farfar-farmor-mormor-morfar
Måste berätta om min underbare farfar. Han var så gudomligt snäll, han hade som ett skimmer runt sig.
Hans hår var alldeles vitt, hans mustasch likaså och han hade snällögon, små plirande blågrå, som log mot oss när vi träffades och hos honom kände man att man var älskad., han var så lugn och han lyssande när man sa något och hos honom kände man sig som en liten respekterad människa.
Han levde ensam, han och farmor levde inte tillsamman. han bodde på Kvillegatan på Hisingen, i ett gammalt landshövdingehus, tre trappor upp.
Man kom direkt in i hans lilla kök utifrån trapphuset, rakt fram var en gammaldags vask och ovanpå vasken hade han satt fast en liten fågelbur och där bodde hans kära kanariefåglar, dom var alldeles gula och sjöng så vackert och farfar visslade alltid samtidigt och sa att att dom sjöng tillsammans på fåglarnas språk. och jag kommer ihåg att jag var mäkta imponerad av min farfar som kunde sjunga så fåglarna förstod, ...ja tänk vad lättlurad jag var på den tiden...
Dom var tama, så han kunde ha deras lilla grind öppen och ibland flög dom ut och satte sig på våra axlar, dom hette Per och Pål och jag minns att farfar var så glad åt sina små fåglar och vi barn dyrkade hans pippfåglar, som vi brukade säga...
Lennart , min äldste bror och jag, åkte då och då tillsammans till farfar och då bjöd han på te och bröd med äkta smör och spickefläsk, det var glada och lyckliga små avbrott i våra liv.
En vinter minns jag, kom vi dit och vi frös så vi skakade och fick värma oss vid farfars vedspis och sedan tog han oss med till en barnklädesaffär och köpte oss vars en vinteroverall, vantar och mössor., min var röd och Lennarts var blå och så varma o fina hade vi nog aldrig varit.
Vi var så glada och viktiga när vi gick till spårvagen och skulle åka hem , vi tittade ner på våra nya kläder och skuttade o hoppade och var så exalterade att vi sprang rakt in i en skylt och ramlade omkull och jag skrapade upp ett fult märke på ena knäet på min alldeles nya snygga overall och jag tjöt och skrek och var alldeles förtvivlad, men Lennart, som var 4 år äldre tröstade mig och sa att det var inte så farligt för mamma kunde laga det och sedan tvätta den , så skulle den bli som ny och då blev jag glad. igen.
Farmor bodde på olivedalsgatan i Majorna och där var vi väl också emellanåt, men det var mer för att hjälpa henne att handla och göra lite nytta. Hon var reumatiker och var alldeles söndervärkt, händerna och fingrarna var alldeles krokiga och inväxta i varandra och hon hade svårt att klara sig, men hon var inte alltid så snäll som man skulle önska sig,och hon drack också ibland, det var väl inte så konstigt kanske, med tanke på hennes sjukdom, men det var ju inte lika roligt att åka till henne förstårs och som barn förstod man ju inte att hon hade ont och att det påverkade hennes humör
Mormor o morfar bodde också i Majorna men i Carnegiehusen på Karl Johansgatan. Dom hade spårvagnshallarna utanför sitt fönster och det skramlade och tjöt i spåren, men dom var vana, så jag tror inte ens dom själva märkte det.
Dom var också snälla, men min mormor var så arg på min pappa för att han drack och var så elak och hon försökte bearbeta mamma att flytta ifrån honom och tänka på oss barn, men det var väl kanske inte lika lätt att skiljas på den tiden, dessutom vet jag att hon var rädd och inte vågade..
Tyvärr så blev min mormor inte så gammal , hon dog innan pensionsåldern i cancer och morfar dog bara något år efter, men vi fick ändå behålla henne dom första åren i våra liv. Det var en viktig trygghet som försvann ur våra unga liv så småningom och jag sörjde henne mycket.
Ville berätta om det här också för att ni ändå ska få veta att det fanns anhöriga som var medvetna om vad som hände
och säkert gjorde vad dom kunde för att försöka mildra tillvaron för oss barn, men det var inte helt enkelt för dom heller och det var inte lönt att dom öppet kritiserade min pappa för då fick dom verkligen veta att dom levde... han var inte den som tog emot någon kritik, inte av någon och ingen skulle komma och lägga sig i hur han skötte sin familj.
Han var en riktig tuffing....på gott och på ont.... Gull-Britt
. .
