tragiskt levnadsöde också för min far
Ja, jag mår också riktigt dåligt....hela tiden ......för alla hemska minnen som dyker upp.......
det är ju sanslöst egentligen.......jag ser det på ett helt annat sätt.nu nu när jag skriver om det ....och upplever det ännu mer fasansfullt nu.......när jag sätter ord på det.....fastän det är så längesedan......så känns det som om det vore igår.
Det var ju egentligen riktigt tragiskt också för min pappa........som inte kunde hantera sin aggression.......njuta av att ha familj.....ta till vara den den otroliga gåvan i livet.....som det är att ha fått barn.....
Tänk så bra vi skulle kunnat ha....han var duktig i sitt yrke......tjänade vad jag kommer ihåg skapligt med pengar........och kunde också visa positiva sidor ibland........men alltför sällan.......
Han kunde inte hantera känslor och inte visa kärlek....vi har aldrig suttit i hans knä...han kramades aldrig......utom när han var full och patetisk......då kunde han dra ner oss i knäet.........för att visa sina polare hur fina barn han hade....det upplevde jag iallafall bara gräsligt och besvärande
Vilken tur att vi ändå hade mamma dom där tio första åren...som är så viktiga i ett barns liv.....men man känner också sorg över att hon inte bröt upp långt tidigare.........utan bara lät detta fortgå.......det var en psykisk terror för oss barn...att vara tvungna att leva i en ständig ovisshet .om hur dagarna skulle sluta..........
jag kan fortfarande känna lukten i trappuppgången när det var fest i lägenheten.....det är knepigt.men det trängde sig igenom dörren och ut till allmän beskådan.........det hade ju egentligen ingen betydelse....för det hördes både utanför på gatan och i trapphuset.........när Wessberg hade fest igen......
man blir en uppgiven unge.......som inte ser nån utväg.....men som kämpar på ....med vetskapen om att man så småningom blir så pass vuxen....att man kan klara sig på egen hand......och som tur är så hittar man små guldkorn under resans gång......som gör det möjligt att överleva med förståndet i behåll.
Nu får det räcka för idag.....jag har inte tid ........jag ska förbereda och berätta om min bygd....kyrka...sockenstuga.....skolan. m.m. för arbetsgrupperna i reumatikerföreningen och sedan ska vi äta och ha lite trevligt tillsammans i vår fina renoverade sockenstuga.
Trots alla vidriga upplevelser...så lever jag ett rikt liv idag.........
Fortsättn. följer Kram Gull-Britt
det är ju sanslöst egentligen.......jag ser det på ett helt annat sätt.nu nu när jag skriver om det ....och upplever det ännu mer fasansfullt nu.......när jag sätter ord på det.....fastän det är så längesedan......så känns det som om det vore igår.
Det var ju egentligen riktigt tragiskt också för min pappa........som inte kunde hantera sin aggression.......njuta av att ha familj.....ta till vara den den otroliga gåvan i livet.....som det är att ha fått barn.....
Tänk så bra vi skulle kunnat ha....han var duktig i sitt yrke......tjänade vad jag kommer ihåg skapligt med pengar........och kunde också visa positiva sidor ibland........men alltför sällan.......
Han kunde inte hantera känslor och inte visa kärlek....vi har aldrig suttit i hans knä...han kramades aldrig......utom när han var full och patetisk......då kunde han dra ner oss i knäet.........för att visa sina polare hur fina barn han hade....det upplevde jag iallafall bara gräsligt och besvärande
Vilken tur att vi ändå hade mamma dom där tio första åren...som är så viktiga i ett barns liv.....men man känner också sorg över att hon inte bröt upp långt tidigare.........utan bara lät detta fortgå.......det var en psykisk terror för oss barn...att vara tvungna att leva i en ständig ovisshet .om hur dagarna skulle sluta..........
jag kan fortfarande känna lukten i trappuppgången när det var fest i lägenheten.....det är knepigt.men det trängde sig igenom dörren och ut till allmän beskådan.........det hade ju egentligen ingen betydelse....för det hördes både utanför på gatan och i trapphuset.........när Wessberg hade fest igen......
man blir en uppgiven unge.......som inte ser nån utväg.....men som kämpar på ....med vetskapen om att man så småningom blir så pass vuxen....att man kan klara sig på egen hand......och som tur är så hittar man små guldkorn under resans gång......som gör det möjligt att överleva med förståndet i behåll.
Nu får det räcka för idag.....jag har inte tid ........jag ska förbereda och berätta om min bygd....kyrka...sockenstuga.....skolan. m.m. för arbetsgrupperna i reumatikerföreningen och sedan ska vi äta och ha lite trevligt tillsammans i vår fina renoverade sockenstuga.
Trots alla vidriga upplevelser...så lever jag ett rikt liv idag.........
Fortsättn. följer Kram Gull-Britt
Kommentarer
Postat av: Dagmar Bergström
Tack och lov för du hitta vägen till ditt nuvarande liv Gullabritta. Gott för dej att ta igen dej lite grann från minnena och göra något helt annat. Må välkram från Dagmar
Trackback
