bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Nu sitter jag här hemma i lugn och ro och har några timmar alldeles för mig själv. Ibland är det  alldeles, alldeles underbart, att bara få vara, att få slappna av, att rensa tankarna från allt, att bara vara jag.
Det är ofta  då mina minnen gör sig påminda , som färggranna  små keruber med blåvita vackra vingar som flyger  mjukt runt mitt huvud och jag känner deras lätta smekningar som en ljus och varm  vårbris som försiktigt öppnar upp,  små , låsta dörrar,  till mina  hemliga rum.........., men  nu när jag funnit ett forum att lasta av och dela med mig,  av   mina hemligheter   från barndom och uppväxt på........   så känns allt så overkligt fantastiskt. och upplyftande, jag känner att jag  mår bra.
Bär på  både smärtsamma , men också bitterljuva eller roliga och utvecklande minnen.
Det är ju inte så att ett liv bara är dåligt, eller bara bra hela tiden och man är inte heller alltid medveten om hur dåligt man egentligen mår..........men det gör sig påmint och poppar upp när man minst anar det, , som en blixt från en klar himmel .
Oftast är man helt oförberedd., .. och åtminstone jag blev överraskad av en het och klibbig rädsla.

 Ibland lyste solen  upp över mig. och det var väl för att jag skulle orka leva vidare , tror jag.

Här kommer lite minnen om att alltid vara fattig.

Jag lärde mig tidigt att leta upp små arbeten , så jag kunde tjäna ihop en liten slant.
Familjens pengar gick till räkningar i första hand, där måste jag vara ärlig och säga att min far var väldigt noga, hyran först tillsammans med fasta kostnader var något som alltid betalades direkt, sedan kom matpengar, som oftast inte räckte hela veckan, för pengarna tog slut över helgen till brännvin och öl. Så jag lärde mig snabbt vad som gällde.
När jag var riktigt liten så sprang jag ärenden för äldre tanter och farbröder som inte orkade gå till affären eller apoteket eller annat själv och då fick man alltid en liten peng , för besväret. Jag hade ett par stycken som hade fått förtroende för mig och det höll jag på med i några år, tills dom blev för gamla och försvann på ett naturligt sätt.
Sedan kunde man stå i kö tidigt på helgmorgnar för att få ett område och sälja G-P på.  Det var fler än jag som ville tjäna pengar, så det gällde att ställa sig i kö tidigt på morgonen. Ibland hade man tur och fick ett område, men ibland fick jag 
gå hem utan förtjänst och då var jag ledsen och nedstämd.
Dom pengarna som jag kunde tjäna kändes som livsviktiga för mig, för då kunde jag följa med mina kompisar på Jerkstrands grill och äta pommes och grillad korv och sedan gick vi  oftast vidare till biografen Flamman på Redbergsvägen för att titta på någon bra och spännande film, typ Tarzan .Sådana minnen är som väldoftande balsam för själen och jag känner fortfarande hur jag ler av minnet.
Jag var nog en riktig överlevare och på något konstigt vis så brukade tillvaron  alltid ordna till sig, hur besvärligt det än hade varit på hemmafronten.
Jag sökte alltid små öar i tillvaron, där jag kunde slå ankare och hitta lite mänsklig värme och glädje , jag hade många kompisar och ett par bästisar .
Min allra bästa och närmaste vän Nancy har jag fortfarande en syskonkänsla till, hon och hennes familj blev ett andra hem för mig, åtminstone periodvis.
Ibland seglade jag vidare i min oroliga värld och sökte förmodligen fler och nya förankringar.
Ibland hamnade jag i familjer och grupper med tvivelaktigt rykte men för mig som var van vid kaotiska hemförhållande var det inget som jag automatiskt ratade, jag hittade nästan alltid något gott hos dom människor jag träffade.
Det var ju inte så att jag bara trampade in hos nya familjer, utan det var   genom att jag träffade nya kamrater, oftast i skolan. och så följde jag med dom hem och fick på så vis uppleva nya miljöer.
Jag har alltid varit en sökare och letade förmodligen efter rätt nyckel till ett hederligt och tryggt liv och jag har ju funnit den. Jag har ju det bra på alla vis nu i mitt vuxna liv, en underbar familj som ger mycket glädje och lycka, haft bra arbeten som jag har trivts med, många vänner och några riktigt bra vänner, egentligen har jag det för jäkla bra........men vägen dit har varken varit rak eller självklar. Hela livet har varit en kamp !!

Nu får det räcka för idag, ju mer jag skriver, ju mer vill jag skriva, men ni ska också orka att läsa.
Ha en fortsatt bra dag, ni alla där ute.......kram från Gull-Britt ...Gullan    forts. följer.....