Första skräckfyllda minne
Jag kommer ihåg att underläppen darrade och att benen skälvde som asplöv. Jag visste inte var jag skulle gömma mig, men sprang in i storarummet, som det kallades på den tiden, och gömde mig bakom vårt fina linneskåp i mahogny.
Vet inte åldern precis, men eftersom jag precis nådde upp med fingrarna till kanten på skåpet, så skulle jag tro att jag var runt 4 år, en rädd, förtvivlad och skakad 4 åring.
Jag tryckte mig så långt jag kunde in mot väggen och för varje slag och skrik jag hörde, så bet jag mig i läppen, så det blödde., jag kände att det blev klibbigt och smakade konstigt i munnen och jag upplevde att jag var alldeles ensam.
Pappa hade kommit hem och var så klart full som en alika, som dom också brukade säga på den tiden.,
Jag satt på kökssoffan och väntade på att maten skulle bli färdig och hux flux var det ett inferno i köket, kastrullerna åkte i golvet , mamma skrek och slagen haglade och jag flydde till platsen bakom linneskåpet, där satt jag sedan tills vår granntant plötsligt uppenbarade sig och hittade mig där, jag kom ihåg att jag pratade för mig själv...han är dum....han är dum...han är dum
Jag märkte inte ens att det hade blivit lugnt i lägenheten., jag minns att jag inte hörde några ljud överhuvud taget, det var som om jag var döv och jag kommer ihåg att dom, tant A-L och farbror F och någon mer, tittade ner på mig och munnarna rörde sig, men jag kunde inte höra vad dom sa och jag ville inte flytta mig från min , som jag tyckte,trygga plats.
Nästa minne är att jag ser att mamma ligger i kökssoffan och att hon sover.
Hon ser konstig ut i ansiktet, men ser ändå inte ledsen ut,, tycker jag .
Sedan bäddar någon ner mig i min lilla säng, men jag kan inte komma ihåg att min äldre bror Lennart fanns med , fast han borde ha varit där. och jag minns inte om jag vågade somna.
Pappa var försvunnen, antagligen i fyllearrest.
Jag undrar vad som egentligen händer i ett litet barns hjärna när dom får uppleva saker som detta.
Jag mins att jag tänkte för mig själv att...jag måste vara snäll..... jag måste vara snäll...snäll...snäll...snäll
Det förföljde mig igenom livet och nya självpåtagna krav lades hela tiden på mina smala o knotiga axlar , skuldbördan växte och blev tyngre och tyngre, men det var ju ändå inget som jag själv fattade då., men nån gång exploderar alltsammans och det gjorde det givetvis för mig också.
Fortsättning följer..... // Gull-Britt torsdag eftermiddag den 22 jan 2009
Vet inte åldern precis, men eftersom jag precis nådde upp med fingrarna till kanten på skåpet, så skulle jag tro att jag var runt 4 år, en rädd, förtvivlad och skakad 4 åring.
Jag tryckte mig så långt jag kunde in mot väggen och för varje slag och skrik jag hörde, så bet jag mig i läppen, så det blödde., jag kände att det blev klibbigt och smakade konstigt i munnen och jag upplevde att jag var alldeles ensam.
Pappa hade kommit hem och var så klart full som en alika, som dom också brukade säga på den tiden.,
Jag satt på kökssoffan och väntade på att maten skulle bli färdig och hux flux var det ett inferno i köket, kastrullerna åkte i golvet , mamma skrek och slagen haglade och jag flydde till platsen bakom linneskåpet, där satt jag sedan tills vår granntant plötsligt uppenbarade sig och hittade mig där, jag kom ihåg att jag pratade för mig själv...han är dum....han är dum...han är dum
Jag märkte inte ens att det hade blivit lugnt i lägenheten., jag minns att jag inte hörde några ljud överhuvud taget, det var som om jag var döv och jag kommer ihåg att dom, tant A-L och farbror F och någon mer, tittade ner på mig och munnarna rörde sig, men jag kunde inte höra vad dom sa och jag ville inte flytta mig från min , som jag tyckte,trygga plats.
Nästa minne är att jag ser att mamma ligger i kökssoffan och att hon sover.
Hon ser konstig ut i ansiktet, men ser ändå inte ledsen ut,, tycker jag .
Sedan bäddar någon ner mig i min lilla säng, men jag kan inte komma ihåg att min äldre bror Lennart fanns med , fast han borde ha varit där. och jag minns inte om jag vågade somna.
Pappa var försvunnen, antagligen i fyllearrest.
Jag undrar vad som egentligen händer i ett litet barns hjärna när dom får uppleva saker som detta.
Jag mins att jag tänkte för mig själv att...jag måste vara snäll..... jag måste vara snäll...snäll...snäll...snäll
Det förföljde mig igenom livet och nya självpåtagna krav lades hela tiden på mina smala o knotiga axlar , skuldbördan växte och blev tyngre och tyngre, men det var ju ändå inget som jag själv fattade då., men nån gång exploderar alltsammans och det gjorde det givetvis för mig också.
Fortsättning följer..... // Gull-Britt torsdag eftermiddag den 22 jan 2009
Kommentarer
Postat av: Eriiza
Oj, jag känner igen mig väldigt mycket i detta.
Hade dock ingen pappa, bara en ensamstående alkoholiserad mamma.
Hur är det nu, om man får fråga ?
MvH Eriiza
Trackback
