Blandade minnesfragment som bara dyker upp........
Jag skulle ju kunna skriva om varje episod som hände i mitt unga liv, hela långa skrämmande berättelser, som sitter som fastbrända bakom ögonhålornas tomrum .....som om dom aldrig kan suddas ut...
men idag ska det bara få komma från intet..... fladdra till som en liten smekning.....glimta till som av stjärnebloss och det..ska inte få stressas fram..........bara långsamt få segla runt bland hjärnceller och blandade känslor ..... som ska få blomma ut i sin alldeles egna takt och viljestyrka
Jag ska inte styra alls....bara lyssna....bara känna in......bara minnas
Gråten som spränger i bröstet......kan få fritt utlopp och plötsligt explodera .....om ifall det kan frambringa ett mjukare lugn och en behagligare känsla..... så är det värt allt.........
Jag vet att jag funderade mycket över livet och varför det var så olika förutsättningar , beroende på i vilken familj man var född i.
Jag var redan då en sökare och en tänkare som..vände och vred på alla livets olika möjligheter ..och omöjligheter
som drömde om ett bättre liv......ett mer rättvist liv.... .ett mer bekvämt liv........ ett varmt och ombonat liv.......
en trygg mor ..... och en far som älskade oss och gjorde allt för att vi skulle må bra.
Tänk vad många gånger jag flydde till min klippkant i skogen hemma i Lunden och lät mina tårar löpa fritt ......
och det var där i min alldeles egna ensamhet, som jag förbannade och svor över det liv vi tvingades utstå.
lovade mig själv...så här ska jag aldrig ha det i min egna familj., när jag blir vuxen.....ingen ska nånsin få höja sin hand för att slå .....ingen ska nånsin få gapa och skrika hemska ord eller öknamna mina barn.........ingen ska nånsin behöva vara rädd hemma hos mig i min familj.........vi ska ha det lugnt och tryggt och utan inslag av våld och hot ....ett normalt familjeliv.......
Jag minns att jag tyckte fruktansvärt synd om min storebror........ som var den av oss syskon....... som fick ta emot flest slag och hugg......... från vår rebelliske far.
Jag kan fortfarande höra ljudet av slagen och skriken från min bror.....när han ramlade omkull i hallen efter en
oberäknad smäll ....hur slagen fortsatte att hagla över honom.......innan han återfann balansen och kom upp på fötter och lyckades slita upp dörren och springa......
känslan av vanmakt ....... ska jag inte ens försöka att beskriva.
vanmakt över situationen....vanmakt över att inte kunna göra något alls......vanmakt över livet........
Min yngste bror var fortfarande riktigt liten ........måste ha blivit skräckslagen....av att bevittna det som hände.....
vad hände i hans känsloliv.............vilka skador tog han........som inte syntes.......vad minns han.........kan han glömma ....och kunde han gå vidare så småningom i livet ......ja, det är bara att fortsätta fundera över det ....
jag har svaret.......
Jag var ändå den som klarade mig bäst....rent fysiskt.........mig slog han inte när jag var barn....som jag kommer ihåg.......
men har fått berättat att jag blev uppryckt från spjälsängen för att jag skrek......ruskad och klatschad i ändan.....men det minns inte jag.......men hjärnan gör det förmodligen.........
jag återkommer till den enda smäll jag fått av pappa......när jag var i början av tonåren........
minns inte hur gammal jag var när jag kände att jag inte längre var rädd för honom.........men jag minns att jag försökte att rädda mamma vid ett flertal tillfällen.........när kriget utbröt.på Ulfsparregatan........första gångerna nådde jag honom knappt till bröstkorgen....jag knuffade mig fram..ställde mig emellan dom....och skrek åt dom båda att sluta.....
iibland lyckades jag......men lika ofta misslyckades jag....
..
att man kan hata så som jag gjorde...........jag hatade så jag kände mig alldeles bedövad...............samtidigt älskade jag mina föräldrar....eller hatälskade......eller jag vet inte........ ..vad jag ska säga. ....men det gör så förbannat ont......och jag blir så vanvettigt ledsen......fortfarande............
jag saknar den förlorade familjen i barndomen.........jag saknar gemenskapen...........jag saknar glädjen.........
jag saknar självkänslan och självförtroendet...jag saknar mina syskon.........jag saknar.....saknar...saknar.........
...
Nu orkar jag inte mer i kväll.....tankarna har fått löpa fritt.........jag gråter .........
