att spriten då lindrade och blev, hans bästa vän, som blev hans största ovän, den dagen han började bilda familj..
Jag är nog den av syskonen, som ändå hade bäst relation med min pappa, mina andra syskon,fick ingen nåd i hans ögon.
Om jag ändå fick något lite kärlek av honom, så fick min bröder noll och ingenting...det var faktiskt riktigt synd om dom, det förstår jag som vuxen.
Det är så konstigt, för ju äldre jag blev, ju mer respekt märkte jag att jag fick....
Från 10-11 års ålder, så var jag aldrig mer rädd för honom, jag blev en krigare och en tuff rebell, som gick min egen väg och svor för mig själv att aldrig, aldrig , låta någon behandla mig så, som min mamma eller mina bröder hade blivit behandlade.. mitt liv som vuxen, skulle se helt annorlunda ut....
Ja, och så blev det.
Följ min fortsatta vandring i morgon. Ha en bra dag och ta hand om varandra..
Kärlek är alldeles gratis. så slösa riktigt mycket med den.
Kram från Gull-Britt
Jag ska försöka att skriva lite bättre svenska och sammanhängande meningar hädanefter, jag försår nu, att det kanske blir lite jobbigt att läsa, men när jag regredierar, tar fram minnena från förr, så är jag så inne i berättelsen och punkterna kommer till, när jag vill betona dom olika händelserna, för då stannar orden liksom upp, som om jag ska känna på dom , innan jag sätter dom på pränt ...för att .göra det jag skriver också lite mer verkligt för läsarna....
Jag upplever att det är nyttigt för mig att ta fram alla minnen i ljuset, det känns som om jag blir vän med dom och det känns idag inte alls så hemskt och horribelt, som jag tyckte det var ,dom första dagarna, när jag skrev.
Det ser jag som ett tecken på att jag tog ett alldeles rätt beslut, att lyfta fram det som förr gjorde ont i själen, för att få en chans att kunna le ett åt ett vemodogt och sargat minne, och någonstans ändå känna en liten smula av en pappas spirande, men njugga kärlek till sin dotter , en kärlek som har kunnat leta sig fram...förbi det bittra jaget och värma..., iallafall en liten bit av mitt hjärta, det är förmodligen den lilla, lilla biten......som tillsammans med en mors försiktiga och trevande omsorg, med all yttre påverkan, från vänner och deras harmoniska familjer, och med iaktagelser och nyttiga fantasier om framtiden och förmågan till att sortera ut det som jag själv hade nytta av under min uppväxt och som jag fortfarande upplever att jag har, som hjälpt mig till att bli den människa, som är jag ....och som jag är alldeles, alldeles nöjd med idag...
Åhhhh, vad det känns gott, att kunna skriva detta, det har ju nästan tagit mig hela mitt liv, att ändå förstå att det med all sannolikhet....var det allra bästa, som min far förmådde.. det kanske till och med var så, att han aldrig fått uppleva nån riktig familjekärlek själv som barn och att spriten då lindrade och blev, hans bästa vän, som blev hans största ovän, den dagen han började bilda familj..
Jag är nog den av syskonen, som ändå hade bäst relation med min pappa, mina andra syskon,fick ingen nåd i hans ögon.
Om jag ändå fick något lite kärlek av honom, så fick min bröder noll och ingenting...det var faktiskt riktigt synd om dom, det förstår jag som vuxen.
Det är så konstigt, för ju äldre jag blev, ju mer respekt märkte jag att jag fick....
Från 10-11 års ålder, så var jag aldrig mer rädd för honom, jag blev en krigare och en tuff rebell, som gick min egen väg och svor för mig själv att aldrig, aldrig , låta någon behandla mig så, som min mamma eller mina bröder hade blivit behandlade.. mitt liv som vuxen, skulle se helt annorlunda ut....
Ja, och så blev det.
Följ min fortsatta vandring i morgon. Ha en bra dag och ta hand om varandra..
Kärlek är alldeles gratis. så slösa riktigt mycket med den.
Kram från Gull-Britt
Mormors lilla sommarstuga .... en liten bit från Finnsjön
Mormors lila sommarstuga, som egentligen var en ...trött ...sliten....byscha......en grå...ful..sak...som stod uppställd på någon typ av stenar...med en pytte liten s.k. veranda med räcken i korsade brädor....som var målade i nån diffus ... smutsblåaktig färg...
Stugan var delad i två halvor...bestående av vardera ett rum och litet kök....den ena delen ägde
min mormor o morfar....medan mormors syster och hennes familj ...huserade i den andra delen..
Ja, egentligen var den en syn för gudar....det var flera mil ifrån...vad vi idag skulle kalla för ett gulligt sommartorp...men för oss...som inte hade något annat......kunde det ändå ha varit rena idyllen.....om inte ...om.... hade varit....om spriten hade varit oåtkomlig.. om alla hade varit nyktra ....eller åtminstone hade kunnat använda alkohol på rätt sätt...
då hade det.........varit just en sommaridyll....... det kunde faktiskt....... ha varit riktigt gemytligt.
Det var lång väg att gå med all packning.......innan vi var framme
Alla fick hjälpa till att bära.....vi stretade och bar...... tog oss fram .......bit för bit.... på slingrande grusvägar ....backe upp och backe ner ..... med den imponerande granskogen....dom stora mossarna ...och marker utan ett enda hus synligt....någonstans...
den miljön var ju nästan lite exotisk....mystisk och spännande....för oss stadsbarn och där fantiserade vi om skogstroll och andra läskiga typer..som kunde tänkas bo och leva där...
