bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Jag ser gården Högsryd framför mig, ett stort vitt hus med stora fina fönster och massor av blomkrukor i fönstren, som gjorde att det såg så gemytligt och hemtrevligt ut, det spred en glädje och värme som jag som oroligt stadsbarn sög till mig omedelbart.
På gården  fanns också en ladugård  med en häst i spiltan, höns och kanske någon ko, jag är inte riktigt säker på hur mycket djur dom hade,  dom första åren som jag var där,  för jag var endast 2 1/2 år första gången som jag skickades iväg ut på landsbygden..
Jag har ett tidigt minne av att mamma följde mig till GBG:s central, jag hade en liten resväska, en fyrkantig, brun,med lappar som hängde från handtaget och ner, lapparna var smutsgula och det var skrivet och stämplat  något på dom.

Jag hade en blå kappa på mig, som kändes varm och otymplig och jag  minns att jag inte kände mig bekväm i den, den besvärade mig på något  konstigt sätt., kan inte riktigt förklara hur det kändes, den stramade och jag kände mig instängd i den.,  
Runt min hals hängde en likadan lapp  som på väskan och jag minns att jag absolut inte fick ta av mig den.
 Det var min ID bricka, som talade om vem jag var och vart jag skulle.  Där var ju många fler barn som skulle ut på landet, så jag var ju inte precis ensam, men jag kände ingen och naturligtvis kände jag mig bortlämnad och övergiven, men jag kan ändå inte komma ihåg att jag grät eller var riktigt ledsen. 
Men jag minns att tåget gick igång och att jag ville springa ut igen för att följa med mamma tillbaka hem, men därefter har jag inte ett enda minne från själva resan.
Har sedan en bild av att vi är framme och några barn och jag fick stiga av. På perrongen stod fler människor som jag inte kände igen. Dom gick runt och läste på lapparna och så var det min tur att kramas om , någon tog min resväska och någon tog mig i handen, det var mina sommarföräldrar Ester och Josef som mötte i Älvsered..
Dom talade lugnt, men  med en konstig dialekt, som jag inte kände igen.
Jag kände nog att dom var snälla och att dom ville mig väl. Jag var hos dom under många somrar efter det och dom blev mina änglar som lyfte mig och tyckte om  mig , precis som jag var, under sommarloven som jag var där.
Jag har minnen av tant Esters grönsaksland,  jag hjälpte henne att plocka spenat och det var nog det godaste jag visste, när hon hade stuvat den och jag fick ägghalvor att äta till.
Där fattades aldrig mat på bordet.Jag minns också att jag tyckte att tant Ester var lite sträng ibland, inte så att hon var stygg, men lite barsk så där, som man tyckte gamla tanter kunde bli ibland, men hon var ju en klippa och en trygghet för mig och lärde mig mycket om hur man skulle uppföra sig i olika situationer, det förstod jag långt senare, när jag nästan var vuxen.
Farbror Josef, den snällaste och goaste människa man kunde tänka sig, oj vad han höll mig om ryggen  och försvarade mig många gånger.  Han blinkade lite med ena ögat och hjälpte mig ur en del knipor, som jag ställt till.
Jag tror jag kan säga att han var min allra första kärlek, jag dyrkade honom. 
Jag var ofta med honom i snickareverkstan, det luktade så gott av trävirke och Josef lärde  mig vad dom olika verktygen skulle användas till. Jag minns att jag någon gång när jag var lite äldre, gjorde en fin liten segelbåt, som jag kunde ha att leka med i ån precis nedanför huset och hur stolt jag var för att jag hade fått den så blank och fin.

Josef var också kyrkvärd och tog med mig till kyrkan många gånger. Då fick jag åka bak på hans cykel och hålla benen rätt ut, för att inte fastna i ekrarna. Själv kunde han inte trampa på båda tramporna, för han var strakbent efter nån sjukdom, kanske polio eller något, men dom hade tillverkat en specialpedal, där han kunde trä in sin ena fot och trampade bara med den, medan den andra foten , hängde rakt ner.
Jag var så mallig när jag susade fram på grusvägarna bakom ryggen på  min idol, den snälla, snälla,  farbror Josef.
Jag har så otroligt många härliga minnen från somrarna i Älvsered, hur jag fiskade i ån och fick  ål på kroken, som jag inte vågade ta av själv utan drog den i gruset ända hem och sedan fick  F,Josef ta hand om den.
Jag minns den närmaste gården, som hette Stommen och gårdarna därefter, Ålarp 1 och Ålarp 2, hur jag var med och åkte hölass, hur jag fick uppleva när suggor grisade, när det mjölkades och hur jag fick rida på den stora snälla ardennerhästen på Ålarp, det är ofattbart att det är så längesedan och att jag fortfarande blir varm i bröstet och gråtmild och faktiskt skulle vilja backa tiden, för att tala om för dom alla, att jag kommer ihåg, hur väl dom  tog hand om en liten , sliten tösabit från Götebog, som så väl behövde deras omsorg och vänlighet och hur det alldeles säkert hjälpte till att prägla den  lilla människan positivt,  den lilla människan som var jag och  som till slut blev vuxen och någorlunda trygg  senare i livet .
Det är så otroligt skönt  när jag sluter mina ögon och kan ta fram bilderna från mina viktiga sommardagar hos dom alla som tog sig  tid att vara snälla och omtänksamma mot ett flickebarn, som dom egentligen inte hade nån anledning att lägga ner så mycket tid eller vänlighet på.
Jag önskar att dom hade fått reda på att jag fortfarande  sätter stort värde på det dom gjorde.
Kram på er alla....


,