Gull-Britt alias Gullan
.
men idag ska det bara få komma från intet..... fladdra till som en liten smekning.....glimta till som av stjärnebloss och det..ska inte få stressas fram..........bara långsamt få segla runt bland hjärnceller och blandade känslor ..... som ska få blomma ut i sin alldeles egna takt och viljestyrka
Jag ska inte styra alls....bara lyssna....bara känna in......bara minnas
Gråten som spränger i bröstet......kan få fritt utlopp och plötsligt explodera .....om ifall det kan frambringa ett mjukare lugn och en behagligare känsla..... så är det värt allt.........
Jag vet att jag funderade mycket över livet och varför det var så olika förutsättningar , beroende på i vilken familj man var född i.
Jag var redan då en sökare och en tänkare som..vände och vred på alla livets olika möjligheter ..och omöjligheter
som drömde om ett bättre liv......ett mer rättvist liv.... .ett mer bekvämt liv........ ett varmt och ombonat liv.......
en trygg mor ..... och en far som älskade oss och gjorde allt för att vi skulle må bra.
Tänk vad många gånger jag flydde till min klippkant i skogen hemma i Lunden och lät mina tårar löpa fritt ......
och det var där i min alldeles egna ensamhet, som jag förbannade och svor över det liv vi tvingades utstå.
lovade mig själv...så här ska jag aldrig ha det i min egna familj., när jag blir vuxen.....ingen ska nånsin få höja sin hand för att slå .....ingen ska nånsin få gapa och skrika hemska ord eller öknamna mina barn.........ingen ska nånsin behöva vara rädd hemma hos mig i min familj.........vi ska ha det lugnt och tryggt och utan inslag av våld och hot ....ett normalt familjeliv.......
Jag minns att jag tyckte fruktansvärt synd om min storebror........ som var den av oss syskon....... som fick ta emot flest slag och hugg......... från vår rebelliske far.
Jag kan fortfarande höra ljudet av slagen och skriken från min bror.....när han ramlade omkull i hallen efter en
oberäknad smäll ....hur slagen fortsatte att hagla över honom.......innan han återfann balansen och kom upp på fötter och lyckades slita upp dörren och springa......
känslan av vanmakt ....... ska jag inte ens försöka att beskriva.
vanmakt över situationen....vanmakt över att inte kunna göra något alls......vanmakt över livet........
Min yngste bror var fortfarande riktigt liten ........måste ha blivit skräckslagen....av att bevittna det som hände.....
vad hände i hans känsloliv.............vilka skador tog han........som inte syntes.......vad minns han.........kan han glömma ....och kunde han gå vidare så småningom i livet ......ja, det är bara att fortsätta fundera över det ....
jag har svaret.......
Jag var ändå den som klarade mig bäst....rent fysiskt.........mig slog han inte när jag var barn....som jag kommer ihåg.......
men har fått berättat att jag blev uppryckt från spjälsängen för att jag skrek......ruskad och klatschad i ändan.....men det minns inte jag.......men hjärnan gör det förmodligen.........
jag återkommer till den enda smäll jag fått av pappa......när jag var i början av tonåren........
minns inte hur gammal jag var när jag kände att jag inte längre var rädd för honom.........men jag minns att jag försökte att rädda mamma vid ett flertal tillfällen.........när kriget utbröt.på Ulfsparregatan........första gångerna nådde jag honom knappt till bröstkorgen....jag knuffade mig fram..ställde mig emellan dom....och skrek åt dom båda att sluta.....
iibland lyckades jag......men lika ofta misslyckades jag....
..
att man kan hata så som jag gjorde...........jag hatade så jag kände mig alldeles bedövad...............samtidigt älskade jag mina föräldrar....eller hatälskade......eller jag vet inte........ ..vad jag ska säga. ....men det gör så förbannat ont......och jag blir så vanvettigt ledsen......fortfarande............
jag saknar den förlorade familjen i barndomen.........jag saknar gemenskapen...........jag saknar glädjen.........
jag saknar självkänslan och självförtroendet...jag saknar mina syskon.........jag saknar.....saknar...saknar.........
...
Nu orkar jag inte mer i kväll.....tankarna har fått löpa fritt.........jag gråter .........
Gull-Britt alias Gullan
.
Kommentarer
Postat av: Anonym
gråter med dig... ringer imorgon
Postat av: Dagmar Bergström
Kram Gullabritta...jag är vansinnigt förbannad på dina föräldrar. Skall jag be om ursäkt för det? Får en brinnande lust att försvara dej...ta dej i min famn, skydda dej med att ta dej därifrån. Varför gjorde ingen någonting? Det är så många runtikring dej...ändå är det ingen som gör någonting? Varför? Var det lika dj..ligt överallt? Undrar...Dagmar
Trackback
