Utkast: Sep. 14, 2014
Följ mig som bloggfarmor på expressen.blogg.se istället !!!
Håller på att succesivt flytta över mina berättelser till expressen blogg .
Känner att jag når ut till fler läsare där.
Jag hoppas ni vill fortsätta att läsa mina inlägg på expressen.se blogg under namnet Bloggfarmor.
Kramar från Gullabritta alias bloggfarmor
Känner att jag når ut till fler läsare där.
Jag hoppas ni vill fortsätta att läsa mina inlägg på expressen.se blogg under namnet Bloggfarmor.
Kramar från Gullabritta alias bloggfarmor
Vårsådd och omplantering för bloggfarmor
Ja, då var det dags att peta ner lite fröer i en god och lämplig såjord, för att senare kunna plantera ut lite blommor.
Jag är ingen trädgårdsmästare, inte ens i närheten, måste jag erkänna, men jag gillar att ha lite fina urnor med osiga och färgrika blomster runt mig, som jag placerar ut på lite strategiska platser i trädgården, så att vi sedan kan titta och känna doften av , under hela sommaren lång.
Det enda som krävs är lite näringsvatten och kanske lite omvårdnad, sedan belönar dom oss och visar upp sig från sin bästa sida och från första parkett. Vi kan gå så nära som vi vill. ..och bara lukta på blommorna, så som tjuren Ferdinand gjorde. . Visst är det härligt och fantastiskt. ! ?
Dom låter oss njuta av dess prakt , ett hav av blommor som vuxit upp från en närings och mullrik jord, det bjuds på
färgkaskader i varierande former..... varje dag, tills första frosten chockar och förstör plantorna och dom får gå, till en välförtjänt vila, efter en trött och arbetssam säsong. .
Det är så himla härligt och håll med om att det är vansinnigt vackert , så länge som det pågår,
Det gäller att passa på att väcka livsandarna och bara insupa atmosfären, låta kroppen reparera vinterns kyliga påverkan och färglöshet , medan tid är och man kan...
Men det är ju också konstigt, för lika roligt, nyfiket och spännande som det var när våren och sommaren kom..
lika skönt och mysigt är det när mörkret så sakta sänker sig över oss igen och vi kan krypa in i vår trygga boning,
tända lite ljus och känna att det är gott o härligt,
att öppna en spännande bok och ta sig tid att följa med till 100 % i handlingen,
att smutta på ett smakrikt glas vin och dra den varma och fluffiga pläden runt våra småfrusna kroppar.
Då är det gott att leva !! Kram till er alla från Bloggfarmor alias Gullabritta
Jag är ingen trädgårdsmästare, inte ens i närheten, måste jag erkänna, men jag gillar att ha lite fina urnor med osiga och färgrika blomster runt mig, som jag placerar ut på lite strategiska platser i trädgården, så att vi sedan kan titta och känna doften av , under hela sommaren lång.
Det enda som krävs är lite näringsvatten och kanske lite omvårdnad, sedan belönar dom oss och visar upp sig från sin bästa sida och från första parkett. Vi kan gå så nära som vi vill. ..och bara lukta på blommorna, så som tjuren Ferdinand gjorde. . Visst är det härligt och fantastiskt. ! ?
Dom låter oss njuta av dess prakt , ett hav av blommor som vuxit upp från en närings och mullrik jord, det bjuds på
färgkaskader i varierande former..... varje dag, tills första frosten chockar och förstör plantorna och dom får gå, till en välförtjänt vila, efter en trött och arbetssam säsong. .
Det är så himla härligt och håll med om att det är vansinnigt vackert , så länge som det pågår,
Det gäller att passa på att väcka livsandarna och bara insupa atmosfären, låta kroppen reparera vinterns kyliga påverkan och färglöshet , medan tid är och man kan...
Men det är ju också konstigt, för lika roligt, nyfiket och spännande som det var när våren och sommaren kom..
lika skönt och mysigt är det när mörkret så sakta sänker sig över oss igen och vi kan krypa in i vår trygga boning,
tända lite ljus och känna att det är gott o härligt,
att öppna en spännande bok och ta sig tid att följa med till 100 % i handlingen,
att smutta på ett smakrikt glas vin och dra den varma och fluffiga pläden runt våra småfrusna kroppar.
Då är det gott att leva !! Kram till er alla från Bloggfarmor alias Gullabritta
bloggfarmors glädjefnatt !!
Wow, vilket otroligt väder, himlen är knallblå, solen skiner och slingrar sina mjuka och varma armar riunt oss.
Dagsljuset tar mer och mer plats och mörkret släpper sitt grepp, sakta men säkert..
