bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Ja, var och hur ska jag börja, när jag ska berätta något , som har berört och berör  mitt hjärta och mina känslor, så det nästan gör ont i kroppen
Det är som om det rusar runt glädje, lycka, sorg, tvivel,och en alldeles, alldeles underbar kärlekshymn i mitt  varma sjudande blod och gör mig till en otroligt genomlycklig människa idag.
Det är som om en , av alla  pusselbitar har hittat sin plats igen och fyller ut  ett av dom  svarta ,tomma fula hål, som gapade stort emot mig och bara genom att läka , ett av hålen , så ger det mitt liv,
ännu en dimension
ännu mer kärlek och upprättelse,
Bara genom att lysa och visa sin existens och vara villig att ta sin rättmätiga plats i mitt familjepussel och utöka den underbara familj som jag redan hade innan.. och ta del av oss alla.

Jag kan för första gången i mitt vuxna liv få kalla mig för faster och uppleva att mina brors barn självmant söker upp mig, för att dom saknar sina blodsband.
För att dom själva känner att dom saknar den delen av sitt liv och för att dom också upplever, förhoppningsvis, att det också skulle berika deras egna vuxna liv nu och i en framtid.

Jag hoppas dom förstår och känner, att detta som händer , är precis lika viktigt för mig, som dom tycker, att det är för dom.

Förutom min alldeles egna alldeles otroliga familj, min man , mina barn och numer också mina barnbarn,
har  jag aldrig  fått känna, att jag har en  fungerande  grundfamilj i mina syskon och  inte heller i deras barn  ...och jag har saknat det så otroligt mycket under alla dessa  år, det har varit så tomt, öde och kallt.,
Jag har  kännt att jag  inte har velat tränga mig på , trodde väl kanske inte att dom var intresserade eller att det inte vore bra för dom ,
att dom  hade fullt upp med sina egna liv och var nöjda med den situationen, som dom befann sig i och att dom för längesedan hade accepterat, att deras pappa  inte var stark nog, att vara den pappa som han borde ha varit.
och att vi övriga på hans sida hade glömt, eller inte var intresserade eller något annat.....det finns så mycket tankar och så många funderingar...

Kunde jag ha underlättat på något sätt, för att vi skulle ha kunnat ha en nära relation, genom åren. ??

Har jag åsamkat dessa mina  brorsbarn, något lidande,
har dom någon gång trott, att jag inte ville träffa dom, ?
Har dom kännt sig svikna av mig också,
har dom undrat...var är hon, var är vår pappas familj och vill dom inte veta av oss. ??,
Har dom gråtit  tårar och fått sår i hjärtat och kännt sig alldeles övergivna av mig  också ...
Jag blir alldeles förtvivlad när jag tänker dessa tankar.

Jag vet ju samtidigt att dom har vuxit upp hos två fina och respekterade människor, som alldeles säkert har gjort allt vad dom förmår, för att ta hand om sina "fosterhemsplacerade " barn och älskar dom så mycket som någon kan begära,
och gett dom en trygg och fin barndom och uppväxt.
Det är ingen tvekan alls om det och det hörs när jag mailar och pratar med  brorsbarnen 
att dom har fått en bra uppfostran och har blivit två sociala, djupa och trevliga unga människor., som har en nära och fin relation till sina föräldrar, så tack gode gud, för att ni har funnits och finns.

Jag vet , eftersom jag själv har tagit om hand barn och ungdomar i familjehemsplaceringar,, att det inte är en lätt uppgift, att bli ställföreträdande föräldrar, till barn, som förlorat sin trygghet, av olika anledningar.
Det är så mycket som ska klaffa, personkemin ska stämma och man ska fortsätta  arbeta med något,, som någon annan har påbörjat och det är inte alltid det är,  som man tror att det är...man ställs inför många, komplicerade och svåra situationer, där man inte vet,  om man gör rätt eller fel..  

När jag då tänker tillbaka, så kommer frågor inför mig , som varför inte jag lika gärna kunde ställt upp och tagit hand om dessa barnen, min älskade brors små barn...
varför talade ingen om för mig, direkt när det gick dåligt ?, 
varför blev inte jag tillfrågad ?   
Jag är inte alls säker på att det skulle varit bättre för barnen, men det skulle definitivt, varit bättre för mig själv och framförallt för min bror, att  få känna, att det var hans egen familj, hans eget kött och blod, som ställde upp, när det nu inte gick bra för honom själv och när hans lilla familj rasade.

Ja, det finns, som ni märker många frågor och funderingar och många,många varför..det går inte att göra något ogjort, men det går att göra... det bästa av den framtid vi har...

Idag är också min bror Lasse, lycklig,förväntansfull och full av  försiktigt framtidshopp.
Han har fått ytterligare anledning att  försöka  leva sitt liv på ett sådant sätt, att han kan börja lära känna sina barn på nytt och kanske skapa sig en någorlunda fungerande social tillvaro  och relation till dom .
Han  känner idag en spirande och försiktig glädje och vågar kanske tro , att också han har ett människovärde, trots sitt
miserabla och tragiska liv  ( han har ju dessutom haft samma , kaotiska, barndom som jag själv har haft ) 

Nu ska vi träffas alla och sammanstråla  i Partille kyrka och tillsammans bära ett alldeles, nytt litet oskyldigt barn till dopet, lilla Alva Magnolia och önska henne ett långt, lyckligt och tryggt liv tillsammans med sina unga och lyckliga föräldrar .
Det blir en stor dag för oss alla, det blir en återförening, som jag hoppas, blir grunden och spjutspetsen till en ljusare framtid och till ett väl fungerande familjeliv ,där vi kan lära känna  och finnas till för varandra  och äntligen få uppleva
att vi tillhör en och samma ådra ....och där jag äntligen får känna att jag är en faster att räkna med och där  mina barn , för första gången,  får träffa sina alldeles nya  kusiner... det ser dom också fram emot med tillförsikt !!.

Puss, mina älskade brorsbarn, om ni bara kunde förstå  vad ni tillför mitt liv och hur lycklig jag är idag .

Er egna faster Gullabritta