.
Så småningom ...såg vi den lilla stigen dyka upp.......som var slut stegen ....... upp till " sommarparadiset "
Där stod mormor ... och väntade och log ...när hon fick syn på oss....hon var den enda ängeln i den generationen..........som aldrig tappade hoppet om att det skulle bli en avkopplande och trevlig helg.......
någongång....... men tyvärr ......var det alltid hon ... som fick se sig och sina förhoppningar raserade.....stackars mormor......bara elände...
Åh...vad jag önskar att hon skulle få återuppstå....då skulle jag pysslat om henne.....hon skulle få sitta i hammocken....lite i skuggan av rosenhagtornsträdet.....och bara njuta av lugnet och av att få bli lite uppassad.....och allt skulle vara lugnt och fridfullt runt henne....hon skulle slippa oron över alla ....överförfriskade släktingar.....som skrek ....skällde och öknamnade varandra....det var dom iallafall duktiga på.....alltid nåt....eller....??
Men vi barn ...........som var vana vid den tråkiga sociala miljön....... trodde väl inte att vi brydde oss...... vi .gladde oss åt...att vara på landet.....
att springa på stigen...som slingrade sig fram......likt en orm.....genom skogen.....ner mot Finnsjön...... vi sprang ....på nakna fötter.....kände rötter...grenar och barr trycka sig mot våra fotsulor....men vad brydde vi oss om det.......vi kände oss fria....upprymda och euforiskt lyckliga.......nu skulle vi vara lediga och låta Finnsjöns vatten....omsluta oss.och bara njuta av tillvaron.....ha roligt och leka med varandra.........lägga undan farhågorna om kvällens kommande...
...inte ta ut bekymren i förtid........inte tänka på alla hemska ord...som vi visste skulle hagla ....som kulsprutevapen genom det enda lilla rummet.... det ena skulle ge det andra......och lite slagsmål som avslutning....var väl bara ...som det skulle vara....vi var ju vana och luttrade.......och det enda som var kvar morgonen efter......var lukten av fylla...nedtryckta äckliga fimpar i nån burk.....omkullvälta stolar.....mormor som plockar upp efter alla fyllesvinen....
och en alldeles .........likadan stig....ner till den den alldeles likadana Finnsjön...som åter igen....omslöt oss...med sitt ljumma vatten....och helade våra sinnen....och gav oss rening....och frid i sinnet...för en liten stund...
Forts. följer. kram från Gullan
..
Nostalgisk
Har precis tittat på " du är vad du äter " på kanal tre....Sanna Bråding var Anna Skippers gäst idag.
Det har ju skrivits om Sannas liv ....ganska mycket under sista året....och hon har väl inte precis utmålats fördelaktigt......det har handlat om knark och hennes destruktiva leverne mycket....det har ju förefallit som om hon varit illa ute....med sig själv åtminstone.
Jag minns henne från serien som gick så länge på TV.....minnet sviker mig....jag kommer inte ihåg vad den hette...hon var tillsammans med en färgad kille och dom arbetade på ett fik av något slag....
i vilket fall som helst...så tyckte jag så himla mycket om hennes sätt att agera i sin roll....så när jag har läst om henne
och hennes leverne...så har jag faktiskt blivit lite ledsen......tyckte att hon var värd ett bättre öde..
Idag när hon berättade om sig själv och hur hon mådde.....och hennes vilja till att förändra sitt liv....och man fick se hennes kamp och hur hon lyckades....så blev jag så himla otroligt lyckligt......jag blev så glad för hennes skull ..... jag
hoppas verkligen att .......det fortsätter och att hon klara pressen...........och....vilken fin... vacker....och klok tjej hon är.
Det hände nåt i kroppen när jag följde Sanna....jag blev så rörd och nostalgisk..
.
Det väcker så många minnen.....jag har mängder av underbara barn o ungdomsvänner....som verkligen tillförde mitt liv massor av barnslig och naturlig ...bubblande glädje....tänk om dom bara visste hur mycket ...dom betydde i mitt lite kaotiska liv......så mycket trygghet som dom spred runt sig....som dom nystade in mig i......som en kokong av kärlek....som skydd mot hot och tråkigheter.......när jag tänker tillbaka ....så blir jag så.....glad..ledsen...lycklig...och alldeles ...alldeles...lugn ....glaaad...och varm i hela bröstkorgen.....några av dom här vännerna......har jag fortfarande kontakt med....och dom betyder fortfarande något alldeles särskilt för mig..
Dom andra .....som jag inte träffat sedan vi var barn.....alla dom som jag fortfarande kan se framför mig...höra dom skratta....höra dom retas ....alla dom skulle jag vilja träffa idag ....för att få framföra ett tack...för att dom fanns där för mig...när jag så väl behövde dom... Dom är ju alla mina förebilder på olika sätt....och medansvariga till att jag ändå blev så stark och positiv och viljestark........jag betydde säkert något för dom.....och dom betydde något särskilt för mig.....
Det skulle kännas som att sluta cirkeln ...på något konstigt vis....att göra bokslut....
Jag ska berätta om två av mina närmaste barn och ungdomsvänner ....nästa gång som jag skriver i det här ämnet.
Nu är det dags att varva ner hjärnan innan det är dags att inta ryggläge. Godnatt på er alla
Gullabritta
..
.. .
...
Det har ju skrivits om Sannas liv ....ganska mycket under sista året....och hon har väl inte precis utmålats fördelaktigt......det har handlat om knark och hennes destruktiva leverne mycket....det har ju förefallit som om hon varit illa ute....med sig själv åtminstone.