Nu stiger saven i träd, växter,men också i oss och får våra bleka och vårtrötta anleten att sakta vakna upp och så småningom glänsa i all sin prakt.
Det är underbart att leva när ljuset sakta kommer och vi lämnar vintertrötta tankar och skrymslen bakom oss, skratten bubblar som kolsyra , som bara väntar på att släppas ut ur sin fångenskap....ja bättre kan det väl inte bli.!!
Det är viktigt, tror jag,att verkligen njuta och ta tillvara dessa dagar, att stanna upp, att lyssna inåt,att ge sig tid till att upptäcka allt i naturen, fågelsång den alldeles färskaste och ljusgrönaste bladprakten på våra olika sorters träd, att följa med i blomstringen och att ta sig tid att andas,titta, känna, lyssna och bara vara en liten människa mitt i bland allt som händer runt oss, det är en riktigt fin gåva.
Ofta rusar vi runt och stressar oss igenom livet, jag fattar egentligen inte riktigt, varför vi gör det.
Kan det möjligen vara så, att vi gillar att leva och vara med där det händer saker, vi vill inte missa något, vi tror i vår enfald att lyckan ligger just där, som tempot är som allra högst... och så missar vi det som verkligen är det viktigaste.
Att vara närvarande, att njuta av det som är gratis i livet, att upptäcka glädjen i att hjälpa nån medmänniska, att finnas till hands för både andra och oss själva.
Jag tror att jag är precis så här...men så händer något i min omgivning som gör, att jag faller ner och plötsligt fattar,, att jag lever helt fel, men det är väl knepigt att man fattar det först, när något sker, som gör riktigt ont eller när man blir riktigt rädd för att mista någon som man tycker om och som betyder mycket i ens liv..
Det kan vara sjukdom som drabbar oss själva, men det kan också vara sjukdom eller nåt annat tragiskt som händer i familjen, eller bland våra vänner. Först då stannat man plötsligt upp och undrar vad man håller på med.
Först då fattar man hur " jävla" bra man har det.
Varför är det så ??
Då lovar jag mig själv, att lugna ner mig och verkligen ta vara på livet på ett mjukare och behagligare sätt.....så gör man det ett tag, ..men ganska snart så är man inne i samma krängande ekorrhjul som innan..
Det är ju bara att konstatera, att antingen så är man inte klok på nåt håll, eller också är det så här vi människor är...och då är det bara att acceptera.
Så då får man fånga, dom små lyckopärlorna i farten och njuta lite av ögonblicket som är, göra sitt bästa och mer kan vi ju inte göra, eller hur ?
.
Njut av att vara människa !!! Kram från bloggfarmor Gullabritta
Dagsljuset tar mer och mer plats och mörkret släpper sitt grepp, sakta men säkert..
Nu stiger saven i träd, växter,men också i oss och får våra bleka och vårtrötta anleten att sakta vakna upp och så småningom glänsa i all sin prakt.
Det är underbart att leva när ljuset sakta kommer och vi lämnar vintertrötta tankar och skrymslen bakom oss, skratten bubblar som kolsyra , som bara väntar på att släppas ut ur sin fångenskap....ja bättre kan det väl inte bli.!!
Det är viktigt, tror jag,att verkligen njuta och ta tillvara dessa dagar, att stanna upp, att lyssna inåt,att ge sig tid till att upptäcka allt i naturen, fågelsång den alldeles färskaste och ljusgrönaste bladprakten på våra olika sorters träd, att följa med i blomstringen och att ta sig tid att andas,titta, känna, lyssna och bara vara en liten människa mitt i bland allt som händer runt oss, det är en riktigt fin gåva.
Ofta rusar vi runt och stressar oss igenom livet, jag fattar egentligen inte riktigt, varför vi gör det.
Kan det möjligen vara så, att vi gillar att leva och vara med där det händer saker, vi vill inte missa något, vi tror i vår enfald att lyckan ligger just där, som tempot är som allra högst... och så missar vi det som verkligen är det viktigaste.
Att vara närvarande, att njuta av det som är gratis i livet, att upptäcka glädjen i att hjälpa nån medmänniska, att finnas till hands för både andra och oss själva.
Jag tror att jag är precis så här...men så händer något i min omgivning som gör, att jag faller ner och plötsligt fattar,, att jag lever helt fel, men det är väl knepigt att man fattar det först, när något sker, som gör riktigt ont eller när man blir riktigt rädd för att mista någon som man tycker om och som betyder mycket i ens liv..
Det kan vara sjukdom som drabbar oss själva, men det kan också vara sjukdom eller nåt annat tragiskt som händer i familjen, eller bland våra vänner. Först då stannat man plötsligt upp och undrar vad man håller på med.
