bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Jag är förmodligen mycket äldre än du och har ju allt detta bakom mig, även om min barndom aldrig någonsin släpper sitt grepp . Jag vet att man får leva med det resten av sitt liv.........
Jag är fortfarande ett övergivet och ensamt barn någonstans inom mig och det märker jag mest i situationer  och i sällskap, där jag inte känner mig bekväm eller hemastadd. 
Men min uppväxt har också gett mig styrka och jävlar anamma och jag vet att  det mesta går att fixa,
bara man vill tillräckligt mycket. 
Jag kan också idag se tillbaka på min pappa med en del värme, han var väl ett barn av sin tid och sin uppfostran  och hade väl tappat förmågan till  social kompetens o empati , han kanske aldrig hade fått lära sig hur en familj skulle fungera. eller vad riktig kärlek var.... . Han var en hårding och hade ett jävla humör och när han drack spårade det ur.... och det gick ut över hela  familjen..
Det går aldrig att försvara, men det går lättare att leva med det, om man tänker så.
Vi har haft många pratstunder under mitt vuxna liv och jag försonades med honom flera år innan han dog och det  är jag glad för idag. Han har fått reda på hur jag mådde, hur jag kände, hur rädd jag var, och hur utlämnad jag kände mig.
Jag känner att jag har så mycket att berätta och det är en lättnad att få göra det.
Jag bor numer på landsbygden och när man flyttar från en storstad till ett mindre ställe som jag gjorde för många..många år sedan, så var det viktigt att behålla sin integritet på något sätt för att passa in i mönstret, annars var det risk för skitprat och kanske också utfrysning..jag vet inte, men det var så det kändes.
Därför så har jag samlat och gömt min bakgrund långt inom mig under alla år och det sätter sina spår i ens liv.
 Jag kommer att berätta, för att andra som läser och som identifierar sig med mitt liv, kanske ska kunna hitta några svar på sina  egna frågor och också få höra vilka vägar jag tog i mitt liv för att överleva . Jag hoppas det iallafall.
Kram från Gullabritta