bloggfarmor-gullabrittasarkiv.blogg.se

Jag har varit på barndop tillsammans med min älskade, men ändå skadade av sitt hårda liv,  lillebror Lasse.
Det var så mycket känslor, nyfikenhet på hur det skulle bli och hur min bror Lasses barn, skulle vara som människor, hur vi skulle bli mottagna, hur dom andra gästerna skulle reagera, hur Lasse skulle klara sig, det var ju lite av ett elddop för honom, han har nog aldrig, åtminstone inte i vuxen ålder, deltagit på ett barndop, eller haft någon nära och vanlig kontakt, med sina fina och vackra barn, men också för mig, det var viktigt, att allt skulle bli så bra som möjligt och att alla skulle få ut något riktigt bra av den här dagen...
Vi har  ju inte umgåtts på ett vanligt socialt sätt, på många,många år , så det var  naturligtvis en prövning  och risktagning för både honom och mig.. men framför allt  för Linda ,Steven o Patrik, och deras övriga familj,  det var stort av dom , att bjuda in oss alla, att tillsammans med deras familj och vänner få dela deras gemenskap under denna stora och viktiga dag.
 
Det var ju  Lasses dotter Lindas förstfödda,  Alva Magnolia som skulle tas emot av kyrkan, få sitt namn och bli upptagen i svenska kyrkans  stora familj och det är ju viktigt, att en sådan dag blir ett ljust och vackert minne, att kunna tänka tillbaka på i  framtiden.. 
För Lasse var det extra stort, eftersom han inte heller har haft något direkt kontakt med sina barn, Linda och Patrik, på alldeles för många år och han har varit så hedrad,lycklig och samtidigt så himla rädd och orolig  för att han inte skulle klara av att vara med,, att han inte skulle fixa att möta alla gäster, att han skulle känna sig underlägsen, uttittad, att ingen skulle vilja prata med honom och att han skulle utmärka sig för mycket bland alla vanliga, korrekta gäster.

Han var så rörd under dopet i kyrkan, tårarna rann och det var så himla underbart att få se honom, så mjuk och så naken, och så nära sina känslor,  inför oss alla 
Det var stort och det rörde verkligen runt i känslobanken, också på mig.

Jag visste  att jag hade mycket ouppklarat  inom mig, men inte så mycket, att reaktionen skulle bli så stor, när jag fick kontakt med Lasses barn, Linda o Patrik igen.
Det är nog så att  jag stängt igen den dörren för att orka med att leva  vidare i ett vanligt liv , tillsammans med min familj, mina barn och min man.
Det har ju varit så mycket problem med min barndoms familj att jag inte hade orkat om jag skulle släppt fram alla oroliga och ledsna tankar och alla nederlag.

Jag har alltid haft som en högsta önskan och dröm,  att det skulle rätta till sig med Lasse, att han skulle komma ifrån sitt destruktiva liv och kunna få uppleva hur det känns att bara vara alldeles vanlig, att  han skulle få uppleva hur det är att ha ett normalt umgänge med sina barn, med oss  och att leva utan droger eller annat missbruk ...och att också jag någon gång skulle få känna hur det är att ha syskon som jag kunde prata  med, om alldeles vanliga, normala vardagshändelser . , det har jag saknat under alla år och jag vet , att också Lasse har kännt det så, men han har inte riktigt fixat, att ändra sitt invanda beteende och  omtumlande liv, det är en stor förlust och brist ,  för oss alla.

Jag vet ju, som känner Lasse, att han är en intelligent och varm människa, som har ett  stort socialt patos, som tyvärr, har  legat i träda, på grund av att situationen har varit honom övermäktig , tidigare under livet..

Jag , om någon, förstår ju  och vet ,  varför hans liv blivit, som det blev....det finns  faktiskt ett regelrätt 
 försvar för det. !!

Jag har alltid funnits med Lasse på något konstigt sätt, jag tror man kan säga att jag har gått bredvid honom under åren , jag har funnits där om han har behövt mig, jag har haft träffar tillsammans med honom och hans kontaktpersoner  och jag har hoppats och försökt att göra det bästa av alla situationer under åren, det har kännts viktigt för mig att det har varit så, men det har ju också samtidigt skadat mig och mitt känsloliv och det har ju långtifrån alltid varit enkelt..
Alla misslyckande sätter också sina smärtsamma sår.