Först då fattar man hur " jävla" bra man har det.
Varför är det så ??
Då lovar jag mig själv, att lugna ner mig och verkligen ta vara på livet på ett mjukare och behagligare sätt.....så gör man det ett tag, ..men ganska snart så är man inne i samma krängande ekorrhjul som innan..
Det är ju bara att konstatera, att antingen så är man inte klok på nåt håll, eller också är det så här vi människor är...och då är det bara att acceptera.
Så då får man fånga, dom små lyckopärlorna i farten och njuta lite av ögonblicket som är, göra sitt bästa och mer kan vi ju inte göra, eller hur ?
.
Njut av att vara människa !!! Kram från bloggfarmor Gullabritta
bloggfarmor tycker att människor ska vara ärliga
Varför är det så svårt, att säga rakt ut till den man pratar om istället , då har ju vederbörande iallafall en rimlig chans till att förklara sig.
Nej, då går man hellre bakom ryggen och snackar skit, varför gör dom så ??
Det är väl det som kallas kärringprat, eller ???
Det är ju tur att inte alla är sådana, för då skulle man tappa lusten för det mesta.
Men jag kommer att ställa dom det gäller mot väggen, hur jobbigt det än känns, men jag tror att man ska rensa luften, istället för att gå runt och må dåligt och känna sig arg , ledsen och frustrerad, då gör man inte heller nåt arbete..
Men nu till något som är mycket roligare. Våren är verkligen på gång, solen skiner och den börjar bli varm , smekande och go , och tränger sig in på bara skinnet och tinar upp både frusna själar och stela kroppar.
Det är så fantastiskt att höra alla småfåglar som sjunger sina ljuva serenader ute bland träden. Nu får man en jättestor belöning, för att man matat dom hela vintern, tittat på dom, när dom pickat i sig solrosfrö och talgbollar. och fyllt på så fort det har tagit slut.
Nu tackar fåglarna oss, genom att sjunga och kvittra dagarna i ända, då känner man verkligen att man lever och att det någonstans, inom en inte alltför lång framtid finns en härlig , varm vår o sommar, att frottera sig i och njuta av, men också för att samla energi, att fylla på våra kroppar med kraft, för att klara av nästkommande höst och vinter.
Ikväll ska jag på ett reseinformationsmöte. Jag ska tillsammans med mina föreningskompisar åka till Ungern på rekreationsresa , vi som är reumatiker, njuter nog kanske lite extra av alla mysiga behandlingar som ingår i resans pris. Det ska bli ljuvligt.
Det är avkoppling, som heter duga.
Att få bli omhändertagen och inte behöva tänka själv. Det kallar jag semester.
Idag tror jag att jag ska klä mig i kjol och ta en av mina stickade fina västar över jumpern, jag tar nog den röda idag, den stämmer väl överens med den allra första riktiga vårdagen, ja. såfår det bli.
Ut nu och ta vara på den underbart vackra dagen, det är några timmar kvar till det blir mörkt.
Jag ska ta in min tvätt, som jag har torkat ute för första gången i år. Ha det gott. Kram Gullabritta
Nej, då går man hellre bakom ryggen och snackar skit, varför gör dom så ??
Det är väl det som kallas kärringprat, eller ???
Det är ju tur att inte alla är sådana, för då skulle man tappa lusten för det mesta.
Men jag kommer att ställa dom det gäller mot väggen, hur jobbigt det än känns, men jag tror att man ska rensa luften, istället för att gå runt och må dåligt och känna sig arg , ledsen och frustrerad, då gör man inte heller nåt arbete..
Men nu till något som är mycket roligare. Våren är verkligen på gång, solen skiner och den börjar bli varm , smekande och go , och tränger sig in på bara skinnet och tinar upp både frusna själar och stela kroppar.
Det är så fantastiskt att höra alla småfåglar som sjunger sina ljuva serenader ute bland träden. Nu får man en jättestor belöning, för att man matat dom hela vintern, tittat på dom, när dom pickat i sig solrosfrö och talgbollar. och fyllt på så fort det har tagit slut.
Nu tackar fåglarna oss, genom att sjunga och kvittra dagarna i ända, då känner man verkligen att man lever och att det någonstans, inom en inte alltför lång framtid finns en härlig , varm vår o sommar, att frottera sig i och njuta av, men också för att samla energi, att fylla på våra kroppar med kraft, för att klara av nästkommande höst och vinter.
