bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Fick  en reaktion på min nystartade blogg av Elin. Tack Elin för ditt positiva inlägg.

Jag blir väldigt glad och lycklig när jag får respons på det jag gör, det är som en bekräftelse på,  att det har varit värt att kämpa och rätt  av mig att skriva ner min livshistoria, så att fler kan få ta del av den.

Det finns säkert många som upplevt och upplever liknande barndom som jag och mina bröder gjorde , och kanske förhoppningsvis kan få lite uppbackning och styrka av att det går att komma vidare i livet och  få tillbaka sin självkänsla som människa igen, för den tappar man  definitivt  bort i all turbulens och otrygghet. Man har fullt upp att klara av att vara barn i en sådan familj.
 Men man måste vara beredd att kämpa, man måste våga tro på sig själv, man måste ha som målsättning att jag ska fixa det här och intala sig själv att  framtiden  ska se helt annorlunda ut.

Det kommer att bli många stopp på vägen, du kommer att ramla och treva efter något att hålla fast i , du kommer att upptäcka att det finns många snälla och omtänksamma människor som du kan identifiera dig med, fråga och få hjälp av..................... men du kommer också att upptäcka den gruppen av människor som inte är så nyttiga för dig, som gärna vill utnyttja dig på ett eller annat sätt eller  kanske ännu värre, som tittar ner på dig , för att dom vet var du kommer ifrån och då gäller att ta fram sin styrka och veta vilken väg man ska fortsätta att gå och sträcka på nacken och tänka för sig själv att.........jag duger lika bra som alla andra.....

.Ingen väljer sina föräldrar,  jag är jag  och har ingen anledning att skämmas för saker som jag inte själv är ansvarig för.
Du ska veta att du kan hata det dina föräldrar  utsätter dig för........ men du kan ändå älska dom...... för dom människor som dom är.i grunden och för att dom är..... just  dina föräldrar !!!!  Det är inget onormalt med det............och förmodligen älskar dom också dig, men har inte förmågan eller orken att göra det på ett förnuftigt, varsamt  och naturligt sätt,. 
Deras stund på jorden, blev förmodligen inte så  som dom egentligen ville.

Dom har ju också varit barn och haft drömmar om ett lyckligt och ljust liv.......men just dom....hade inte kraften och nådde inte ända fram eller ens en liten bit på väg .....och ingen kan säkert veta varför.
Jag var nog en mångsysslare när jag växte upp. Jag ville ju visa att jag kan klara det mesta. Jag var en idrottstjej, jag var med på skolans idrottstävlingar och fick alltid medalj i någon gren, det var kast med liten boll, eller längdhopp eller  en i stafettlaget, eller en av dom först valda i handbolls eller brännbollslaget, det var viktiga saker i en ung människas liv.
.
 Jag var med i scouterna, det var kyrkans ansgarsjuniorer, det var en helt fantastisk gruppgemenskap, man höll ihop och var rädda om varandra.och min bästa vän Nancy var också med i samma grupp.  Där var jag stolt som en tupp för varje nytt märke jag fick på scoutskjortan, det var ju inte så att man bara fick dom här märkerna utan vidare utan det var som så mycket annat ett prestationsbevis på att man hade klarat just   ett speciellt prov och då var man stolt..
Jag har så otroligt många glada och härliga  minnen därifrån.
Vi höll till i Skogshyddan i Örgryte i Göteborg, ett stort gult trähus med två våningar och vi  hade vår verksamhet på andra våningen.
Huset var omgärdat av en megastor trädgård, där vi ofta hade våra utomhuslekar..
Jag har för mig att prästen och diakonissan arbetade på första plan i huset  och dom var också involverade i scoutrörelsen. Prästen hette Bengt Åberg och han var så otroligt snäll och vänlig, han blev en av dom personer som jag fick en nära och fin kontakt med. Han blev också min konfirmationspräst. Jag kommer att återkomma till den här tiden och vad den betytt för mig.
 Iallafall så   konfirmerades vi  i  Örgryte nya kyrka, men om jag minns rätt så tog vi nattvarden i den riktigt Gamla Örgryte kyrka, den var ju mycket mindre och vi var många i gruppen, men på något sätt fick vi väl plats.
Ingen av mina föräldrar var med i kyrkan, men jag minns faktiskt att min mormor o morfar och min moster o morbor var hemma hos oss när jag kom hem 'och jag fick presenter som dom flesta andra och det var en ljus och trevlig stund tillsammans., så visst finns det ljusa och fina minnen också att tänka tillbaka på. 
Man får försöka att plocka ut guldkornen och glädja sig åt dom. och man kommer också att upptäcka att om man lägger ihop dom alla senare i livet, så blir det en hel liten guldgruva att leta  små värdefulla skatter i......som man så väl behöver för att kunna gå vidare i livet.     
Jag skrev ibland små dikter som gav mig tröst eller bekräftade min situation då.
Här kommer en 

Virriga tankar
Ett stort tomrum utbreder sig,
jag famlar efter något att hålla fast i.
Men hur jag än letar, så finner jag ingenting,
Allt känns ostadigt, instabilt som en ångestfobi.

Låt det hända något, som ger glädjen tillbaka igen
något som  ger mitt liv  svaret på meningen
på att man måste stänga starka otäcka tankar ute
förneka sig själv och sin glädje
och livets magiska kraft.

Jag böjer mig för dom oskrivna lagar och regle som finns,
som gäller människor emellan- men jag viker mig aldrig,
för mitt eget jag- förnekar aldrig, det jag känner,
det är min oskrivna lag inför mig själv.

Jag älskar trots allt att leva- tänker inte lägga locket på,
bejakandet kan vara smärtfullt,
men jag ska lära mig att leva med det,
inte störa någon annans sinne- inte tränga mig på,
bara hålla mig utanför, bara finnas till 
bara vara jag

 Den här dikten skrev jag vid ett tillfälle när jag hade haft det extra jobbigt och kände mig utfrusen av allt och alla.

Tack för ikväll..och tack för att du finns där ute och vill fortsätta läsa...
om  värme och kyla från en svunnen tid.          Kram från Gullabritta alias Gullan på Ulfsparregatan 8 c