Jag gick och går fortfarande,   alltid omkring med en stark oro och rädsla för att det ska hända något tråkigt  och det är klart att det är en stor och tung sorg som jag  släpat  runt på, under i stort sett , hela mitt liv.
 
Det har ju som ni vet, inte bara varit Lasse, jag har också  alltid haft resten av min barndomsfamilj att dra försorg om. men jag har samtidigt varit så van vid det, att jag inte alltid varit medveten om att det varit en alltför tung börda att bära  omkring på 
Jag har ju ändå alltid älskat dom alla , men på ett kanske, smärtsamt och  destruktivt vis. 

Dom är ju alla min familj, mitt eget kött och blod  och jag har alltid haft ett försvar,  redo för att skydda dom , att ingen skulle få skada eller kränka dom, eller prata illa om dom, då har jag varit som en hökmamma inför sina ungar.det har gällt att hålla skenet uppe, utåt och att inte göra någon av dom ledsen eller att skydda dom för  alla yttre , elaka, faror.

Detta har följt mig genom alla år, det har varit som en extra liten ryggsäck, bredvid mitt alldeles vanliga  eller ovanliga liv, kanske man ska säga, för hela livet har varit en  seg och målmedveten kamp för rättvisa,  för mig själv och för andra i min sfär, som är och har varit  viktigt , för att mitt liv ska fungera någorlunda och kännas meningsfullt. .

Jag har, som tur är,  en alldeles,  alldeles underbar och älskad egen familj, som jag hämtat styrka ifrån, när jag kännt mig ledsen och tillintetgjord och när  livet ibland varit alldeles  för tufft , också för mig, som ändå har blivit begåvad med en styrka och en överlevnadsanda, som ibland kan försätta berg, om det skulle behövas.

Det finns så mycket att berätta och det kommer att berättas i senare bloggar, för det känns som om jag vill dela med mig av allt detta, kanske för att själv sedan, kunna lägga det bakom mig, men också för att informera andra, som har liknande erfarenheter, att det går att ta sig igenom och samtidigt få ett lyckligt liv, men det går inte utan kamp, styrka och , framför allt en ihärdig vilja om förändring.
Jag är tacksam, för dessa , medfödda egenskaper..

Jag är så innerligt.glad och lycklig för denna dopdag, för att Linda och Patrik inte skäms för sin pappa och för att dom verkar ha ett så stort och varmt hjärta
Jag är också så glad och tacksam för att Lasse och jag , har kunnat göra detta tillsammans och att det fungerade så bra som det gjorde och att  få se  och uppleva honom så överlycklig och rörd av att få delta på sin dotterdotters dop och framför allt att jag fick känna, hur hans självkänsla växte minut för minut. och att han fick känna som en viktig  person och familjemedlem och kunde njuta av det,  för första gången på väldig, väldigt länge.

Det stärkte hans känslor,  självförtroende och hans hopp. för att det finns en ljus framtid, också för honom och att han också har en egen familj,som är beredda att ta emot honom,  trots alla tidigare misslyckande, destruktiva livsöden och hans tidigare vaga försök, till ett  alldeles vanliga liv,.
Det finns inte ord för det.  Jag är så lycklig, för att det äntligen , börjar bära frukt, om än aldrig så lite, det är ändå en underbar början på något nytt, som har saknats alldeles för länge, i våra liv.

Jag vill också säga tack till alla Linda Steven och Patriks vänner som deltog under dopdagen, ni visade alla upp en mänsklig och fantastisk sida av er själva, ni tog emot oss med vänlighet och en självklarhet,som ni egentligen inte alls
hade behövt att göra.
 Det värmde i hjärtat och  gjorde oss alla gott, Lasse och hans flickvän , men också för mig.

Ni är alla värda en stor eloge för det och jag hoppas att få möta er allesammans , någon gång i framtiden igen.
Jag tänker på er och önskar ett gott liv för er alla.
   
Jag är idag så himlastormande lycklig att allt detta händer, att vi plötsligt är fler familjemedlemmar som kan dra försorg och kanske hjälpa varandra.
Vi är alla bara människor med fel och brister och lika i grunden och det känns så gott att vi  fortsättningsvis kan vara starka eller svaga tillsammans och finnas till hands,  vid glädje och sorg.
Kärlek är väl det enda som växer fast man slösar med det.
Älskar er . puss från er " nya " faster Gullabritta