Ikväll ska jag på ett reseinformationsmöte. Jag ska tillsammans med mina föreningskompisar åka till Ungern på rekreationsresa , vi som är reumatiker, njuter nog kanske lite extra av alla mysiga behandlingar som ingår i resans pris. Det ska bli ljuvligt.
Det är avkoppling, som heter duga.
Att få bli omhändertagen och inte behöva tänka själv. Det kallar jag semester.
Idag tror jag att jag ska klä mig i kjol och ta en av mina stickade fina västar över jumpern, jag tar nog den röda idag, den stämmer väl överens med den allra första riktiga vårdagen, ja. såfår det bli.
Ut nu och ta vara på den underbart vackra dagen, det är några timmar kvar till det blir mörkt.
Jag ska ta in min tvätt, som jag har torkat ute för första gången i år. Ha det gott. Kram Gullabritta
Bloggfarmor efterlyser: Alla alerta och vackra seniorer, var är ni ???
Visst skulle det vara roligt att vi, som är dom unga och alerta seniorerna , 40 och 50 talisterna kunde ha en egen blogg, att visa upp., däe förhoppningsvis dom yngre bloggarna kan ösa ur och kanske hitta lite tips, eller bara få läsa om, hur det är och känns, när man kommit upp lite i ålder,
att livet fortfarande är lika mycket värt att leva och kanske ännu roligare.
Vi har ju massor av erfarenhet, att informera om.
Det kan vara livshistorier, som är värda att uppmärksammas, eller andra saker som ni varit med om, som skulle uppskattas av läsarna.,
Kanske en hobby,
Tips om bra och intressanta böcker.
Recept på extra goda maträtter eller bakverk
Härliga oupptäckta resmål, smultronställen
Tips på bra hälsoprodukter eller rörelser
Flärd,hudprodukter, spa
Mode för oss alerta
Bilder på senaste tuffa klädinköpet
Ja, det kan vara i princip, vad som helst.
Kom igen nu !!!!
att livet fortfarande är lika mycket värt att leva och kanske ännu roligare.
Vi har ju massor av erfarenhet, att informera om.
Det kan vara livshistorier, som är värda att uppmärksammas, eller andra saker som ni varit med om, som skulle uppskattas av läsarna.,
Kanske en hobby,
Tips om bra och intressanta böcker.
Recept på extra goda maträtter eller bakverk
Härliga oupptäckta resmål, smultronställen
Tips på bra hälsoprodukter eller rörelser
Flärd,hudprodukter, spa
Mode för oss alerta
Bilder på senaste tuffa klädinköpet
Ja, det kan vara i princip, vad som helst.
Kom igen nu !!!!
bloggfarmor är arg och frustrerad på brottslingar
Jag är riktigt förbannad på människor som klampar in i andras hem och gör åverkan.
Grannarna var på fest i går kväll och när dom kom hem, så hade dom haft besök i sitt hus.
inbrottstjuvar hade letat igenom huset efter värdesaker, dom hade baxat ut ett stort kassaskåp och lagt beslag på familjens tillhörigheter.
Dragit ut byrålådor och rotat överallt.
Hur är man skapt när man gör så här ?
Finns det ingen moral eller rättspatos?? Har dom inget eget hem ?? Inga barn eller familjer ???
Hur skulle dom själva reagera, om dom hade haft inbrott och främmande människor hade smugit omkring i deras hus och rotat i deras privata saker och stulit deras värdeföremål.
.
Känslan av att någon bryter din personliga sfär och rör i saker som är dina och heliga för dig.
Hur tror dom här brottslingana att det känns, när man kommer hem , efter en trevlig och glad fest och möts av att huset har varit genomsökt av tjuvar. . . fattar dom inte hur kränkande det är och vilka rädslor det skapar hos husägaren och dennes familj.
Barnen blir ju skräckslagna och det som innan varit deras trygghet, familjen och hemmet, har helt plötsligt satts i gungning.
Vilka följder blir det för människorna som bor och lever i detta hus och som alltid kännt sig lugna och trygga där, vilka känslor och rädslor klibbar sig fast i deras inre ??
Jag skulle tro att det måste kännas fruktansvärt kränkande att någon river runt bland ens alldeles privata saker och bara slänger runt , det som dom själv a varit noga med och lagt in fint i lådor, för att spara till framtiden , för att det inte ska förstöras.....
Det är ju kanske inte i första hand , sakerna i sig, det är ju känslan av att någon brutalt slänger runt det som betyder så mycket personligen, minnen från anförvanter eller saker som du gjort som barn och som du kanse vill spara till nästa generation,.. minnen som man blir varm i hjärtat av..och som inte går att ersätta i pengar.
Det är rent ut sagt, för jävligt !!!
