Farmor/mormor och kärleken
Nancy hade också varit sommarbarn, i samma ort, som jag nu lever i sedan 43 år tillbaka. När vi blev tonåringar så åkte vi ner själva för att hälsa på hennes kompisar och familjen hon varit sommarbarn hos.
Det var i hennes familj som jag träffade Olle, han var en av sönerna i det hemmet.
Första gången jag såg honom, kände jag att det fanns en känsla av trygghet och samhörighet. Problemet var ju bara att han var 15 år äldre och jag, som var en barnunge på 14 år, så det var ju bara att hoppas på att han skulle förbli ungkarl tills jag hade hunnit växa till mig med några år ....och så blev det. !!!
Vid 17års ålder var vi återigen tillbaka i byn och kemin stämde fortfarande . Jag kände att han var mannen som jag ville dela mitt liv med. Problemet var ju bara, att han var så mycket äldre och att han inte kunde tro att jag, som var så ung och dessutom från en storstad, kunde vara seriöst intresserad av honom, en 32 årig smålänning uppväxt i bondemiljö.
Hans funderingar var ju givetvis berättigade och fullt logiska., vad han inte visste då, det var att jag hade en bakgrund av otrygghet och utsatthet och hade en stark målmedvetenhet , en inställning om att skaffa mig ett bättre, stabilare och tryggare liv, än det som jag var född och uppväxt i .
Den kraften var många ampere starkare än hans oro och tveksamhet inför ett liv tillsammans med mig, för att inte nämna kärlekens kraft som en enorm och positiv källa, som kan försätta berg om den används på ett lojalt och ärligt sätt.
Han blev till slut, mannen i mitt liv och vi lever fortfarande tillsammans och älskar varandra . Jag ska inte säga att, det har gått smärtfritt, under alla år. för då ljuger jag så det dånar..
Nej.nej.nej, det har varit en kamp många, många gånger, för oss båda, vill jag i ärlighetens namn säga, vi hade så olika bakgrund, vi hade den stora åldersskillnaden, att brottas med, men vi hade båda en strävan om ett gemensamt liv och var båda beredda att kämpa för att det skulle hålla tills döden skilde oss åt, och så lär det nog också bli. .
Det gäller att inte ge upp och inbilla sig att livet skulle vara grönare någon annan stans och det har vi ju faktiskt lyckats med...
Jag brukar skoja och säga att jag borde ha diplom för mina 43 år tillsammans med honom, men i sanningens namn, borde ju han vara förtjänt av det han också .Det gäller att försöka att vara rättvis .
Jag kan tillägga att det var jag som friade och han svarade ja, tänka sig va.
Nu ska jag skriva ner några minnesord som jag skrev till Olle, när han fyllde 60 år.
Här kommer den.
Gränslöst
Hos dig, hittar jag ingen gräns för kärlek.
Du är min lycka och mitt liv.
Du har gett mig, av dig själv.
Du har gett mig grundtygghet och glädje.
Du uppmuntrar - Du stöttar
Du tröstar - Du kritiserar.
Du ger beröm.
Tillsammans med dig, har jag växt in i framtiden.
Tillsammans med dig, har jag utvecklats som människa.
Tillsammans med dig, skapades vår fina familj.
Tillsammans med dig, skapades vårt hem, vår borg.
Vi två har blivit ett
Vi ett, har blivit många fler
Som känner tillit för varandra
och allt det som vi byggt tillsammans
Jag älskar dig och allt det som vi skapat ,
under vår gemensamma resa.,
På livets färd.
Gull-Britt
Tack för att ni läser
Det var i hennes familj som jag träffade Olle, han var en av sönerna i det hemmet.
Första gången jag såg honom, kände jag att det fanns en känsla av trygghet och samhörighet. Problemet var ju bara att han var 15 år äldre och jag, som var en barnunge på 14 år, så det var ju bara att hoppas på att han skulle förbli ungkarl tills jag hade hunnit växa till mig med några år ....och så blev det. !!!
Vid 17års ålder var vi återigen tillbaka i byn och kemin stämde fortfarande . Jag kände att han var mannen som jag ville dela mitt liv med. Problemet var ju bara, att han var så mycket äldre och att han inte kunde tro att jag, som var så ung och dessutom från en storstad, kunde vara seriöst intresserad av honom, en 32 årig smålänning uppväxt i bondemiljö.
Hans funderingar var ju givetvis berättigade och fullt logiska., vad han inte visste då, det var att jag hade en bakgrund av otrygghet och utsatthet och hade en stark målmedvetenhet , en inställning om att skaffa mig ett bättre, stabilare och tryggare liv, än det som jag var född och uppväxt i .
Den kraften var många ampere starkare än hans oro och tveksamhet inför ett liv tillsammans med mig, för att inte nämna kärlekens kraft som en enorm och positiv källa, som kan försätta berg om den används på ett lojalt och ärligt sätt.
Han blev till slut, mannen i mitt liv och vi lever fortfarande tillsammans och älskar varandra . Jag ska inte säga att, det har gått smärtfritt, under alla år. för då ljuger jag så det dånar..
Nej.nej.nej, det har varit en kamp många, många gånger, för oss båda, vill jag i ärlighetens namn säga, vi hade så olika bakgrund, vi hade den stora åldersskillnaden, att brottas med, men vi hade båda en strävan om ett gemensamt liv och var båda beredda att kämpa för att det skulle hålla tills döden skilde oss åt, och så lär det nog också bli. .
Det gäller att inte ge upp och inbilla sig att livet skulle vara grönare någon annan stans och det har vi ju faktiskt lyckats med...
Jag brukar skoja och säga att jag borde ha diplom för mina 43 år tillsammans med honom, men i sanningens namn, borde ju han vara förtjänt av det han också .Det gäller att försöka att vara rättvis .
Jag kan tillägga att det var jag som friade och han svarade ja, tänka sig va.
Nu ska jag skriva ner några minnesord som jag skrev till Olle, när han fyllde 60 år.
Här kommer den.
Gränslöst
Hos dig, hittar jag ingen gräns för kärlek.
Du är min lycka och mitt liv.
Du har gett mig, av dig själv.
Du har gett mig grundtygghet och glädje.
Du uppmuntrar - Du stöttar
Du tröstar - Du kritiserar.
Du ger beröm.
Tillsammans med dig, har jag växt in i framtiden.
Tillsammans med dig, har jag utvecklats som människa.
Tillsammans med dig, skapades vår fina familj.
Tillsammans med dig, skapades vårt hem, vår borg.
Vi två har blivit ett
Vi ett, har blivit många fler
Som känner tillit för varandra
och allt det som vi byggt tillsammans
Jag älskar dig och allt det som vi skapat ,
under vår gemensamma resa.,
På livets färd.
Gull-Britt
Tack för att ni läser
Kommentarer
Trackback
