Bloggfarmor fortsätter skriva " gullabrittasarkiv " Transplantation !!!
Har precis sett ett medicinskt program på TV 1 , som handlade om transplantationer. Jag blir otroligt berörd, jag känner att gråten gör sig lite påmind i mitt bröst, jag blir varm och kall om vartannat. och minnena tränger fram, som små blåsor på kroppen, som spricker sakta, en efter en och öppnar upp alla förträngda sorgsna tankar...
Läkarvetenskapen har ju gått framåt med stormsteg, man ser hur dom går in med instrument , dom behöver inte längre skära upp stora snitt på kroppen, som sedan tar lång tid att läka.
Dom ser allt på förstorade bildskärmar, organ, muskulatur,blodkärl och allt annat som inte syns utifrån och dom är så välutbildade och skickliga på handen, att det ser löjligt enkelt ut.
Nu vet ju var och en, att så är inte fallet precis..
Läkare och sjukvårdspersonal, har lång utbildning bakom sig, dom har läst i många år och arbetar sedan som AT-läkare eller gör sjukvård i praktik, innan dom kan anse sig som färdigutbildade för sin första tjänstgöring.
Det ger ju alla oss som är patienter ibland, en stor trygghet att luta oss emot, den dagen när vi behöver vända oss till sjukvården och överlämna och släppa ansvaret för oss själva till läkarvetenskapens kunnande. Då ska man kunna känna sig trygg och det tror jag faktiskt att dom flesta gör idag.
Det är sommaren 2007, jag har precis pratat med kusin Monica i Göteborg.
Jag ska åka på rekreations resa till Polen, med reumatikerföreningen och vi pratar om hur härligt det kommer att bli, för kroppens alla värkande leder, att få olika typer av lindrande behandlingar, med värme och sköna salta bad m.m.
Monica berättar att hon hade varit hos sin läkare på Sahlgrenska och att tiden var inne för en transplantation av en ny lunga.Det handlade bara om att det skulle dyka upp en lunga som passade för hennes kropp och det visste man ju inte när det kunde ske.
Monica hade haft kool i många år, hon hade kämpat med att andas, det väste i hennes luftrör och hon blev andfådd, så fort hon pratade, jag har för mig, att det endast var 10 % kvar kvar av hennes lungkapacitet.
Hon hade syrgas hela tiden och hon körde runt med en permobil. Den rattade hon runt med på Hisingen, när hon ville ut bland folk eller när hon skulle handla mat eller annat till sig själv. Hon hade det så tufft, men jag såg aldrig att hon var ledsen eller bitter. Hon var en kämpe och hon var nästan alltid på gott humör.Jag fattar inte hur hon klarade av att hålla humöret uppe så som hon gjorde.
Så blev det äntligen dags, hon blev uppringd av Sahlgrenska sjukhuset, att nu skulle hon komma in, det fanns en lunga till henne. Jag vet att hon inte var rädd, hon sa alltid, att det går som det går, jag får ju iallafall en chans till nytt liv, dom allra flesta får ju inte den möjligheten, så jag är så tacksam..
Vi pratade och fantiserade om vad trevligt vi skulle ha när hon äntligen blev "frisk" igen och hur vi skulle gå på stan och shoppa,äta på nån mysig liten krog eller bara helt enkelt promenera runt och titta på folk.
Vilken vinst det skulle bli för henne att äntligen, efter alla tuffa år,kunna gå ut och gå utan att bli trött och orkeslös, ja, vi hade många planer och vi hade skitroligt när vi skenade iväg med fantasins hjälp på den ena efter den andra roliga strapatsen........men så blev det alltså inte..!!!!
Monica opererades och allt såg ut som om det hade lyckats, men när dom drog ut andningsslangarna och hon skulle börja andas för egen maskin, då blev det tvärstopp, det gick väldigt , väldigt mycket fel, någonstans.