Förbannade kackerlackor, dom skulle istället försöka att använda hjärnan till något bättre , respektera andras egendomar och försöka att framkalla lite empati, det skulle vara bra både för dom själva och för dom som annars riskerar att drabbas av deras långa smutsiga fingrar..
Fy vad arg jag är !!! Kvällshälsningar från en förbannad bloggfarmor
Grannarna var på fest i går kväll och när dom kom hem, så hade dom haft besök i sitt hus.
inbrottstjuvar hade letat igenom huset efter värdesaker, dom hade baxat ut ett stort kassaskåp och lagt beslag på familjens tillhörigheter.
Dragit ut byrålådor och rotat överallt.
Hur är man skapt när man gör så här ?
Finns det ingen moral eller rättspatos?? Har dom inget eget hem ?? Inga barn eller familjer ???
Hur skulle dom själva reagera, om dom hade haft inbrott och främmande människor hade smugit omkring i deras hus och rotat i deras privata saker och stulit deras värdeföremål.
.
Känslan av att någon bryter din personliga sfär och rör i saker som är dina och heliga för dig.
Hur tror dom här brottslingana att det känns, när man kommer hem , efter en trevlig och glad fest och möts av att huset har varit genomsökt av tjuvar. . . fattar dom inte hur kränkande det är och vilka rädslor det skapar hos husägaren och dennes familj.
Barnen blir ju skräckslagna och det som innan varit deras trygghet, familjen och hemmet, har helt plötsligt satts i gungning.
Vilka följder blir det för människorna som bor och lever i detta hus och som alltid kännt sig lugna och trygga där, vilka känslor och rädslor klibbar sig fast i deras inre ??
Jag skulle tro att det måste kännas fruktansvärt kränkande att någon river runt bland ens alldeles privata saker och bara slänger runt , det som dom själv a varit noga med och lagt in fint i lådor, för att spara till framtiden , för att det inte ska förstöras.....
Det är ju kanske inte i första hand , sakerna i sig, det är ju känslan av att någon brutalt slänger runt det som betyder så mycket personligen, minnen från anförvanter eller saker som du gjort som barn och som du kanse vill spara till nästa generation,.. minnen som man blir varm i hjärtat av..och som inte går att ersätta i pengar.
Det är rent ut sagt, för jävligt !!!
Förbannade kackerlackor, dom skulle istället försöka att använda hjärnan till något bättre , respektera andras egendomar och försöka att framkalla lite empati, det skulle vara bra både för dom själva och för dom som annars riskerar att drabbas av deras långa smutsiga fingrar..
Fy vad arg jag är !!! Kvällshälsningar från en förbannad bloggfarmor
bloggfarmors första träff med sonsonens flickvän
Det är ju bara för underbart, att bli accepterad och respekterad och att bli insläppt i dom ungas snack och diskussioner.
Robin, ett av mina barnbarn, 17 år strax, ser bra ut och är så social och trevlig.
Det är ett nöje att bjuda honom och hans kompisar på fika och idag var också den alldeles nya, lilla söta flickvännen Jessica med.
Jag gläder mig och njuter av deras porlande och smittande livslust, dom har så mycket framför sig, med utbildning, arbete,fritid, resor och förälskelser och det är så befriande att lyssna och titta på dom och känna vibrationerna från deras vilja, kraft , ungdom och framtidsglädje.
Ibland när Robin är själv hos mig, så pratar vi lite djupare, det kan handla om orättvisor,kärlek,hur man reagerar i olika situationer. m.m.
Han bollar till mig och jag bollar tillbaka och jag är väldigt stolt över att jag blir anförtrodd att lyssna på hans, men också dom andra barnbarnens bekymmer eller funderingar.
Då tycker jag att mitt liv och jag som människa, betyder nåt alldeles extra, det ger också mitt liv mening, och jag känner att jag fortfarande är nån att räkna med.
Mina små barnbarn, tvillingarna 5 år och Arvid 3 år, har jag skickat inbjudningskort till.
Dom ska komma hit på en enkel middag ( hamburgare och pommes) på långfredag och då ska vi gå ut i skogen och plocka lite ris och annat, som vi kan ha till lite påskpyssel och när vi har pysslat ska vi slänga oss i soffan och äta glass o godis och titta på video.
Efter den eftermiddagen är jag förmodligen rätt trött, man är ju ingen ungdom längre och det känns, vill jag lova, så då är jag nöjd när jag kör hem dom och sedan tar jag det bara lite lugnt på kvällen och tycker det är skönt att få vara själv.
