bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Trots att pappa blev ett monster när han drack, så hade han naturligtvis också bra sidor. Han var visserligen en tuff kommendör i vår lilla familjeark, men han var samtidigt en vän av rättvisa och tyckte det var viktigt att hans barn lärde sig veta hut och respektera vuxna. Sättet han fostrade på var ju egentligen allt annat än vad man skulle önska, men jag vet att åtminstone jag har haft nytta av hans inställning till livet och i mötet med människor.

 Han hade en stolthet som vhan  tydligt visade  i olika sammanhang och han tillät ingen  att trampa honom på tårna och han krusade inte en själ,  dessutom var han en pedant när det gällde städning och var alltid noga med att kläderna skulle vara hela och rena, nu var ju mamma likadan, hon var noga med att   ingen skulle kunna säga att vi barn var smutsiga och hon  hade alltid ett välstädat hem.   Vi hade ju inte precis några nya dyra möbler och vi hade ofta kläder som vi hade fått ärva från andra som hade tröttnat eller växt ur sina. 
Jag vet  att jag var avundsjuk och ledsen för att mina kompisar hade fått något nytt som var modernt, just då.och det är klart att det kändes att  vara annorlunda, men den känslan  försvann så småningom och jag vande mig, så klart, det var bara så det var och punkt.
Det jag aldrig vande mig vid var ju att alla kunde se när  pappa kom med bussen och raglade över gatan och sedan det helvete som ofta bröt ut  när han väl kom in. Det hördes ju över hela gatan, tyckte jag,  
Då vet jag att jag sprang till baksidan på huset och gömde mig i ett förmak till et t skyddsrum som vi hade och där kunde jag sitta i flera timmar  i en fuktig, smutsdrypande och kall håla och där jag kunde stänga igen den tunga runda järngluggen, få vara ifred, stänga ute alla ljud och drömma om en roligare tillvaro.
Då planerades framtiden i detalj precis hur  jag skulle leva och hur min familj , mina barn och min man skulle vara och hur jag skulle vara som mamma och att människor skulle respektera mig och hälsa o vara vänliga och inställssamma och jag skulle själv kunna välja vilka jag skulle släppa in i mitt liv.
Dom som jag upplevde som överlägsna och nedlåtande dom skulle få tigga o be på sina bara knän och jag skulle titta på dom och fundera och sedan säga att jag tror inte vi har något gemensamt, så tyvärr, jag vill inte och är inte intresserad av att vara vän med dig och så kunde jag se mig själv stega iväg med högt buret huvud.

På något vis byggde jag upp en stolthet för min egen del, som jag ändå har haft nytta av i mitt vuxna liv.
Jag bestämde mig för att jag skulle vara en bra kompis, att jag skulle vara duktig i skolan och få bra betyg och att ingen skulle få se ner på mina föräldrar, jag försvarade hela min familj med näbbar och klor. Det är klart att jag inte kunde försvara själva supandet och det som följde med det, för det hatade jag långt in i märgen , men jag såg ju också en mor och en far,  som jag trots allt  älskade och kunde gått i dödens för. Det var ju mitt eget kött och blod och när man säger att blod är tjockare än vatten så stämde det åtminstone för mig.,
Jag hade lätt att få kompisar och jag  sökte mig till människor som jag kände accepterade mig. och som på något sätt kunde ge mig lite av sin egen trygghet och dela med sig av sina välordnade liv och där jag lade in dom som förebilder i min egen hjärna och sparade på och hade användning  för senare. Det kunde vara kompisars föräldrar, lärare,eller grannar, som jag kände hade lite värme över till mig.
Jag var också en flitig hundvakt för människor i min omgivning och dom litade på mig att jag tog hand om deras hund på ett bra sätt. Jack var en sådan hund, en byracka , med massor av olika raser uppblandat. Han var stor, brun o svartfläckig och världens goaste och finaste vovve. Varje dag efter skolan var jag och hämtade honom och vi var så glada och lycliga båda två över att få vara tillsammans , då gick vi till skogen och där kunde jag släppa honom lös och vi sprang båda runt, runt, runt och det var en sådan lycka, både att vara nära naturen, att vara själv med Jack och för förtroendet, att just jag fick vara hans låtsasmatte, dom stunderna levde jag verkligen och kunde känna att livet trots allt var riktigt underbart och jag var så stolt  och kände mig viktig , när jag senare kopplade honom och gick långsamt förbi alla hus och allt folk som gick på gatan och riktigt fick visa upp mig och Jack tillsammans. Han var min vän under flera år och han slutade sitt liv som överkörd på Ulfsparregatan när han varit ute tillsammans med någon annan och rastat sig.'
 Den dagen är också ett starkt, blödande minne . Jag minns hur jag sprang hem och in i vårt lilla badrum och grät så jag skakade. Den gången kom också min tuffa, kalla pappa och talade om för mig att det var väl inget att skrika för att en jävla byracka var död och att det fanns väl fler och andra hundar som jag kunde passa, om jag nu tyckte det var så jävla roligt-
Ju mer jag skriver, ju fler minnen kommer det fram, sådana minnen som jag hade glömt bort, innan jag började skriva.
Nu är det dags att göra lite annan nytta, så det får vara bra med skrivandet för denna gången.
Kram min lilla värdefulla  blogg // Gull-Britt