Jag minns henne från serien som gick så länge på TV.....minnet sviker mig....jag kommer inte ihåg vad den hette...hon var tillsammans med en färgad kille och dom arbetade på ett fik av något slag....
i vilket fall som helst...så tyckte jag så himla mycket om hennes sätt att agera i sin roll....så när jag har läst om henne
och hennes leverne...så har jag faktiskt blivit lite ledsen......tyckte att hon var värd ett bättre öde..
Idag när hon berättade om sig själv och hur hon mådde.....och hennes vilja till att förändra sitt liv....och man fick se hennes kamp och hur hon lyckades....så blev jag så himla otroligt lyckligt......jag blev så glad för hennes skull ..... jag
hoppas verkligen att .......det fortsätter och att hon klara pressen...........och....vilken fin... vacker....och klok tjej hon är.
Det hände nåt i kroppen när jag följde Sanna....jag blev så rörd och nostalgisk..
.
Det väcker så många minnen.....jag har mängder av underbara barn o ungdomsvänner....som verkligen tillförde mitt liv massor av barnslig och naturlig ...bubblande glädje....tänk om dom bara visste hur mycket ...dom betydde i mitt lite kaotiska liv......så mycket trygghet som dom spred runt sig....som dom nystade in mig i......som en kokong av kärlek....som skydd mot hot och tråkigheter.......när jag tänker tillbaka ....så blir jag så.....glad..ledsen...lycklig...och alldeles ...alldeles...lugn ....glaaad...och varm i hela bröstkorgen.....några av dom här vännerna......har jag fortfarande kontakt med....och dom betyder fortfarande något alldeles särskilt för mig..
Dom andra .....som jag inte träffat sedan vi var barn.....alla dom som jag fortfarande kan se framför mig...höra dom skratta....höra dom retas ....alla dom skulle jag vilja träffa idag ....för att få framföra ett tack...för att dom fanns där för mig...när jag så väl behövde dom... Dom är ju alla mina förebilder på olika sätt....och medansvariga till att jag ändå blev så stark och positiv och viljestark........jag betydde säkert något för dom.....och dom betydde något särskilt för mig.....
Det skulle kännas som att sluta cirkeln ...på något konstigt vis....att göra bokslut....
Jag ska berätta om två av mina närmaste barn och ungdomsvänner ....nästa gång som jag skriver i det här ämnet.
Nu är det dags att varva ner hjärnan innan det är dags att inta ryggläge. Godnatt på er alla
Gullabritta
..
.. .
...
Inga slagsmål men ändå gräsligt
Jag ska försöka att ta fram olika typer av händelse....och det var ju inte så att det var misshandel..alltid inblandat........men hårda ord....fylleskrän....fylleskratt....fylleglädje...kan vara nog så kränkande för ett barn........på något sätt vet man att nu är det jag som får ha koll.....så det inte händer nåt allvarligt....och det är en tung börda för ett barn.
Jag kan tänka på dom här gångerna...och precis höra hur det lät....hur det luktade....känslor som florerade runt ....se dom framför mig ..... det är egentligen gräsligt att ta fram dom minnena.... men nödvändig på något sätt .....för att göra upp riktigt med det som har varit.... människan är en komplicerad produkt .....och det finns så mycket lagrat....som jag inte haft en aning om ....det är häpnansväckande ...... men min kropp reagerar än idag med kyla o värme växelvis.....hjärtat ökar i slag och jag blir svettig ....jag känner precis hur jag mådde....vad konstigt va...? efter så himla måga år....det sägs ju att kroppen aldrig glömmer och det instämmer jag i ....men man kan träna sig i ....att lägga det bakom sig ....det är det som jag gör nu när jag skriver....känner att jag fortfarande kan ta fram dom olika händelserna ......uppleva mig som det barn jag var ...känna hur illa eller ibland.... hur bra jag mådde....
hur rädd....förbannad....äcklad ... jag kände mig. ... jag var vid dom tillfällena otroligt spänd i kroppen och hela tiden på min vakt och förberedd på ...att det kunde sluta illa.....och fundera över....vem som skulle drabbas denna gång.
Det som ändå är fantastiskt gladjande för mig idag är....att trots att jag har minnena så nära tillgängliga...så gör det inte alls lika ont längre....jag känner mig redan mer avspänd....ändå har jag ju bara varit igång ett par veckor med mitt skrivande.....så det här är förmodligen väldigt nyttigt och det är nog så...att jag egentligen redan hade gjort upp med min barndom....för längesedan.....fast jag inte själv har fattat det förrän nu.
Ska ändå berätta om några episoder ur mitt unga liv...
Pappa hade en kompis.....han hette Folke...och han är död och borta för längesedan.
Han hade en motorbåt....det var hans stolthet....han putsade, oljade och lackade.....så båten glänste.
Vi skulle få åka med..hela familjen , vi skulle ha mat och badkläder med oss och vi skulle fiska.....bada och ha trevligt
Herre-jösses så spännande vi syskon tyckte att det skulle bli....vi var inte precis vana vid några familjeutflykter....så det här var verkligen något stort....jag ser havet framför mig....alldeles blått.....solen skiner...och jag kände mig alldeles upprymd och varmt behaglig ....äntligen kunde jag säga till mina kompisar ...att vi skulle iväg på utflykt med familjen....på en båthelg...det var stort.....jag kände mig stolt och lite viktig...på barns vis... .... åhhhh, vad detta skulle bli roligt....nu skulle hela familjen ha roligt tillsammans.
jag hade nog aldrig upplevt att Folke drack sprit....hade nog bara sett honom nykter.....så det kändes tryggt i bröstet....
mina bröder var lika glada som jag.....nu skulle dom få fiska och det är klart att det var hägrande för dom också.
