Idag ler jag-åt dom flesta minnen..med något undantag
Fick en liten reprimand från en av mina läsare, för alla........punkter jag gör.....
Jag ska försöka att skriva lite bättre svenska och sammanhängande meningar hädanefter, jag försår nu, att det kanske blir lite jobbigt att läsa, men när jag regredierar, tar fram minnena från förr, så är jag så inne i berättelsen och punkterna kommer till, när jag vill betona dom olika händelserna, för då stannar orden liksom upp, som om jag ska känna på dom , innan jag sätter dom på pränt ...för att .göra det jag skriver också lite mer verkligt för läsarna....
Jag upplever att det är nyttigt för mig att ta fram alla minnen i ljuset, det känns som om jag blir vän med dom och det känns idag inte alls så hemskt och horribelt, som jag tyckte det var ,dom första dagarna, när jag skrev.
Det ser jag som ett tecken på att jag tog ett alldeles rätt beslut, att lyfta fram det som förr gjorde ont i själen, för att få en chans att kunna le ett åt ett vemodogt och sargat minne, och någonstans ändå känna en liten smula av en pappas spirande, men njugga kärlek till sin dotter , en kärlek som har kunnat leta sig fram...förbi det bittra jaget och värma..., iallafall en liten bit av mitt hjärta, det är förmodligen den lilla, lilla biten......som tillsammans med en mors försiktiga och trevande omsorg, med all yttre påverkan, från vänner och deras harmoniska familjer, och med iaktagelser och nyttiga fantasier om framtiden och förmågan till att sortera ut det som jag själv hade nytta av under min uppväxt och som jag fortfarande upplever att jag har, som hjälpt mig till att bli den människa, som är jag ....och som jag är alldeles, alldeles nöjd med idag...
Åhhhh, vad det känns gott, att kunna skriva detta, det har ju nästan tagit mig hela mitt liv, att ändå förstå att det med all sannolikhet....var det allra bästa, som min far förmådde.. det kanske till och med var så, att han aldrig fått uppleva nån riktig familjekärlek själv som barn och att spriten då lindrade och blev, hans bästa vän, som blev hans största ovän, den dagen han började bilda familj..
Jag är nog den av syskonen, som ändå hade bäst relation med min pappa, mina andra syskon,fick ingen nåd i hans ögon.
Om jag ändå fick något lite kärlek av honom, så fick min bröder noll och ingenting...det var faktiskt riktigt synd om dom, det förstår jag som vuxen.
Det är så konstigt, för ju äldre jag blev, ju mer respekt märkte jag att jag fick....
Från 10-11 års ålder, så var jag aldrig mer rädd för honom, jag blev en krigare och en tuff rebell, som gick min egen väg och svor för mig själv att aldrig, aldrig , låta någon behandla mig så, som min mamma eller mina bröder hade blivit behandlade.. mitt liv som vuxen, skulle se helt annorlunda ut....
Ja, och så blev det.
Följ min fortsatta vandring i morgon. Ha en bra dag och ta hand om varandra..
Kärlek är alldeles gratis. så slösa riktigt mycket med den.
Kram från Gull-Britt
Jag ska försöka att skriva lite bättre svenska och sammanhängande meningar hädanefter, jag försår nu, att det kanske blir lite jobbigt att läsa, men när jag regredierar, tar fram minnena från förr, så är jag så inne i berättelsen och punkterna kommer till, när jag vill betona dom olika händelserna, för då stannar orden liksom upp, som om jag ska känna på dom , innan jag sätter dom på pränt ...för att .göra det jag skriver också lite mer verkligt för läsarna....
Jag upplever att det är nyttigt för mig att ta fram alla minnen i ljuset, det känns som om jag blir vän med dom och det känns idag inte alls så hemskt och horribelt, som jag tyckte det var ,dom första dagarna, när jag skrev.
Det ser jag som ett tecken på att jag tog ett alldeles rätt beslut, att lyfta fram det som förr gjorde ont i själen, för att få en chans att kunna le ett åt ett vemodogt och sargat minne, och någonstans ändå känna en liten smula av en pappas spirande, men njugga kärlek till sin dotter , en kärlek som har kunnat leta sig fram...förbi det bittra jaget och värma..., iallafall en liten bit av mitt hjärta, det är förmodligen den lilla, lilla biten......som tillsammans med en mors försiktiga och trevande omsorg, med all yttre påverkan, från vänner och deras harmoniska familjer, och med iaktagelser och nyttiga fantasier om framtiden och förmågan till att sortera ut det som jag själv hade nytta av under min uppväxt och som jag fortfarande upplever att jag har, som hjälpt mig till att bli den människa, som är jag ....och som jag är alldeles, alldeles nöjd med idag...
Åhhhh, vad det känns gott, att kunna skriva detta, det har ju nästan tagit mig hela mitt liv, att ändå förstå att det med all sannolikhet....var det allra bästa, som min far förmådde.. det kanske till och med var så, att han aldrig fått uppleva nån riktig familjekärlek själv som barn och att spriten då lindrade och blev, hans bästa vän, som blev hans största ovän, den dagen han började bilda familj..
Jag är nog den av syskonen, som ändå hade bäst relation med min pappa, mina andra syskon,fick ingen nåd i hans ögon.
Om jag ändå fick något lite kärlek av honom, så fick min bröder noll och ingenting...det var faktiskt riktigt synd om dom, det förstår jag som vuxen.
Det är så konstigt, för ju äldre jag blev, ju mer respekt märkte jag att jag fick....
Från 10-11 års ålder, så var jag aldrig mer rädd för honom, jag blev en krigare och en tuff rebell, som gick min egen väg och svor för mig själv att aldrig, aldrig , låta någon behandla mig så, som min mamma eller mina bröder hade blivit behandlade.. mitt liv som vuxen, skulle se helt annorlunda ut....
Ja, och så blev det.
Följ min fortsatta vandring i morgon. Ha en bra dag och ta hand om varandra..
Kärlek är alldeles gratis. så slösa riktigt mycket med den.
Kram från Gull-Britt
Kommentarer
Postat av: Dagmar
Det är med stort intresse jag följer din berättelse Gullabritta, så gott som varje dag. Tack för din önskan om en bra dag och att ta hand om varandra. Jag mår bättre idag och försöker ta väl hand om mej själv. Kram
Trackback