Dom satte på respiratorn igen och hon kämpade för sitt liv under några veckor. Hennes barn fanns hos henne hela tiden, jag befann mig i Polen och såg hela tiden, hennes ansikte framför mig och kunde ju inte riktigt koppla av och ha roligt, när jag samtidigt visste att Monica låg på Sahlgrenska och kämpade för sitt liv.
Jag talade med Jeanette, hennes dotter, emellanåt och fick rapporter om läget och en kväll. när jag satt på verandan tillsammans med mina resekompisar, så fick jag ett sms.. att det var slut.
Att man kan bli så ledsen, jag hade ju hoppats att det skulle gå så bra.
Jag försökte tänka tankar och skicka kraft över till henne, att hjälpa henne att kämpa, jag bad till och med till Gud, jag stod i kyrkan och bad församlingen hjälpa mig att be för att Monica skulle klara krisen...jag är inte särskilt relegiös, men det var ändå naturligt för mig att vända mig till något eller någon , som var större än allt annat, som kanske hade makt att hjälpa mig att tro på att det finns en gud och att han skulle visa sin styrka och övertyga mig om att det hjälper att be och prata med Gud, när livet känns som allra värst.
Min önskan om ett möte med vår skapare och min tro på att det skulle finnas en Gud , den stärktes inte precis under den här tiden......jag hittade ingen tröst och kände inte att det fanns nån hjälp på vägen...
Ensam är stark, brukar man ju säga. Det tror jag inte riktigt på.
Det är i kris, man behöver sina riktiga vänner och det är också då, som dom riktiga vännerna, utkristalliserar sig och det är verkligen då, man upptäcker vem det är , som fortfarande står kvar som en trogen vän när det stormar på livets knaggliga vandring.
Jag kommer alltid att minnas min kusin Monica med glädje och respekt och jag tänker på henne ofta och hör hennes glada och lyckliga skratt klinga ut. Jag hoppas hon har det bra nu, i sitt förhoppningvis fortsatta liv, någonstans,långt långt borta, i en skön och fin värld, där vi alla, får mötas så småningom...
Det får bli mitt slutord för idag. Var rädda om varandra, livet kan vara skört och kan ändra sig från glädje till sorg, på en
mindre än en sekund. Kram på er alla ..Bloggfarmor
Läkarvetenskapen har ju gått framåt med stormsteg, man ser hur dom går in med instrument , dom behöver inte längre skära upp stora snitt på kroppen, som sedan tar lång tid att läka.
Dom ser allt på förstorade bildskärmar, organ, muskulatur,blodkärl och allt annat som inte syns utifrån och dom är så välutbildade och skickliga på handen, att det ser löjligt enkelt ut.
Nu vet ju var och en, att så är inte fallet precis..
Läkare och sjukvårdspersonal, har lång utbildning bakom sig, dom har läst i många år och arbetar sedan som AT-läkare eller gör sjukvård i praktik, innan dom kan anse sig som färdigutbildade för sin första tjänstgöring.
Det ger ju alla oss som är patienter ibland, en stor trygghet att luta oss emot, den dagen när vi behöver vända oss till sjukvården och överlämna och släppa ansvaret för oss själva till läkarvetenskapens kunnande. Då ska man kunna känna sig trygg och det tror jag faktiskt att dom flesta gör idag.
Det är sommaren 2007, jag har precis pratat med kusin Monica i Göteborg.
Jag ska åka på rekreations resa till Polen, med reumatikerföreningen och vi pratar om hur härligt det kommer att bli, för kroppens alla värkande leder, att få olika typer av lindrande behandlingar, med värme och sköna salta bad m.m.
Monica berättar att hon hade varit hos sin läkare på Sahlgrenska och att tiden var inne för en transplantation av en ny lunga.Det handlade bara om att det skulle dyka upp en lunga som passade för hennes kropp och det visste man ju inte när det kunde ske.
Monica hade haft kool i många år, hon hade kämpat med att andas, det väste i hennes luftrör och hon blev andfådd, så fort hon pratade, jag har för mig, att det endast var 10 % kvar kvar av hennes lungkapacitet.