Det började bra...vi kom iväg.....vi barn satt på en bänk som följde skrovets sidor.....vi höll oss i relingen....samtidigt som det var spännande....var det ju också lite skrämmande.........havet är så stort och mäktigt....båten styrde längre och längre från land......till slut saktades farten ner och fiskegrejerna kom fram....vi skulle dörja makrill efter båten....vi fick bara titta på....för det var mycket kraft i linan....våra små muskler.....orkade inte hålla fast.....men det gjorde inget....vi tyckte det var spännande ändå.
det håvades in fiskar.....kommer inte ihåg om det var makrill.....men fisk var det iallafall den rensades och så skulle det så klart vara en nubbe till arbetet...det skålades...o skålades ....Folke drack lika mycket som pappa....dom blev gapiga....
löjliga....grova i munnen....dom vanliga tecknen på att spriten hade tagit över...dom var liksom inte längre människor....jag tyckte dom var skrämmande ....äckliga...opålitliga......jag kände den gamla rädslan sakta smyga sig på igen....långt ute på havet...........fulla vuxna.......hur skulle det sluta...den gången var jag riktigt,riktigt skräckslagen..det fanns ju inga reträttvägar....jag hade ingenstans att ta vägen....och jag var ändå såpass gammal, så jag förstod att detta var ordentligt farligt...... jag bönade och bad att vi skulle åka hem igen.....men möttes bara av idiotiska fylleskratt...min
yngste bror satt hos mig.....han kände ju också att det var något som var så in i helvete fel....han släppte inte taget om min arm.....kommer ihåg att jag försökte att lugna honom...han var ju skiträdd...men jag tror jag lyckades till viss del iallafall.
Så skulle vi söka upp någon ö som vi kunde slå ankare vid under natten....kände att nu ordnar det sig nog..........men vad händer....motorn gick inte igång......det började blåsa upp..det blev mörkt och kusligt ...båten började kränga...det slog o bankade i skrovet ....regnet öste till slut ner och det blev ett riktigt groteskt oväder...det åskade och blixtrade smällde och dånade och vi var skakade,rädda och smått hysteriska.....vi grät,.. skrek ...och höll oss fast....så hårt vi kunde......jag kommer ihåg att jag tänkte....att båten välter och vi kommer att dö allihop.....det fanns inget att göra.....så kändes det bara som ........okey...inget att göra åt..... vi ger upp.......kan inget göra..........vi kryper ner i kojen och lägger oss........håller om varandra.....snyftar ....hickar....och konstigt nog .somnar..........vaknar på morgonen av doften av gammal fylla........men det känns lugnt...går ut på båten......solen skiner.......det börjar bli varmt.......jag ser faktiskt land....då var vi inte så väldigt långt ifrån räddningen som jag trodde......tittar in på alla som sover.......väcker mina bröder...... tyst..stiger dom ut i solen.....och vi skrattar högt och lyckligt tillsammans.....det var en oförglömlig resa....som ändå slutade lyckligt....
Kramar från Gull-Britt
..
Jag kan tänka på dom här gångerna...och precis höra hur det lät....hur det luktade....känslor som florerade runt ....se dom framför mig ..... det är egentligen gräsligt att ta fram dom minnena.... men nödvändig på något sätt .....för att göra upp riktigt med det som har varit.... människan är en komplicerad produkt .....och det finns så mycket lagrat....som jag inte haft en aning om ....det är häpnansväckande ...... men min kropp reagerar än idag med kyla o värme växelvis.....hjärtat ökar i slag och jag blir svettig ....jag känner precis hur jag mådde....vad konstigt va...? efter så himla måga år....det sägs ju att kroppen aldrig glömmer och det instämmer jag i ....men man kan träna sig i ....att lägga det bakom sig ....det är det som jag gör nu när jag skriver....känner att jag fortfarande kan ta fram dom olika händelserna ......uppleva mig som det barn jag var ...känna hur illa eller ibland.... hur bra jag mådde....
hur rädd....förbannad....äcklad ... jag kände mig. ... jag var vid dom tillfällena otroligt spänd i kroppen och hela tiden på min vakt och förberedd på ...att det kunde sluta illa.....och fundera över....vem som skulle drabbas denna gång.
Det som ändå är fantastiskt gladjande för mig idag är....att trots att jag har minnena så nära tillgängliga...så gör det inte alls lika ont längre....jag känner mig redan mer avspänd....ändå har jag ju bara varit igång ett par veckor med mitt skrivande.....så det här är förmodligen väldigt nyttigt och det är nog så...att jag egentligen redan hade gjort upp med min barndom....för längesedan.....fast jag inte själv har fattat det förrän nu.
Ska ändå berätta om några episoder ur mitt unga liv...
Pappa hade en kompis.....han hette Folke...och han är död och borta för längesedan.
Han hade en motorbåt....det var hans stolthet....han putsade, oljade och lackade.....så båten glänste.
