Minnen från Masthugget
Men jag har minnen från dom gånger som vi var tillbaka och hälsade på i samma hus som vi hade bott i och där dom gamla grannarna fortfarande bodde kvar.
Adressen var Skeppargatan 5 och huset kallades för " slottet" Fråga mig inte varför, för jag har inget svar.
Jag kan i och för sig kanske förstå det nu i vuxen ålder.
För några år sedan målade jag av "Slottet " från ett gammalt foto och jag kände en stor värme och många minnen gjorde sig påminda i mitt inre och jag tyckte att slottett var vackert, ja faktiskt, det finaste huset jag kunde tänka mig.
Jag kan fortfarande se framför mig hur vi , min mamma o jag , mamma med en schal runt huvudet som var knuten som en rosett framme i pannan och jag med rutig klänning och beige tjocka strumpor som hölls uppe med ett livstycke och fastsatta med lösa omaka knappar , några år senare steg av spårvagnen vid Masthuggstorget och gick rakt över torget , förbi alla torghandlare och hela den brokiga skaran av människor som handlade och uppför alla dom trappor som följde husens sidor.
Fönstren satt så lågt, så man kunde se rakt in i människors hem, i vissa fönster var det fina blommande pelargonier och spetsgardiner och jag fantiserade om att här bodde det nog en snäll tant, undrar hur hon ser ut....hon har nog inga egna barn....hon kanske skulle vilja ha mig......undrar om jag kunde knacka på hennes dörr och fråga.....men nej, det kan jag ju inte, då skulle nog mamma bli ledsen.
I andra fönster var det smutsigt och det såg kallt och ogästvänligt ut och där var jag nästan rädd för att gå förbi.
Tänk om någon hemsk varelse sträckte ut sina stora armar och bara helt sonika drog in mig genom fönstret och jag aldrig kom ut därifrån mer och då släppte jag min mammas hand och rusade så fort jag kunde uppför alla trappor och ställde mig högst upp och väntade och så var faran över för den gången..
Vi hade en hund som hette Sappo, han var så fin och jag älskade honom, han var alldeles vit i pälsen och jag kände mig så lycklig tillsammans med honom. Han var min tröst när jag var rädd och ledsen och vi pratade med varandra.
Jag berättade för honom hur glad jag var att vi var riktiga kompisar och jag tackade honom för att han tyckte om mig och ville vara min bäste vän.
En dag när jag kom hem så var Sappo borta och jag fick veta att tanten som bodde i Slottet högst upp i första uppgången till vänster på gården hade fått honom och nu skulle han bo där. För pappa hade bestämt att nu skulle hundjävlen ut.
Jag grät och jag saknade min första riktiga vän, det var en sorg som varade ett bra tag.
Efter några månader så sa mamma att vi skulle åka och hälsa på Sappo och tanten och när vi kom i porten och öppnade dörren till trapphuset och började gå uppför, så hörde jag hur Sappo skällde och rev på dörren och jag sprang uppför trapporna det fortaste jag kunde och tanten öppnade och Sappo rusade rakt upp i armarna på mig......oh vilken lycka, Sappo kände igen mig och vi ville inte släppa taget om varandra men det var ledsamt och tungt att gå därifrån och lämna min goaste vän, men jag tröstade mig med att tanten var snäll och Sappo hade det nog rätt bra där iallafall och på barns vis så går man vidare och hittar nya saker i livet som fångar ens intresse .
Nu är Masthuggskvarteren rivna för många år sedan och består idag av stora fina hus med dyra och påkostade insatslägenheter, där man har utsikt över hamninloppet och kan se alla fina båtar som kommer och går.
Då på min tid, var det fattigkvarter och nu är det tvärtom.
Det är konstigt vad det kan ändra sig, ett helt kvarter byter kläder och visar upp en ny och förnämlig utsida..
Kan undra om folket som bor där är lika perfekta som utsidan av husen ser ut att vara ?
Jag bara undrar :::
Den här lilla berättelsen är trots saknaden av min hund ändå en ganska trevlig period i mitt liv att berätta om.
Det kunde vara lugnt hemma eftersom min pappa också var sjöman och hade mönstrat på nån båt , som oftast gick till Rotterdam och runt omkring där och kunde då vara borta några veckor i taget då kunde vi känna oss nästan som en vanlig familj.
Det enda som fattades då det var pengar, så det blev lite skralt med maten emellanåt.
Jag kommer ihåg att vi drack vattenkakao och brödskalkar med fläskflott på innan vi gick till skolan, men vi hade det lugnt.
På kvällarna kunde mamma sjunga om lasarettflickan för oss och det var så hemskt att höra om den lilla bröstsjuka flickan så vi grät nästan ikapp, mina bröder o jag.
Men det är ändå glada och sköna minnen att tänka tillbaka på.
Så småningom tog min mamma städjobb för att tjäna ihop några kronor och jag fick ta hand om min lillebror Lasse när hon var iväg,.
Jag var då 8-9 år och Lasse är sex år yngre. Min äldre bror var då placerad i fosterhem.
Det låter inte klokt när man berättar det, men det var så det var och jag var ett barn som var tvungen att bli vuxen tidigt och det fungerade ju trots allt.. Idag skulle man inte ens komma på tanken att lämna en flicka i den åldern ensam med ett barn på två år. under flera timmar.
Nu är klockan mycket och jag börjar få svårt att hitta rätt på tangenterna så det är väl bäst att avsluta min lilla tillbakablick för idag. Natti natti
Jag kände mig nog rätt viktig för att jag klarade av det och tyckte väl på något sätt att jag bidrog med det jag kunde.
har inte läst mer än två inlägg, och ja... ibland vet jag inte vad jag skall tycka. är själv maskrosbarn och tycker att det är otroligt viktigt att prata och berätta om allt våld och psykisk misshandel som finns bland barn, och även människor i övrigt och tycker det är bra gjort att ta det initiativet, inte många som gör det (knappt ens jag som tycker det är bland de viktigaste frågorna i samhället). samtidigt vet jag också hur vissa människor många gånger vill att andra skall tycka synd och ta sån himla hänsyn till dem pga deras tragiska uppväxt, vilket skrämmer mig något enormt. det är alltid intressant att få någon annan persons, som också haft en tuff uppväxt, perspektiv på det hela (speciellt intressant då det gäller olika generationer?! gräver man i skiten inser man att det är lika jävligt då som nu vilket är förjävligt!). själv har jag försökt vända på det hela från tragiskt till previlegiat. låter kanske konstigt, men lyckas man väl bearbeta det man gått igenom blir man starkare än någonsinn och klarar mer än de "vanliga" människor med "normal" uppväxt. dessutom lär man sig uppskatta livet och småsaker mer, samtidigt som man får en starkare egen-identitet än många andra "normala" när man så att säga blivit fri sitt förfluta. enligt mig ska man aldrig glömma det gamla eftersom det har format en till den människa man är, men man ska definitivt inte gräva ner sig i det heller. det är bara mer skadligt och man blir då en slav under det, vilket verkligen inte gör en till en harmonisk människa. att acceptera, våga vara arg, besviken, känna sig sårad, allså släppa fram alla känslor för att sedan se framåt och istället göra något fantastiskt av det liv man har nu är det bästa. gör man det har man inget som gör att man skall särbehandlas, då har man ju verkligen lyckats bli fri sitt förflutna. även om det kan tyckas vara tufft så har man alltid ett val vad man gör med sitt liv.. får läsa vidare i bloggen en annan dag när jag är lite piggare. ha det gött!
(ps. visst är djur en underbar trygghet?)
