bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Min mamma beslutade sig att ta ut skilsmässa från pappa. hon hade gjort det flera gånger förut, men efter enträgen uppvaktning och vackra löften om hur bra det skulle bli igen, hur snäll han skulle vara, så tog hon tillbaka ansökan om skilsmässan gång efter gång.
Så var det lite lugnare ett tag, till helvetet var ett faktum igen.
Vid den här tiden var jag en ung tonåring, 13-14 år och jag minns att jag kände mig uppgiven över att det aldrig blev någon förändring.
Jag var arg och fruktansvärt irriterad på min mamma, som inte kunde ha såpass kurage att hon fullföljde sina trevande försök till skilsmässa. 
Jag minns att jag försökte påverka min mamma till att fullfölja skilsmässan, jag sa till henne att det skulle bli bättre för oss allihop, att hon skulle må bättre, att vi skulle må bättre och att  t.o.m pappa skulle må bättre,  för att han skulle slippa ha ångest över sitt misslyckande som familjefar..

Jag följde med mamma till advokaten, hon fick rättshjälp, så hon kunde inte skylla på att det inte fanns pengar till advokatkostnad och hon la in en ansökan om skilsmässa. 
Vi talade om det för pappa gemensamt, mamma var rädd och vågade inte göra det ensam. Jag minns att jag sa till min pappa att det blir bäst så här, och att vi inte orkade med allt elände som följde med spriten, men att vi skulle vara vänner ändå  och att vi barn skulle hälsa på honom ofta. Det är nog enda gången som jag sett honom gråta, men han höll
faktiskt med och sa att han förstod..
Han tog arbete på en båt, en långdistansare, så han var borta väldigt länge från Sverige. Vi  andra bodde kvar i vår lägenhet och hade en lugn och fin tid tillsammans.

Mamma arbetade nu som servitris och träffade sin nästa man, Holger, på sin arbetsplats.
Han var en underbar människa, snäll och omtänksam och han yttrade aldrig några hårda ord till någon av oss. 
Mamma och han ville flytta ihop och valde då att flytta från Lunden. Pappa som snart skulle komma tillbaka från sin resa fick nu erbjudandet, att få ta över lägenheten och det ville han gärna.

Jag flyttade med mamma och Holger till nästa lägenhet i Johanneberg, men jag vantrivdes där. Jag gick kvar i min gamla skola och åkte buss och spårvagn varje dag. Jag längtade tillbaka till mina kompisar och saknade omgivningarna som jag var så van vid, så jag pratade med min pappa och frågade om jag kunde gå flytta  hem igen. 
Han blev riktigt glad för det och sa att jag givetvis var välkommen och så blev det.

Det är konstigt, men det fungerade riktigt bra under en längre period , det var som om  han skärpte till sig och verkligen ville visa, att vi fixade detta tillsammans.Vi hjälptes åt att städa och laga mat, jag skötte tvätten och inköp av mat.
Det var fortfarande dricka på helgerna, men det blev aldrig något liv, på samma sätt, som det blivit innan.
En enda gång, lyfte han sin hand mot mig och jag glömmer det aldrig.
Mina kompisar och jag skulle på fredagsdans på ungdomsgården. Den låg en bra bit hemifrån, men vi gick alltid tillsammans, både dit och hem och vi kände oss aldrig rädda  när vi skulle hem senare på kvällen, för vi var ju många som hade sällskap av varandra.
Jag talade om att vi skulle dit och talade om att det var slut kl  23 och att jag var hemma innan kl tolv.
Den gången tyckte min far att jag skulle vara hemma kl elva. Jag sa till honom att jag vägrar att gå ensam hem på kvällen och att jag kommer i sällskap med dom andra ca kl 12.
När jag kom hem på kvällen efter dansen så hann jag inte ens tända lampan innan jag fick en smäll över halva ansikte. Jag kände hur jag blev alldeles varm i skinnet och det tutade i öronen, men jag var en tuffing och sa till honom att ta den andra sidan också, när han ändå höll på och....pang, så fick  jag en smäll, till,  så det svartnade för ögonen och jag såg faktiskt stjärnor, när jag klarade att resa mig upp, så tittade jag  bara på honom och sa " gör aldrig om det  igen "  gick sedan in i mitt rum och stängde dörren om mig.
Det var inte helt enkelt att somna och jag kände ett ursinne och ett hat  och bestämde mig för att försöka att hitta någon annanstansatt bo.
På morgonen kom han in med en bricka med frukost, men jag vände honom bara ryggen och sa att han kunde behålla sin jävla mat. Han gick ut, men kom tillbaka efter någon timma och satte sig vid köksbordet och bad faktiskt om ursäkt och sa att han absolut inte ville att jag skulle flytta ifrån honom. och att han aldrig skulle slå mig igen
.
Jag stannade, men sa till honom att aldrig göra om det han gjort kvällen innan och att jag hatade honom för vad han hade gjort.
Jag bodde kvar i två år till och det hände aldrig mer att han slog mig.

Den värme som jag kan känna för min pappa när jag tänker på honom, den kommer från den här tiden, när vi delade boende och liv med varandra och försökte skapa oss ett någorlunda normalt  hem tillsammans.
Jag kommer ihåg alla diskussioner som vi hade med varandra, om livet, om Sverige, om världen och mycket annat.
Han lärde mig ändå mycket.
Det fanns, som tur var, lågor av ljus i det kalla mörkret.
Det blev ändå den bästa tiden i vårt gemensamma liv och jag tror mig veta att också han trivdes rätt bra med tillvaron, han också.. . Både han och jag fick också lite ordning i vardagen och en  hyfsad kvalitet på livet.
Och det älskar jag honom för.
Det var allt för denna gången. Godnatt alla önskar Gullabritta.