Vi skulle få åka med..hela familjen , vi skulle ha mat och badkläder med oss och vi skulle fiska.....bada och ha trevligt
Herre-jösses så spännande vi syskon tyckte att det skulle bli....vi var inte precis vana vid några familjeutflykter....så det här var verkligen något stort....jag ser havet framför mig....alldeles blått.....solen skiner...och jag kände mig alldeles upprymd och varmt behaglig ....äntligen kunde jag säga till mina kompisar ...att vi skulle iväg på utflykt med familjen....på en båthelg...det var stort.....jag kände mig stolt och lite viktig...på barns vis... .... åhhhh, vad detta skulle bli roligt....nu skulle hela familjen ha roligt tillsammans.
jag hade nog aldrig upplevt att Folke drack sprit....hade nog bara sett honom nykter.....så det kändes tryggt i bröstet....
mina bröder var lika glada som jag.....nu skulle dom få fiska och det är klart att det var hägrande för dom också.
Det började bra...vi kom iväg.....vi barn satt på en bänk som följde skrovets sidor.....vi höll oss i relingen....samtidigt som det var spännande....var det ju också lite skrämmande.........havet är så stort och mäktigt....båten styrde längre och längre från land......till slut saktades farten ner och fiskegrejerna kom fram....vi skulle dörja makrill efter båten....vi fick bara titta på....för det var mycket kraft i linan....våra små muskler.....orkade inte hålla fast.....men det gjorde inget....vi tyckte det var spännande ändå.
det håvades in fiskar.....kommer inte ihåg om det var makrill.....men fisk var det iallafall den rensades och så skulle det så klart vara en nubbe till arbetet...det skålades...o skålades ....Folke drack lika mycket som pappa....dom blev gapiga....
löjliga....grova i munnen....dom vanliga tecknen på att spriten hade tagit över...dom var liksom inte längre människor....jag tyckte dom var skrämmande ....äckliga...opålitliga......jag kände den gamla rädslan sakta smyga sig på igen....långt ute på havet...........fulla vuxna.......hur skulle det sluta...den gången var jag riktigt,riktigt skräckslagen..det fanns ju inga reträttvägar....jag hade ingenstans att ta vägen....och jag var ändå såpass gammal, så jag förstod att detta var ordentligt farligt...... jag bönade och bad att vi skulle åka hem igen.....men möttes bara av idiotiska fylleskratt...min
yngste bror satt hos mig.....han kände ju också att det var något som var så in i helvete fel....han släppte inte taget om min arm.....kommer ihåg att jag försökte att lugna honom...han var ju skiträdd...men jag tror jag lyckades till viss del iallafall.
Så skulle vi söka upp någon ö som vi kunde slå ankare vid under natten....kände att nu ordnar det sig nog..........men vad händer....motorn gick inte igång......det började blåsa upp..det blev mörkt och kusligt ...båten började kränga...det slog o bankade i skrovet ....regnet öste till slut ner och det blev ett riktigt groteskt oväder...det åskade och blixtrade smällde och dånade och vi var skakade,rädda och smått hysteriska.....vi grät,.. skrek ...och höll oss fast....så hårt vi kunde......jag kommer ihåg att jag tänkte....att båten välter och vi kommer att dö allihop.....det fanns inget att göra.....så kändes det bara som ........okey...inget att göra åt..... vi ger upp.......kan inget göra..........vi kryper ner i kojen och lägger oss........håller om varandra.....snyftar ....hickar....och konstigt nog .somnar..........vaknar på morgonen av doften av gammal fylla........men det känns lugnt...går ut på båten......solen skiner.......det börjar bli varmt.......jag ser faktiskt land....då var vi inte så väldigt långt ifrån räddningen som jag trodde......tittar in på alla som sover.......väcker mina bröder...... tyst..stiger dom ut i solen.....och vi skrattar högt och lyckligt tillsammans.....det var en oförglömlig resa....som ändå slutade lyckligt....
Kramar från Gull-Britt
..
Trött....trött...trött
Ikväll känner jag mig riktigt trött och orkar inte skriva nån längre berättelse....jag ska strax stänga av datorn, ta fram något trevligt att läsa och koppla av. Jag talade ju om för er igår....att min dator kapsejsade...jag kom inte in på internet.
Körde till Halmstad till 3G affären och fick hjälp...så igår kväll var jag glad och lycklig igen...men vad händer i morse....det gick inte att komma in på internet igen....jag trodde jag fick spader.....och fick ge mig iväg till Halmstad i åter igen....jag har drygt 5 mil att köra dit....så det är ju inte precis ...att springa runt kvarteret....nu är den iallafall fixad igen....men krånglar den i morgon ....så har jag talat om för personalen på 3 att jag bryter mitt kontrakt......för så här kan jag ju inte hålla på....men nu har dom lovat att det ska hålla och att ingenting mer ska hända........jag får se........kanske ...kanske ..att jag tror dom.....I dag har det verkligen varit full fart ...först iväg med datorn....handla lite mat.....städa kontoren på ungarnas företag....hem o laga mat.....och ikväll var det möte i hembygdsföreningen..och nu sitter jag här och känner mig ... urblåst........helt jävla urblåst.......i skallen... nu orkar jag inte mer.......
Sov gott ni alla....vi hörs imorgon.....och då fortsätter min berättelse med någon av alla episoder som har hänt mig under livet........kram från Gull-Britt
Körde till Halmstad till 3G affären och fick hjälp...så igår kväll var jag glad och lycklig igen...men vad händer i morse....det gick inte att komma in på internet igen....jag trodde jag fick spader.....och fick ge mig iväg till Halmstad i åter igen....jag har drygt 5 mil att köra dit....så det är ju inte precis ...att springa runt kvarteret....nu är den iallafall fixad igen....men krånglar den i morgon ....så har jag talat om för personalen på 3 att jag bryter mitt kontrakt......för så här kan jag ju inte hålla på....men nu har dom lovat att det ska hålla och att ingenting mer ska hända........jag får se........kanske ...kanske ..att jag tror dom.....I dag har det verkligen varit full fart ...först iväg med datorn....handla lite mat.....städa kontoren på ungarnas företag....hem o laga mat.....och ikväll var det möte i hembygdsföreningen..och nu sitter jag här och känner mig ... urblåst........helt jävla urblåst.......i skallen... nu orkar jag inte mer.......