Men det är så roligt och det blir så många roliga minnen, när dom växer upp, då tittar man tillbaka på livet och minns allt roligt som hänt. Jag vet ju att det är så eftersom jag har barnbarn från 3 till 20 år.. och nu får jag bära frukterna av det som jag odlade hos dom när dom var små.
Det händer också att jag inte orkar vara så duktig och trevlig som farmor eller mormor, jag har mina dagar, när jag bara vill vara ensam och vara ifred, så jag är inte alltid så himla duktig.
Men det behövs ju inte heller, det räcker alldeles utmärkt, med att bara vara en vanlig , alldaglig farmor eller mormor, som har sina bra och dåliga dagar.
Ha en skön och avkopplande lördag. Kram från bloggfarmor
Robin, ett av mina barnbarn, 17 år strax, ser bra ut och är så social och trevlig.
Det är ett nöje att bjuda honom och hans kompisar på fika och idag var också den alldeles nya, lilla söta flickvännen Jessica med.
Jag gläder mig och njuter av deras porlande och smittande livslust, dom har så mycket framför sig, med utbildning, arbete,fritid, resor och förälskelser och det är så befriande att lyssna och titta på dom och känna vibrationerna från deras vilja, kraft , ungdom och framtidsglädje.
Ibland när Robin är själv hos mig, så pratar vi lite djupare, det kan handla om orättvisor,kärlek,hur man reagerar i olika situationer. m.m.
Han bollar till mig och jag bollar tillbaka och jag är väldigt stolt över att jag blir anförtrodd att lyssna på hans, men också dom andra barnbarnens bekymmer eller funderingar.
Då tycker jag att mitt liv och jag som människa, betyder nåt alldeles extra, det ger också mitt liv mening, och jag känner att jag fortfarande är nån att räkna med.
Mina små barnbarn, tvillingarna 5 år och Arvid 3 år, har jag skickat inbjudningskort till.
Dom ska komma hit på en enkel middag ( hamburgare och pommes) på långfredag och då ska vi gå ut i skogen och plocka lite ris och annat, som vi kan ha till lite påskpyssel och när vi har pysslat ska vi slänga oss i soffan och äta glass o godis och titta på video.
Efter den eftermiddagen är jag förmodligen rätt trött, man är ju ingen ungdom längre och det känns, vill jag lova, så då är jag nöjd när jag kör hem dom och sedan tar jag det bara lite lugnt på kvällen och tycker det är skönt att få vara själv.
Men det är så roligt och det blir så många roliga minnen, när dom växer upp, då tittar man tillbaka på livet och minns allt roligt som hänt. Jag vet ju att det är så eftersom jag har barnbarn från 3 till 20 år.. och nu får jag bära frukterna av det som jag odlade hos dom när dom var små.
Det händer också att jag inte orkar vara så duktig och trevlig som farmor eller mormor, jag har mina dagar, när jag bara vill vara ensam och vara ifred, så jag är inte alltid så himla duktig.
Men det behövs ju inte heller, det räcker alldeles utmärkt, med att bara vara en vanlig , alldaglig farmor eller mormor, som har sina bra och dåliga dagar.
Ha en skön och avkopplande lördag. Kram från bloggfarmor
Bloggfarmor fortsätter skriva " gullabrittasarkiv " Transplantation !!!
Har precis sett ett medicinskt program på TV 1 , som handlade om transplantationer. Jag blir otroligt berörd, jag känner att gråten gör sig lite påmind i mitt bröst, jag blir varm och kall om vartannat. och minnena tränger fram, som små blåsor på kroppen, som spricker sakta, en efter en och öppnar upp alla förträngda sorgsna tankar...
Läkarvetenskapen har ju gått framåt med stormsteg, man ser hur dom går in med instrument , dom behöver inte längre skära upp stora snitt på kroppen, som sedan tar lång tid att läka.
Dom ser allt på förstorade bildskärmar, organ, muskulatur,blodkärl och allt annat som inte syns utifrån och dom är så välutbildade och skickliga på handen, att det ser löjligt enkelt ut.
Nu vet ju var och en, att så är inte fallet precis..
Läkare och sjukvårdspersonal, har lång utbildning bakom sig, dom har läst i många år och arbetar sedan som AT-läkare eller gör sjukvård i praktik, innan dom kan anse sig som färdigutbildade för sin första tjänstgöring.
Det ger ju alla oss som är patienter ibland, en stor trygghet att luta oss emot, den dagen när vi behöver vända oss till sjukvården och överlämna och släppa ansvaret för oss själva till läkarvetenskapens kunnande. Då ska man kunna känna sig trygg och det tror jag faktiskt att dom flesta gör idag.
Det är sommaren 2007, jag har precis pratat med kusin Monica i Göteborg.