Hon hade syrgas hela tiden och hon körde runt med en permobil. Den rattade hon runt med på Hisingen, när hon ville ut bland folk eller när hon skulle handla mat eller annat till sig själv. Hon hade det så tufft, men jag såg aldrig att hon var ledsen eller bitter. Hon var en kämpe och hon var nästan alltid på gott humör.Jag fattar inte hur hon klarade av att hålla humöret uppe så som hon gjorde.
Så blev det äntligen dags, hon blev uppringd av Sahlgrenska sjukhuset, att nu skulle hon komma in, det fanns en lunga till henne. Jag vet att hon inte var rädd, hon sa alltid, att det går som det går, jag får ju iallafall en chans till nytt liv, dom allra flesta får ju inte den möjligheten, så jag är så tacksam..
Vi pratade och fantiserade om vad trevligt vi skulle ha när hon äntligen blev "frisk" igen och hur vi skulle gå på stan och shoppa,äta på nån mysig liten krog eller bara helt enkelt promenera runt och titta på folk.
Vilken vinst det skulle bli för henne att äntligen, efter alla tuffa år,kunna gå ut och gå utan att bli trött och orkeslös, ja, vi hade många planer och vi hade skitroligt när vi skenade iväg med fantasins hjälp på den ena efter den andra roliga strapatsen........men så blev det alltså inte..!!!!
Monica opererades och allt såg ut som om det hade lyckats, men när dom drog ut andningsslangarna och hon skulle börja andas för egen maskin, då blev det tvärstopp, det gick väldigt , väldigt mycket fel, någonstans.
Dom satte på respiratorn igen och hon kämpade för sitt liv under några veckor. Hennes barn fanns hos henne hela tiden, jag befann mig i Polen och såg hela tiden, hennes ansikte framför mig och kunde ju inte riktigt koppla av och ha roligt, när jag samtidigt visste att Monica låg på Sahlgrenska och kämpade för sitt liv.
Jag talade med Jeanette, hennes dotter, emellanåt och fick rapporter om läget och en kväll. när jag satt på verandan tillsammans med mina resekompisar, så fick jag ett sms.. att det var slut.
Att man kan bli så ledsen, jag hade ju hoppats att det skulle gå så bra.
Jag försökte tänka tankar och skicka kraft över till henne, att hjälpa henne att kämpa, jag bad till och med till Gud, jag stod i kyrkan och bad församlingen hjälpa mig att be för att Monica skulle klara krisen...jag är inte särskilt relegiös, men det var ändå naturligt för mig att vända mig till något eller någon , som var större än allt annat, som kanske hade makt att hjälpa mig att tro på att det finns en gud och att han skulle visa sin styrka och övertyga mig om att det hjälper att be och prata med Gud, när livet känns som allra värst.
Min önskan om ett möte med vår skapare och min tro på att det skulle finnas en Gud , den stärktes inte precis under den här tiden......jag hittade ingen tröst och kände inte att det fanns nån hjälp på vägen...
Ensam är stark, brukar man ju säga. Det tror jag inte riktigt på.
Det är i kris, man behöver sina riktiga vänner och det är också då, som dom riktiga vännerna, utkristalliserar sig och det är verkligen då, man upptäcker vem det är , som fortfarande står kvar som en trogen vän när det stormar på livets knaggliga vandring.
Jag kommer alltid att minnas min kusin Monica med glädje och respekt och jag tänker på henne ofta och hör hennes glada och lyckliga skratt klinga ut. Jag hoppas hon har det bra nu, i sitt förhoppningvis fortsatta liv, någonstans,långt långt borta, i en skön och fin värld, där vi alla, får mötas så småningom...
Det får bli mitt slutord för idag. Var rädda om varandra, livet kan vara skört och kan ändra sig från glädje till sorg, på en
mindre än en sekund. Kram på er alla ..Bloggfarmor
Kommentarer
Trackback
