bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Jag är förmodligen mycket äldre än du och har ju allt detta bakom mig, även om min barndom aldrig någonsin släpper sitt grepp . Jag vet att man får leva med det resten av sitt liv.........
Jag är fortfarande ett övergivet och ensamt barn någonstans inom mig och det märker jag mest i situationer  och i sällskap, där jag inte känner mig bekväm eller hemastadd. 
Men min uppväxt har också gett mig styrka och jävlar anamma och jag vet att  det mesta går att fixa,
bara man vill tillräckligt mycket. 
Jag kan också idag se tillbaka på min pappa med en del värme, han var väl ett barn av sin tid och sin uppfostran  och hade väl tappat förmågan till  social kompetens o empati , han kanske aldrig hade fått lära sig hur en familj skulle fungera. eller vad riktig kärlek var.... . Han var en hårding och hade ett jävla humör och när han drack spårade det ur.... och det gick ut över hela  familjen..
Det går aldrig att försvara, men det går lättare att leva med det, om man tänker så.
Vi har haft många pratstunder under mitt vuxna liv och jag försonades med honom flera år innan han dog och det  är jag glad för idag. Han har fått reda på hur jag mådde, hur jag kände, hur rädd jag var, och hur utlämnad jag kände mig.
Jag känner att jag har så mycket att berätta och det är en lättnad att få göra det.
Jag bor numer på landsbygden och när man flyttar från en storstad till ett mindre ställe som jag gjorde för många..många år sedan, så var det viktigt att behålla sin integritet på något sätt för att passa in i mönstret, annars var det risk för skitprat och kanske också utfrysning..jag vet inte, men det var så det kändes.
Därför så har jag samlat och gömt min bakgrund långt inom mig under alla år och det sätter sina spår i ens liv.
 Jag kommer att berätta, för att andra som läser och som identifierar sig med mitt liv, kanske ska kunna hitta några svar på sina  egna frågor och också få höra vilka vägar jag tog i mitt liv för att överleva . Jag hoppas det iallafall.
Kram från Gullabritta 

Hej alla ni som läser här.
Tänk att jag vågar mig på att starta en egen blogg, jag en 40-talist och dessutom kvinna,  och det känns dessutom väldigt väldigt  bra. 
Jag som inte är nån dataproffs, snarare tvärtom, ska kunna åstadkomma detta, jag vet ju knappt vad en blogg är, eller hur den ska se ut........men jag kör mitt eget race och så får det bli vad det blir.

Jag tycker att jag har en historia att berätta och jag brukar säga att alla faktiskt har en egen historia att dokumentera och spara i nån liten bok som en gåva till kommande generationer inom sin egen familj.
Tänk vad häftigt det skulle vara att generationer efter oss kan sätta sig ner och läsa och få inblick i just sina tidigare anförvanter s liv och få läsa om hur vi levde och vad som var viktigt för oss.
Jag är ett av dom barn som har haft en miserabel uppväxt i en familj där flaskan var det viktigaste hjälpmedlet när man skulle koppla av och fira.

Jag har varit på lite olika föreläsningar, då jag tycker det är roligt och intressant att lyssna på människor som har olika saker att förmedla.
 Den senaste föreläsningen hade vi i reumatikerföreningen Hylte arrangerat  och den gick av stapeln i tisdags kväll. Vi hade bjudit in Marcus Birro, som är en enastående och kompromisslös talare, som vågar stå för den han har varit och är och jag beundrar hans chosefria sätt.
Han har ju mycket att berätta och jag kände att nu var det dags för mig att börja nysta trådar från mitt liv och min barndom.
Har länge funderat på att skriva av mig för att få en upprättelse i mitt liv och för att berätta hur svårt det är för ett barn som växer upp under otrygga förhållande och hur barndomen förföljer en människa , livet ut.