Sov gott ni alla....vi hörs imorgon.....och då fortsätter min berättelse med någon av alla episoder som har hänt mig under livet........kram från Gull-Britt
datorhaveri !!!! + en liten en dikt..
Oj. ..oj..oj... min dator slutade att fungera, min livlina..... min lyssnare....min jobbarkompis.....det blev nästan...
på snudd....lite panikkänslor.....herregud...hur skulle jag klara mig ??
Tänk vad snabbt man kan bli beroende av olika saker i livet.......men nu har jag varit iväg hos 3G service och fixat iordning den igen....så nu är det lugnt.
Ikväll ska jag iväg till Spenshult på vattengympa..... i 34 gradigt underbart varmt o gott vatten.................... det är som balsam för dom gamla trötta o knakiga lederna....då känner man sig som ung på nytt......och lätt som en fjäder....det är inte klokt ....så smal och smärt man plötsligt upplever sig vara......... när man virvlar fram som en delfin i bassängen....
Jag är så himla tacksam för att jag har blivit den jag är......det brukar ju heta att man ska tycka om sig själv.....för att kunna ge av själv och tycka om andra...och det är ju helt fantastiskt.....att jag faktiskt gör det idag...... det är en lång väg att ta sig dit...men med mycket styrka och jävlar anamma....så klarar man det.
........fast jag måste ju samtidigt erkänna.....att det behövs inte så särskilt mycket elakheter.....för att jag ska dala ner igen.....till mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.......det räcker med att någon är medvetet elak.....det är det värsta jag vet.......meeeeeeeen , gissa vad det positiva är.. ??? ..jooooooo .... jag klättrar upp hyfsat snabbt igen.....och då talar jag om vad jag tycker, då skräder jag inte orden....och då är det nog inte alltid ....att jag är så snäll tillbaka ....kanske..??..
Jag tittar mig i spegeln då och då......och faktiskt gillar det jag ser idag......och då ska ni veta......jag är ingen trådsmal....vacker......eller särskilt tjusig kvinna på något sätt...bara en helt vanlig .....tuff..... glad....och nöjd 60-åring...
som med lite smink....fräck i håret....och lite fräsiga kläder.....duger alldeles utmärkt.
Jag är också så himla tacksam mot livet......jag har visserligen mått ganska dåligt emellanåt....men varken jag eller någon i min familj har drabbats av sjukdom som inte har gått att åtgärda.....vi har fått vara hyfsat friska under våra liv...
så jag har mycket att vara tacksam för och glädja mig åt....och det gör jag.
Nu ska jag skriva ner en dikt....som jag skrev för 10 år sedan...när jag satt på ett hotellrum i London och inte kunde sova
det var när tankarna om livet flöt upp till ytan....här kommer den...håll till godo.
Mänskligt perspektiv
Tänk att vi föds ..med två händer
får göra med vad vi vill
att också bli skapt med två fötter
som trampar den stig...vi manar dom till
Att få uppleva årstidens växlingar...få se en blomma slå ut
att känna doften av regnvåtmark..
att uppleva allt på vår vackra planet..
är det inte en otrolighet ??
'Att höra fågelsång...en morgon om våren
stanna upp i stunder ..av stillhet och lycka
att ha förmågan att läka såren..
att ha frihet ..att tänka och tycka..
att ta lärdom av andra som upplevt och vet...
är det inte en otrolighet ??
få känna gemenskap och glädje med andra..
få vara den man själv är....
att tillsammans in i framtiden vandra...
och känna att kraften och tron...på det goda bär..
Gläds åt att få vara människa...här...nu...och i evighet..
för det... mina vänner ...är en stor gåva....
Ja, det är rent av en otrolighet !!!
Ha en trevlig och avkopplande kväll....kramar från Gullabritta
på snudd....lite panikkänslor.....herregud...hur skulle jag klara mig ??
Tänk vad snabbt man kan bli beroende av olika saker i livet.......men nu har jag varit iväg hos 3G service och fixat iordning den igen....så nu är det lugnt.
Ikväll ska jag iväg till Spenshult på vattengympa..... i 34 gradigt underbart varmt o gott vatten.................... det är som balsam för dom gamla trötta o knakiga lederna....då känner man sig som ung på nytt......och lätt som en fjäder....det är inte klokt ....så smal och smärt man plötsligt upplever sig vara......... när man virvlar fram som en delfin i bassängen....
Jag är så himla tacksam för att jag har blivit den jag är......det brukar ju heta att man ska tycka om sig själv.....för att kunna ge av själv och tycka om andra...och det är ju helt fantastiskt.....att jag faktiskt gör det idag...... det är en lång väg att ta sig dit...men med mycket styrka och jävlar anamma....så klarar man det.
........fast jag måste ju samtidigt erkänna.....att det behövs inte så särskilt mycket elakheter.....för att jag ska dala ner igen.....till mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.......det räcker med att någon är medvetet elak.....det är det värsta jag vet.......meeeeeeeen , gissa vad det positiva är.. ??? ..jooooooo .... jag klättrar upp hyfsat snabbt igen.....och då talar jag om vad jag tycker, då skräder jag inte orden....och då är det nog inte alltid ....att jag är så snäll tillbaka ....kanske..??..
