bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Det här är ju faktiskt rätt roligt, det tyckte jag direkt när det hände.
Min älskade,gapiga,tuffa, förhatliga  och hemska pappa kom hem en eftermiddag och var då som vanligt,  väldigt påstruken, förmodligen var det en lördag för då var han i allmänhet ledig från jobbet, eller så var det en alldeles vanlig vardag, där han och hans jobbarkompisar hade firat att ett arbete var klart, så båten kunde lägga ut igen , för då fick dom anledning att öppna korken på en halvliter igen och då var det fest bland gubbarna .
Hemma hade mamma städat i köket och hängt upp vita fina stärkta gardiner, hon hade förberett middagen och hade också kokat blåbärssoppa, som stod och svalnade bredvid spisen.Det var en av dom gånger som det fanns både middagsmat och efterrätt. och det kändes bra att vara barn och känna dofterna från kastrullerna.
Jag kan se det framför mig. och fortfarande känna dofterna om jag blundar.
Vårt lilla kök som inte var så många kvadratmeter stort.
Kylskåpet stod på golvet precis innanför dörren och sedan kom kökssoffan  efter, framför soffan hade vi ett  litet fyrkantigt matbord med nån blommig vaxduk på  och två gulfernissade stolar till det., sedan var det precis så man kunde öppna skafferiet och komma åt spis och diskbänk som var inklämt,bredvid varandra,  varje millimeter var välutnyttjad. 

Men vi hade en otroligt fin utsida från köksfönstret, för där var det gräs, berg och skog och där lekte vi barn och var förskonade från trafiken på andra sidan huset och där kunde jag  gömma mig om, när det blev för mycket bråk hemma.
 Vi bodde på första våningen, så jag hade många vägar att hoppa ifrån när det blev för mycket.,
 Mamma o vi syskon sprang  mellan köket och  storarumsfönstret och passade varje buss som kom, för att kunna förbereda oss på, i  vilket tillstånd,  vår skitstövel till pappa skulle dyka upp. 
Den här dagen tog han verkligen gatan för sig, det var ingen rak gång där, först åt ena hållet och sedan åt andra hållet, en bit i taget och om han såg att folk tittade på honom, så ropade han högljutt runt sig " vad glor ni på , kärringjävlar "och så tog han sig så småningom in.
 Fy vad genant det kändes,det kändes som man skulle vilja krympa ihop till något väldigt litet, som inte syntes.
Jag hukade mig ner under fönstret så ingen skulle kunna se mig.
Men jag var inte längre rädd för honom....., men förbannad....förbannad.....förbannad  och svor alltid tyst för mig själv, din jävla gubbe, jag ska slå ihjäl dig när jag kan.,
Jag vågade fortfarande  inte svära högt., för trots alla svordomar som haglade runt oss i vanliga fall, så skulle vi barn uppföra oss ordentligt, det var ett konstigt sätt att fostra på, men jag fattade iallafall  att det inte var snyggt eller bra att svära och speciellt inte som  flicka.  . Flickor skulle uppföra sig fint, niga och le , hur svårt det än var ibland. 
Nu var han inne i hallen, jag hörde hur han ramlade mot garderobsdörrarna och hörde vilket fruktansvärt humör han var på, då försökte man att undvika att komma i skottgluggen för honom, hur lätt det nu var , i vår lilla tvåa.
Han började skrika och svära åt mamma och hon skällde tillbaka och det hördes i hela huset, kändes det som , det ena ordet gav det andra och när det började hetta till så sprang jag ut i köket och ställde mig emellan mina föräldrar.
Han försökte att putta undan mig och jag vinglade nog till,  för han fick tag i mammas kläder och det  hördes att tyget gick sönder och så kom första riktiga smällen.
 Jag vet inte var det träffade på mamma, men jag hann  se hur han trängde in henne i hörnet vid skafferiet och hur hon fick tag på blåbärsgrytan och slängde den över honom..........herregud.....det blev först alldeles tyst coh pappa blev nog så snopen och chockad ,  så han nyktrade till på kuppen och vi andra blev nog lika chockade först........
men sedan utbröt vi i ett hysteriskt skrattande , .så vi tjöt., oj, oj oj, det var befriande, då kände man att klumpen i magen lossnade för en liten stund, det var alldeles...alldeles....underbart.
Han blev alldeles blå och väggar, tak ,golv och mammas nystrukna gardiner var alldeles fläckiga av blåbär. Jag minns det så väl, pappa bara stod där och glodde som ett fån, tittade på oss när vi skrattade, svor till och  vände sig om och gick ut genom dörren och försvann. 
Det är nog egentligen det roligaste minne jag har av en vrakfull pappa som alltid trodde att han vara kung. Men denna gången blev han kung i blåbärsskogen och det kändes riktigt, riktigt gott.
Han blev borta hela natten och återkom inte förrän fram på förmiddagen dagen efter. Då hade han sin arbetsbas med sig, Eskilsson, som skulle stötta honom när han återinträdde i sitt eget kungadöme. För då var han spak och det hörde inte till vanligheterna och så var han fortfarande blå i hår och ansikte.Det var en syn för gudar, ska jag säga och en seger för oss övriga i familjen.
 Jag kommer ihåg att jag njöt den dagen och det gjorde mamma också även om hon fortfarande var lite rädd för honom., Det här minnet har vi skrattat åt många, många gånger, genom åren.
Jag hoppas min tuffa far kan sitta på en molntapp och se mig skriva det här, då kanske även han kan le åt det minnet, trots att han var förloraren den dagen. // Gull-Britt alia Gullan