Jag ska åka på rekreations resa till Polen, med reumatikerföreningen och vi pratar om hur härligt det kommer att bli, för kroppens alla värkande leder, att få olika typer av lindrande behandlingar, med värme och sköna salta bad m.m.
Monica berättar att hon hade varit hos sin läkare på Sahlgrenska och att tiden var inne för en transplantation av en ny lunga.Det handlade bara om att det skulle dyka upp en lunga som passade för hennes kropp och det visste man ju inte när det kunde ske.
Monica hade haft kool i många år, hon hade kämpat med att andas, det väste i hennes luftrör och hon blev andfådd, så fort hon pratade, jag har för mig, att det endast var 10 % kvar kvar av hennes lungkapacitet.
Hon hade syrgas hela tiden och hon körde runt med en permobil. Den rattade hon runt med på Hisingen, när hon ville ut bland folk eller när hon skulle handla mat eller annat till sig själv. Hon hade det så tufft, men jag såg aldrig att hon var ledsen eller bitter. Hon var en kämpe och hon var nästan alltid på gott humör.Jag fattar inte hur hon klarade av att hålla humöret uppe så som hon gjorde.
Så blev det äntligen dags, hon blev uppringd av Sahlgrenska sjukhuset, att nu skulle hon komma in, det fanns en lunga till henne. Jag vet att hon inte var rädd, hon sa alltid, att det går som det går, jag får ju iallafall en chans till nytt liv, dom allra flesta får ju inte den möjligheten, så jag är så tacksam..
Vi pratade och fantiserade om vad trevligt vi skulle ha när hon äntligen blev "frisk" igen och hur vi skulle gå på stan och shoppa,äta på nån mysig liten krog eller bara helt enkelt promenera runt och titta på folk.
Vilken vinst det skulle bli för henne att äntligen, efter alla tuffa år,kunna gå ut och gå utan att bli trött och orkeslös, ja, vi hade många planer och vi hade skitroligt när vi skenade iväg med fantasins hjälp på den ena efter den andra roliga strapatsen........men så blev det alltså inte..!!!!
Monica opererades och allt såg ut som om det hade lyckats, men när dom drog ut andningsslangarna och hon skulle börja andas för egen maskin, då blev det tvärstopp, det gick väldigt , väldigt mycket fel, någonstans.
Dom satte på respiratorn igen och hon kämpade för sitt liv under några veckor. Hennes barn fanns hos henne hela tiden, jag befann mig i Polen och såg hela tiden, hennes ansikte framför mig och kunde ju inte riktigt koppla av och ha roligt, när jag samtidigt visste att Monica låg på Sahlgrenska och kämpade för sitt liv.
Jag talade med Jeanette, hennes dotter, emellanåt och fick rapporter om läget och en kväll. när jag satt på verandan tillsammans med mina resekompisar, så fick jag ett sms.. att det var slut.
Att man kan bli så ledsen, jag hade ju hoppats att det skulle gå så bra.
Jag försökte tänka tankar och skicka kraft över till henne, att hjälpa henne att kämpa, jag bad till och med till Gud, jag stod i kyrkan och bad församlingen hjälpa mig att be för att Monica skulle klara krisen...jag är inte särskilt relegiös, men det var ändå naturligt för mig att vända mig till något eller någon , som var större än allt annat, som kanske hade makt att hjälpa mig att tro på att det finns en gud och att han skulle visa sin styrka och övertyga mig om att det hjälper att be och prata med Gud, när livet känns som allra värst.
Min önskan om ett möte med vår skapare och min tro på att det skulle finnas en Gud , den stärktes inte precis under den här tiden......jag hittade ingen tröst och kände inte att det fanns nån hjälp på vägen...
Ensam är stark, brukar man ju säga. Det tror jag inte riktigt på.
Det är i kris, man behöver sina riktiga vänner och det är också då, som dom riktiga vännerna, utkristalliserar sig och det är verkligen då, man upptäcker vem det är , som fortfarande står kvar som en trogen vän när det stormar på livets knaggliga vandring.
Jag kommer alltid att minnas min kusin Monica med glädje och respekt och jag tänker på henne ofta och hör hennes glada och lyckliga skratt klinga ut. Jag hoppas hon har det bra nu, i sitt förhoppningvis fortsatta liv, någonstans,långt långt borta, i en skön och fin värld, där vi alla, får mötas så småningom...
Det får bli mitt slutord för idag. Var rädda om varandra, livet kan vara skört och kan ändra sig från glädje till sorg, på en
mindre än en sekund. Kram på er alla ..Bloggfarmor
Läkarvetenskapen har ju gått framåt med stormsteg, man ser hur dom går in med instrument , dom behöver inte längre skära upp stora snitt på kroppen, som sedan tar lång tid att läka.