Jag tittar mig i spegeln då och då......och faktiskt gillar det jag ser idag......och då ska ni veta......jag är ingen trådsmal....vacker......eller särskilt tjusig kvinna på något sätt...bara en helt vanlig .....tuff..... glad....och nöjd 60-åring...
som med lite smink....fräck i håret....och lite fräsiga kläder.....duger alldeles utmärkt.
Jag är också så himla tacksam mot livet......jag har visserligen mått ganska dåligt emellanåt....men varken jag eller någon i min familj har drabbats av sjukdom som inte har gått att åtgärda.....vi har fått vara hyfsat friska under våra liv...
så jag har mycket att vara tacksam för och glädja mig åt....och det gör jag.
Nu ska jag skriva ner en dikt....som jag skrev för 10 år sedan...när jag satt på ett hotellrum i London och inte kunde sova
det var när tankarna om livet flöt upp till ytan....här kommer den...håll till godo.
Mänskligt perspektiv
Tänk att vi föds ..med två händer
får göra med vad vi vill
att också bli skapt med två fötter
som trampar den stig...vi manar dom till
Att få uppleva årstidens växlingar...få se en blomma slå ut
att känna doften av regnvåtmark..
att uppleva allt på vår vackra planet..
är det inte en otrolighet ??
'Att höra fågelsång...en morgon om våren
stanna upp i stunder ..av stillhet och lycka
att ha förmågan att läka såren..
att ha frihet ..att tänka och tycka..
att ta lärdom av andra som upplevt och vet...
är det inte en otrolighet ??
få känna gemenskap och glädje med andra..
få vara den man själv är....
att tillsammans in i framtiden vandra...
och känna att kraften och tron...på det goda bär..
Gläds åt att få vara människa...här...nu...och i evighet..
för det... mina vänner ...är en stor gåva....
Ja, det är rent av en otrolighet !!!
Ha en trevlig och avkopplande kväll....kramar från Gullabritta
Tacksam över vad livet ändå gett !!
Fick en kommentar på ett av mina inlägg, om att jag förhoppningsvis inte tyckte synd om mig själv....
det vill jag direkt kommentera och dementera !!!!
Syftet med min blogg är
Att jag naturligtvis vill skriva av mig bara för att en gång för alla ... lägga alla smärtsamma minnen bakom mig, ..... det är ju inte så att jag går omkring varje dag och lider av ...att jag hade en tuff barndom.... tro inte det !
Men min kropp minns, och det har gett smärtsamma fysiska symptom under hela mitt liv, på olika sätt,
och det är inget man styr så enkelt över själv......det är ett hårt arbete att få kroppen i balans igen.......det går.......men det är en kamp....under hela livet.....kommer att skriva om det senare i min blogg............
Det handlar om information ..............till alla dom som växt upp under trygga och
harmoniska förhållanden.
att öka deras förståelse för utslagna människor......som har det svårt i samhället ....... och för barn o ungdomar som är utåtagerande............. det finns alltid en förklaring.....
Bakgrund som kan vara uppväxt eller något annat.........
Men jag hoppas framförallt att kunna nå ut till unga utsatta människor, som bloggar på min sida...att ge dom lite hopp
.
hur utsatta dom än känner sig.......hur tröstlöst livet än känns.... hur ensamna dom än upplever sig vara....
hur övergivna dom än känner sig.......och hur jävligt livet än verkar vara............så finns det en ljusare framtid.......
trots att man kanske inte tror det.....
Men man måste bestämma sig.... välja väg....... och kämpa...
Jag skriver min blogg och hoppas att alla dessa utsatta ungar ska få någon att identifiera sig med...någon som har varit med om ungefär det samma..... som kanske kan förstå .... som kan hjälpa till att få bitarna på plats ...som kan lyssna...... och förhoppningsvis ge dom kraft till förändring.........och till ett bättre liv .
Kan jag hjälpa en enda.....så känner jag att det finns en mening med ... att jag viker ut mitt liv...så här öppet på en blogg....som alla kan läsa........
Så nu hoppas jag att alla förstår varför jag gör det här......
Jag kan väl återigen säga att jag är fullkomligt nöjd med mitt liv idag..........kan inte ha det bättre
och jag älskar att leva och njuter av allt ..... som livet har att erbjuda.
Kram på er alla.....och var rädda om varandra. Gull-Britt
det vill jag direkt kommentera och dementera !!!!
Syftet med min blogg är
Att jag naturligtvis vill skriva av mig bara för att en gång för alla ... lägga alla smärtsamma minnen bakom mig, ..... det är ju inte så att jag går omkring varje dag och lider av ...att jag hade en tuff barndom.... tro inte det !
Men min kropp minns, och det har gett smärtsamma fysiska symptom under hela mitt liv, på olika sätt,
och det är inget man styr så enkelt över själv......det är ett hårt arbete att få kroppen i balans igen.......det går.......men det är en kamp....under hela livet.....kommer att skriva om det senare i min blogg............
Det handlar om information ..............till alla dom som växt upp under trygga och
harmoniska förhållanden.
att öka deras förståelse för utslagna människor......som har det svårt i samhället ....... och för barn o ungdomar som är utåtagerande............. det finns alltid en förklaring.....
Bakgrund som kan vara uppväxt eller något annat.........