Hans hår var alldeles vitt, hans mustasch likaså och han hade snällögon, små plirande blågrå, som log mot oss när vi träffades och hos honom kände man att man var älskad., han var så lugn och han lyssande när man sa något och hos honom kände man sig som en liten respekterad människa.
Han levde ensam, han och farmor levde inte tillsamman. han bodde på Kvillegatan på Hisingen, i ett gammalt landshövdingehus, tre trappor upp.
Man kom direkt in i hans lilla kök utifrån trapphuset, rakt fram var en gammaldags vask och ovanpå vasken hade han satt fast en liten fågelbur och där bodde hans kära kanariefåglar, dom var alldeles gula och sjöng så vackert och farfar visslade alltid samtidigt och sa att att dom sjöng tillsammans på fåglarnas språk. och jag kommer ihåg att jag var mäkta imponerad av min farfar som kunde sjunga så fåglarna förstod, ...ja tänk vad lättlurad jag var på den tiden...
Dom var tama, så han kunde ha deras lilla grind öppen och ibland flög dom ut och satte sig på våra axlar, dom hette Per och Pål och jag minns att farfar var så glad åt sina små fåglar och vi barn dyrkade hans pippfåglar, som vi brukade säga...
Lennart , min äldste bror och jag, åkte då och då tillsammans till farfar och då bjöd han på te och bröd med äkta smör och spickefläsk, det var glada och lyckliga små avbrott i våra liv.
En vinter minns jag, kom vi dit och vi frös så vi skakade och fick värma oss vid farfars vedspis och sedan tog han oss med till en barnklädesaffär och köpte oss vars en vinteroverall, vantar och mössor., min var röd och Lennarts var blå och så varma o fina hade vi nog aldrig varit.
Vi var så glada och viktiga när vi gick till spårvagen och skulle åka hem , vi tittade ner på våra nya kläder och skuttade o hoppade och var så exalterade att vi sprang rakt in i en skylt och ramlade omkull och jag skrapade upp ett fult märke på ena knäet på min alldeles nya snygga overall och jag tjöt och skrek och var alldeles förtvivlad, men Lennart, som var 4 år äldre tröstade mig och sa att det var inte så farligt för mamma kunde laga det och sedan tvätta den , så skulle den bli som ny och då blev jag glad. igen.
Farmor bodde på olivedalsgatan i Majorna och där var vi väl också emellanåt, men det var mer för att hjälpa henne att handla och göra lite nytta. Hon var reumatiker och var alldeles söndervärkt, händerna och fingrarna var alldeles krokiga och inväxta i varandra och hon hade svårt att klara sig, men hon var inte alltid så snäll som man skulle önska sig,och hon drack också ibland, det var väl inte så konstigt kanske, med tanke på hennes sjukdom, men det var ju inte lika roligt att åka till henne förstårs och som barn förstod man ju inte att hon hade ont och att det påverkade hennes humör
Mormor o morfar bodde också i Majorna men i Carnegiehusen på Karl Johansgatan. Dom hade spårvagnshallarna utanför sitt fönster och det skramlade och tjöt i spåren, men dom var vana, så jag tror inte ens dom själva märkte det.
Dom var också snälla, men min mormor var så arg på min pappa för att han drack och var så elak och hon försökte bearbeta mamma att flytta ifrån honom och tänka på oss barn, men det var väl kanske inte lika lätt att skiljas på den tiden, dessutom vet jag att hon var rädd och inte vågade..
Tyvärr så blev min mormor inte så gammal , hon dog innan pensionsåldern i cancer och morfar dog bara något år efter, men vi fick ändå behålla henne dom första åren i våra liv. Det var en viktig trygghet som försvann ur våra unga liv så småningom och jag sörjde henne mycket.
Ville berätta om det här också för att ni ändå ska få veta att det fanns anhöriga som var medvetna om vad som hände
och säkert gjorde vad dom kunde för att försöka mildra tillvaron för oss barn, men det var inte helt enkelt för dom heller och det var inte lönt att dom öppet kritiserade min pappa för då fick dom verkligen veta att dom levde... han var inte den som tog emot någon kritik, inte av någon och ingen skulle komma och lägga sig i hur han skötte sin familj.
Han var en riktig tuffing....på gott och på ont.... Gull-Britt
. .
Kommentarer
Postat av: Den gråhåriga vännen
Jag läste om din farfar som verkade så go, och jag kunde riktigt känna hur glada ni var när ni hade fått nya kläder. Då tänkte jag att en enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor.
Trackback
