bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Nu ska jag berätta om när vi placerades på Vidkärrs barnhem. Mamma hade lunginflammation och skulle läggas in på Sahlgrenska sjukhuset  och  hon vågade inte lämna oss själva med pappa.
Hon ringde kommunen för att få hjälp och vi hamnade på Vidkärrs barnhem, det var Lennart o jag,
Lasse var liten och fick inte komma till samma hem.
Det var inget nytt för oss att vara placerade på Vidkärr, där hade vi varit förr, utlämnade till sköterskor med  ljusblå klänningar och vita  förkläden, med bistra miner och kalla stirrande ögon.   
Jag kan inte komma ihåg att det fanns någon vuxen där, som bjöd på åtminstone lite värme., någon gång...usch jag ryser fortfarande i kroppen, när jag minns tillbaka.
Det första som hände när man skulle skrivas in, det var  att man skulle träffa doktorn och genomgå en undersökning, innan dess fick vi inte komma in i husen som vi skulle bo i. Vi fick klä av oss nakna, fick inget att skyla oss med, sedan var det vägning och mätning och till slut kom doktorn och tittade uppifrån och ner och tryckte sitt kalla  stetoskop på våra magra bröstkorgar  ,  det kändes som om man ville krypa ur skinnet för att komma därifrån.
Det var ogästvänligt, och kallt i lokalerna, vita väggar , tavlor med relegiösa motiiv , som inte alls passade in,.
Bibliska bilder  kopplade jag ihop med snälla människor med mycket värme , det hade jag upplevt i söndagsskolan, men  det var det minsta som fanns på det här stället och det var  dessutom  fruktansvärt skämmigt att stå helt naken ,  utlämnad till en grupp människor som  jag tyckte , hatade barn.

Jag minns att jag var fruktansvärt rädd , tänk om jag aldrig kom därifrån ? ! Tänk om vi var tvungna att stanna här ända till vi var stora nog att klara oss själva, herregud.det klarar jag aldrig........vet jag att jag tänkte.

Vi blev till slut placerade i vars en byggnad, jag har för mig att det var fågelnamn på dom olika husen och att jag blev placerad på Svanen. Det var matsal på nedervåningen och sovrum på andra våningen, vi låg många i samma rum.
På kvällen fick vi stå i kö, lugnt och stilla och hade fått vars en tandborstmugg i nåt kallt och blankt material.
Jag kommer ihåg att jag kände mig så ensam trots att det var många fler barn än jag där, men dom kände ju varandra
innan och var väl inte precis benägna att släppa in nån ny liten missanpassad i sin s.k. gemenskap, eller så var det så att jag själv inte ville bli insläppt, jag har en liten aning om att det var så..
Jag kommer ihåg att jag kände mig upprorisk och trotsig, så jag var nog inte helt enkel att tycka om på den tiden.
Jag kände mig kränkt och utsatt och hatade ju att vara på barnhem, så det är klart att jag inte visade mina bästa sidor precis.
 Dagar och veckor gick...... vi fick aldrig besök.
Jag kommer ihåg att det var besöksdagar på lördagar eller söndagar och att jag gömde mig under ett av dom stora borden i matsalen när anhöriga till dom andra barnen kom dit och hade godispåsar med sig.
Jag var så ledsen, tårarna rann hela tiden, jag skakade i min lilla smala och uppgivna kropp och kände mig ensammast i världen, men ingen enda kom och tröstade mig.
Jag blir så förbannad nu när jag tänker tillbaka, hur kunde man låta en stackars unge vara så ledsen utan att någon , gjorde ett minsta försök att trösta, jag fattar det inte, dom måste ha varit helt okänsliga, dom som arbetade där  brrrrrrrr..... 
Lennart och jag träffades ute på gräsmattan ibland och en dag bestämde vi oss för att rymma.
Jag hade jag upptäckt att det fanns ett litet hål i staketet bakom en dunge och då började tankarna arbeta i min lilla hjärna.
Då  trädde dom glada endorfinerna till och jag minns hur jag planerade och kände hur skönt det skulle bli att komma därifrån., äntligen........ Jag talade med Lennart och han hängde på. .( Vet ni, jag kommer på mig, nu när jag sitter här och skriver att jag ler med hela ansiktet och att jag känner mig som ett riktigt litet busfrö  som har överlistat den  elaka  personalen.) .....            Det är nog det roligaste minnet som jag har  från Vidkärrs barnhem.

Vi bestämde att det skulle ske morgonen, dagen därpå när vi åt frukost.
Lennart skulle säga att han ville gå på toaletten, så smög han sig ut och sprang på baksidan upp till huset som jag bodde och tittade in försiktigt  in i  fönstret, jag frågade om jag fick gå på toa och sedan sprang vi så snabbt vi nånsin kunde, kröp under staketet och rakt över gatan ner till spårvagnsspåren och följde dom bort till Kålltorp, sedan tog vi av på en liten  sidogata och var snart uppe i Kålltorps handelsträdgård och sedan var det bara att ta sig rakt igenom skogen och så.....var vi äntligen  på Ulfsparregatan igen, där kände vi oss hemma...........,där låg det gröna huset som var konsum och rakt över gatan låg Pååls..... mjölkaffären och grannen intill var tobaksaffären .... åh som jag njöt, här fanns ju alla jag kände, ...tant Signe och tant Anna-Lisa, tant Vivan, Nancy, Lena,Anette , Marie-Louse..Tommy, Thomas, Kjell och alla dom andra, för vi var många och jag tyckte om dom allihop...jag var nog omedveten om det då,  men  dom var alla  som en enda stor familj för mig...och min plattform under barn och ungdomsåren.
Alltihop ,  tillsammans,  var ju min trygghet i livet...här kände jag mig riktigt hemma .
...
Hela den miljön gjorde mig glad och jag bara älskade vårt härliga kvarter . 

Herregud,  vilken lycka och vilken seger att kunna rymma från det förhatliga och äckliga barnhemmet och ta sig hem till välkända boningar  igen, den känslan går ju inte ens  att beskriva för er.......men jag kan fortfarande uppleva den frihet och den glädje jag kände inom mig,  trots att det gått så oerhört många år sedan detta hände..

Mamma hade kommit hem från sjukhuset men var fortfarande medtagen, blek och  blev alldeles ifrån sig, när vi  helt plötsligt dyker upp i köket ......... det slutade med att föreståndarinnan kom  hem och hämtade oss tillbaka till Vidkärr igen.

Så utlämnad som jag kände mig dom gångerna jag var på Vidkärr, det önskar jag att inget barn skulle behöva uppleva.
Det sätter djupa sår i själen som aldrig går bort.... jag känner här och nu hur påverkad jag fortfarande blir av att
bara tänka på den tiden trots att det är så himla längesedan..
Men nu har jag ju bestämt mig för  att skriva av mig en gång för alla och lägga allt smärtsamt bakom mig.
Så min sista period i livet ska vara lustfylld och livsbejakande och riktigt  rolig.......
Kram Gullan

bara tänka  på den tiden.