Men jag hoppas framförallt att kunna nå ut till unga utsatta människor, som bloggar på min sida...att ge dom lite hopp
.
hur utsatta dom än känner sig.......hur tröstlöst livet än känns.... hur ensamna dom än upplever sig vara....
hur övergivna dom än känner sig.......och hur jävligt livet än verkar vara............så finns det en ljusare framtid.......
trots att man kanske inte tror det.....
Men man måste bestämma sig.... välja väg....... och kämpa...
Jag skriver min blogg och hoppas att alla dessa utsatta ungar ska få någon att identifiera sig med...någon som har varit med om ungefär det samma..... som kanske kan förstå .... som kan hjälpa till att få bitarna på plats ...som kan lyssna...... och förhoppningsvis ge dom kraft till förändring.........och till ett bättre liv .
Kan jag hjälpa en enda.....så känner jag att det finns en mening med ... att jag viker ut mitt liv...så här öppet på en blogg....som alla kan läsa........
Så nu hoppas jag att alla förstår varför jag gör det här......
Jag kan väl återigen säga att jag är fullkomligt nöjd med mitt liv idag..........kan inte ha det bättre
och jag älskar att leva och njuter av allt ..... som livet har att erbjuda.
Kram på er alla.....och var rädda om varandra. Gull-Britt
Förlåten för länge sedan
Tack för kommentarerna, det känns bra att få lite respons på det jag skriver.
Men jag upptäcker för varje gång nu som jag skriver att jag ändå har förlåtit min pappa, jag kan t.o.m bli alldeles varm i bröstet när jag tänker på honom , men jag översköljs också av en stor och tung sorg.....jag upplever att jag känner en stor uppgivenhet ....
Det var en tragisk och andefattig familj. att växa upp i ........men det är ju också en megastor tragedi att min pappas liv blev så fattigt....rent känslomässigt.....känner att jag tycker mest synd om honom idag ...faktiskt.....
däremot kan jag känna mig helt maktlös över dom känslor som strömmar fram....när jag tänker på mina bröder......och det gör jag nog nästan alltid.....dom har båda haft ett otroligt tufft liv ....den yngste har det fortfarande jobbigt och har farit illa hela livet......jag försöker att hjälpa till så mycket jag orkar och kan ...........ändå känner jag en skam över att han mår så dåligt ....när jag ändå mår så bra .....att jag kunde fixa mitt eget vuxenliv ... för att jag har en så underbar och solidarisk familj.... som allltid ställer upp för varandra och engagerar sig i oss alla.......det känns liksom inte rättvist
Bär omkring på en känsla av att alltid känna mig... otillräcklig....både när det gäller mina syskon, min mamma .....men också i många andra situationer i mitt nuvarande liv.....det är väl en av dom skador som följer med från en tuff uppväxt
Min äldste bror har idag ett hyfsat och välordnat liv.........och min allra högsta önskan idag i livet är att min yngste bror..ska få uppleva lite livskvalite med ett stort och varmt socialt nätverk runt sig........att han skulle få en bättre sjävkänsla........ att han skulle få ett tillfredsställande liv och kunna uppleva lite familjekänsla med sina egna barn.
Det är en lång väg att gå......men först då skulle mitt liv ...kännas helt komplett.
Nu ska jag gå bort till min nya granne...som håller på att flytta in...och bjuda hennes familj på lite fika....jag har precis tagit ut en sockerkaka ur ugnen.
Ha det så bra alla ni som följer min blogg.....och Tack. Kram från....... ändå en väldigt preveligerad Gull-Britt
Men jag upptäcker för varje gång nu som jag skriver att jag ändå har förlåtit min pappa, jag kan t.o.m bli alldeles varm i bröstet när jag tänker på honom , men jag översköljs också av en stor och tung sorg.....jag upplever att jag känner en stor uppgivenhet ....
Det var en tragisk och andefattig familj. att växa upp i ........men det är ju också en megastor tragedi att min pappas liv blev så fattigt....rent känslomässigt.....känner att jag tycker mest synd om honom idag ...faktiskt.....
däremot kan jag känna mig helt maktlös över dom känslor som strömmar fram....när jag tänker på mina bröder......och det gör jag nog nästan alltid.....dom har båda haft ett otroligt tufft liv ....den yngste har det fortfarande jobbigt och har farit illa hela livet......jag försöker att hjälpa till så mycket jag orkar och kan ...........ändå känner jag en skam över att han mår så dåligt ....när jag ändå mår så bra .....att jag kunde fixa mitt eget vuxenliv ... för att jag har en så underbar och solidarisk familj.... som allltid ställer upp för varandra och engagerar sig i oss alla.......det känns liksom inte rättvist
Bär omkring på en känsla av att alltid känna mig... otillräcklig....både när det gäller mina syskon, min mamma .....men också i många andra situationer i mitt nuvarande liv.....det är väl en av dom skador som följer med från en tuff uppväxt
Min äldste bror har idag ett hyfsat och välordnat liv.........och min allra högsta önskan idag i livet är att min yngste bror..ska få uppleva lite livskvalite med ett stort och varmt socialt nätverk runt sig........att han skulle få en bättre sjävkänsla........ att han skulle få ett tillfredsställande liv och kunna uppleva lite familjekänsla med sina egna barn.
Det är en lång väg att gå......men först då skulle mitt liv ...kännas helt komplett.
Nu ska jag gå bort till min nya granne...som håller på att flytta in...och bjuda hennes familj på lite fika....jag har precis tagit ut en sockerkaka ur ugnen.
Ha det så bra alla ni som följer min blogg.....och Tack. Kram från....... ändå en väldigt preveligerad Gull-Britt