Hela tillvaron blir en ständig kamp för att överleva och accepteras och känna att man duger, för min del har det alltid varit så att jag har varit orolig för vad folk ska tycka och alltid försökt att vara extra trevlig och snäll och bjuda på mig själv för att bli omtyckt av andra.
Detta är ett konstaterande som jag har gjort i vuxen ålder.
Jag är uppväxt i en enkel arbetarfamilj, i Göteborg, i Lunden, i en tvårumslägenhet. Vi var tre syskon.Jag var dotter och mellanbarn och så mina två bröder.
Vår far var en duktig maskinarbetare på fartyg som låg i docka för genomgång eller fartyg som skulle ut på långresor och behövde servas innan avfärd till fjärran länder.
Det var mycket firande när arbetet var färdigt och fartygsledningen och gubbarna ombord åter kunna känna rullningen under fötterna, saltblåsten i håret, och se alla flickor framför sig, i alla nya hamnar som man skulle lägga till  i  , för av och pålastning och .... det var värt att firas. Då åkte flaskorna fram, en halvliters flaska renat brännvin och en sockerdricka, eller kaffekarsk , det gick också bra , bara man  blev full och karl för sin hatt och kunde skryta och skrodera om kärringen där hemma och ungjävlarna som bara mest var i vägen.
Då var man kung i sitt eget land och krusade inte ens ordningsmakten om den skulle behöva rycka in ibland och rädda kärringen och ungarna , från kungen med stort K, han som inte krusade någon, utan röjde och levde och talade om att han var herre i sitt eget hus och han skulle åtlydas.. hans ord var lag och därmed punkt.
 Då var det ingen som vågade öppna munnen eller ens visa sig.
Då var det bara att samla ihop sin lilla magra barnakropp under filten och låtsas att man sov, fast svetten kletade på skinnet och hjärtat dunkade så det värkte i revbenen och vänta ......för att höra om han pucklade på mamma och höra hennes skrik och alla fula,hemska och hårda ord, som inte alls passade hemma i en barnfamilj....
och så väntade man på att tröttheten skulle bli starkare än brännvinsruset och han skulle braka ner i den udragna kökssoffan och somna ., Då tyckte jag att hans snarkningar som hördes genom den  tunna väggen, var som himmelsk musik i mina barnsliga öron... och man kunde andas ut fram till nästa gång, när det var dags igen.

Det är märkligt, trots att jag är vuxen sedan länge och snart har levt ett helt liv, så blir orden så levande för mig att skinnet nästan krullar sig på mina vita vinterbleka armar och tårarna bränner och tränger på i mina ögonvrår och det värker i bröstet av innehållen tung gråt och jag känner att det blir svårt att göra upp med mitt gamla barn och ungdomsliv.
Det kvittar hur mycket jag kämpar , hur mycket jag än har läst och studerat och hur fina, spännande och utvecklande arbeten jag än har haft och hur stolt jag än varit under mitt liv, så smyger sig  alltid  den lilla rännstensungen alltid med , vid sidan om , hårt fastklistrad vid mitt vuxna väletablerade jag och tränger sig på och viskar tyst i mitt öra...tro inte du är nåt....alla kan se på dig,  att du är en bluff...du duger inte,,.och ingen tycker om dig.. och så är den tilltrodda självkänslan och självförtroendet i botten igen, ett stort svart hål , med taggiga, äckliga kanter som skaver i mitt hjärta och min hjärna och ropar med sin höga gälla röst.....vad var det jag sa....du är en lögnare och ingen respekterar dig, dom bara låtsas och när du vänder dig om, så är du inte värd ett något....något...något alls.
Detta är början på min egen första egna blogg och jag ska gå in  och skriva så ofta att historien blir levande för mig, att jag inte hinner att packa ihop den och försöker att gömma undan den i något mörkt ,kallt  och skabbigt skrymsle, långt inne i hjärnan , där förpestade minnen  egentligen hör hemma  , för detta ska bli min väg ut ur min egen fångenskap, ut i ett friare och mer glädjefyllt liv, utan skavsår på hjärta och hjärna.

Det ska rensas ut för alltid . och min kropp ska bli befriad från att bära omkring på allt det tunga, mörka eländet. 

Min berättelse kommer att fortsätta, blandat med dagboksanteckningar  från mitt sociala och lyckade familjeliv, med berättelser om mina underbara barn och barnbarn , min fina man och från mitt egna aktiva och spännande liv.

Jag vill med den här berättelsen visa vilken tuff väg det är att gå, när man inte har grundtryggheten  från barndomen
i botten och vilka skador det ställer till med  och vilken kamp det är att bli en " vanlig "  människa och att få upprättelse i sitt liv och att det inte är givet att det går bra för alkholistungarna, dom flesta hamnar tyvärr vid sidan av samhället, det har vi tydliga bevis på, men  för dom som klarar sig går det ofta bra för,  åtminstone ytligt sett, men vad som gömmer sig på insidan, är det ingen annan än du själv som vet.. 
Nu är klockan mycket på söndagskvällen och huset har blivit tyst, mannen  har krupit ner med sin kvällstidning, och min gamla mamma som bor hos oss sen 9 år tillbaka gör väl ett försök att sova och drömma sig tillbaka och bara komma ihåg dom soliga dagarna, som ändå poppade upp som förvånade frågetecken, då och då i våra tidigare liv, för många år sedan,.....på Ulfsparregatan ......i Lunden ....i Göteborg, i vår tvårumslägenhet ...tillsammans med en make o far....., som någon gång emellanåt faktiskt kunde visa lite värme..... en värme utan garantier.

Fortsättning följer med en uppblandning av dagboksanteckningar och minnen från 50-60 talets Göteborg .
Nu är jag riktigt trött och det ska bli skönt att lägga sig i en renbäddad säng och veta att inget ont kommer  att hända..här hemma hos oss., här är det lugnt och normalt , precis som det ska vara.
Godnatt Sverige, jag hoppas vi vaknar till en solig vintermorgon.

Gull-Britt alias Gullan