bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Vilken fantastisk dag. Idag fanns inga måsten på dagordningen och det gillar jag emellanåt. Även om jag tycker om att ta dagen som den kommer, så är jag en människa som också tycker om när det rör på sig. 
Gillar att ha ansvar, gillar  utmaningar och en kreativ tillvaro. Som ni  säkert fattar vid det här laget, så är jag inte helt enkel att sätta ini ett bestämt fack. Man kan kanske säga att jag är
Lat men ambitiös
Bekväm men ansvarsfull
Kort stubin men behärskad'
Impulsiv men betänksam
Slösaktig men sparsam
Nedstämd men positiv
Glad men grinig........ibland
Nyfiken på livet
Mångfacetterad

Med andra ord, jag är väl som folk är mest, men med en tyngre ryggsäck kanske, än dom flesta, det tror jag  mig nästan kunna säga, att så är det.

Men idag har det varit en sån där krispigt, lagom kall vinterdag, med en stor gul sol, som faktiskt redan har börjat värma,
himlen har varit alldeles, blå, som bara en himmel kan vara, isen på sjön ligger stark och mäktig och låter vattnet under , få ha sin vintervila i fred för att åter orka  öppna sig för vårens växtlighet och fiskarnas parninglek i vassen, när termometerns kvicksilver, sakta kryper uppför och värmen väcker allt  till liv som slumrat under vinternmånaderna.

Idag har det varit en lättsam och ryggsäcksfri dag utan större bekymmer, jag har njutit av all vinterprakt, kört sparkstötting med barnbarnet framför,  fräste fram över isen och skratten bubblade i halsen på oss båda, Arvid skrek " fortare farmor...fortare farmor... allt var som en saga, allt var bara fantastiskt och vi njöt av att bara leva och bara vara.
Tiden stannade en liten stund.
Det blir ett gott minne som lagras i hjärnans minnescentrum både på barnbarnet Arvid och  hans farmor Gullabritta.

Som om inte dagen varit fullt godkänd redan, så blev det ännu en höjdpunkt att lägga till upplevelserna.
Min yngste son Martin och hans flygkompisar kom med sitt lilla sportplan och landade på isen. Nu var det många som ville följa med på en hisnande flygtur över nejderna och jag hade inte alls tänkt mig att  jag skulle tillhöra den skaran.
.
Jag gillar inte att flyga, tycker inte om att känna mig  utlämnad till någon annan än mig själv , dessutom finns det inga reträttvägar att använda sig utav och då brukar jag fega ur och backa....
Men idag var jag väl antagligen påverkad av vintersolens  mjuka strålar, så endorfinerna  växte till och satte sprätt på min äventyrslusta, för plötsligt hör jag mig själv tacka ja till att följa med upp på en tur, när sonen utmanar min viljestyrka.

Martin skrattar och ser glad ut. Han tycker väl det kan vara på sin plats, att hans egen mamma kan trotsa rädslan och överlämnar sitt liv, i hans trygga händer....och jag gör det ...
Jag sätts fast med säkerhetsbälten och får  lurar över öronen, med en mick att prata i,  om jag mot förmodan skulle klara av att öppna munnen och överhuvudtaget  prestera någon typ av ljud....men oj, vad både jag och dom andra bedrog sig..

Jag kastar all rädsla överbord och låter mig fångas av spänningen och tryggheten i Martins röst , av naturen som breder ut sig under oss och över glädjen att jag vågade.
Sonen förklarar vad dom olika siffrorna på  instrumentpanelen betyder, jag får också veta vad som händer om motorn, mot all förmodan skulle stanna, hur vi då skulle kunna ta oss ner, utan att skada oss. 
Jag blir lugn,  därför att min älskade yngste son utstrålar  trygghet, värme , ansvar och en  förståelse för att  jag  , eventuellt kan uppleva rädsla  eller panik och att han därför tar hänsyn och visar en så stor respekt , för sin mamma, som han gör. Det beundrar jag honom för.

Tack min son för en trevlig eftermiddag och  för en vacker och behaglig flygtur , över  ett otroligt panorama , av Sverige, över vår lilla by i Småland, på gränsen till Halland,  med alla sina vackra sjöar,sitt skogslandskap, alla kända hus och
byggnader, det var en  stor och härlig upplevelse att se det från ovan, tillsammans med dig.
Älskar dig.    Kram din mamma Gullabritta