Dom ser allt på förstorade bildskärmar, organ, muskulatur,blodkärl och allt annat som inte syns utifrån och dom är så välutbildade och skickliga på handen, att det ser löjligt enkelt ut.
Nu vet ju var och en, att så är inte fallet precis..
Läkare och sjukvårdspersonal, har lång utbildning bakom sig, dom har läst i många år och arbetar sedan som AT-läkare eller gör sjukvård i praktik, innan dom kan anse sig som färdigutbildade för sin första tjänstgöring.
Det ger ju alla oss som är patienter ibland, en stor trygghet att luta oss emot, den dagen när vi behöver vända oss till sjukvården och överlämna och släppa ansvaret för oss själva till läkarvetenskapens kunnande. Då ska man kunna känna sig trygg och det tror jag faktiskt att dom flesta gör idag.
Det är sommaren 2007, jag har precis pratat med kusin Monica i Göteborg.
Jag ska åka på rekreations resa till Polen, med reumatikerföreningen och vi pratar om hur härligt det kommer att bli, för kroppens alla värkande leder, att få olika typer av lindrande behandlingar, med värme och sköna salta bad m.m.
Monica berättar att hon hade varit hos sin läkare på Sahlgrenska och att tiden var inne för en transplantation av en ny lunga.Det handlade bara om att det skulle dyka upp en lunga som passade för hennes kropp och det visste man ju inte när det kunde ske.
Monica hade haft kool i många år, hon hade kämpat med att andas, det väste i hennes luftrör och hon blev andfådd, så fort hon pratade, jag har för mig, att det endast var 10 % kvar kvar av hennes lungkapacitet.
Hon hade syrgas hela tiden och hon körde runt med en permobil. Den rattade hon runt med på Hisingen, när hon ville ut bland folk eller när hon skulle handla mat eller annat till sig själv. Hon hade det så tufft, men jag såg aldrig att hon var ledsen eller bitter. Hon var en kämpe och hon var nästan alltid på gott humör.Jag fattar inte hur hon klarade av att hålla humöret uppe så som hon gjorde.
Så blev det äntligen dags, hon blev uppringd av Sahlgrenska sjukhuset, att nu skulle hon komma in, det fanns en lunga till henne. Jag vet att hon inte var rädd, hon sa alltid, att det går som det går, jag får ju iallafall en chans till nytt liv, dom allra flesta får ju inte den möjligheten, så jag är så tacksam..
Vi pratade och fantiserade om vad trevligt vi skulle ha när hon äntligen blev "frisk" igen och hur vi skulle gå på stan och shoppa,äta på nån mysig liten krog eller bara helt enkelt promenera runt och titta på folk.
Vilken vinst det skulle bli för henne att äntligen, efter alla tuffa år,kunna gå ut och gå utan att bli trött och orkeslös, ja, vi hade många planer och vi hade skitroligt när vi skenade iväg med fantasins hjälp på den ena efter den andra roliga strapatsen........men så blev det alltså inte..!!!!
Monica opererades och allt såg ut som om det hade lyckats, men när dom drog ut andningsslangarna och hon skulle börja andas för egen maskin, då blev det tvärstopp, det gick väldigt , väldigt mycket fel, någonstans.
Dom satte på respiratorn igen och hon kämpade för sitt liv under några veckor. Hennes barn fanns hos henne hela tiden, jag befann mig i Polen och såg hela tiden, hennes ansikte framför mig och kunde ju inte riktigt koppla av och ha roligt, när jag samtidigt visste att Monica låg på Sahlgrenska och kämpade för sitt liv.
Jag talade med Jeanette, hennes dotter, emellanåt och fick rapporter om läget och en kväll. när jag satt på verandan tillsammans med mina resekompisar, så fick jag ett sms.. att det var slut.
Att man kan bli så ledsen, jag hade ju hoppats att det skulle gå så bra.
Jag försökte tänka tankar och skicka kraft över till henne, att hjälpa henne att kämpa, jag bad till och med till Gud, jag stod i kyrkan och bad församlingen hjälpa mig att be för att Monica skulle klara krisen...jag är inte särskilt relegiös, men det var ändå naturligt för mig att vända mig till något eller någon , som var större än allt annat, som kanske hade makt att hjälpa mig att tro på att det finns en gud och att han skulle visa sin styrka och övertyga mig om att det hjälper att be och prata med Gud, när livet känns som allra värst.
Min önskan om ett möte med vår skapare och min tro på att det skulle finnas en Gud , den stärktes inte precis under den här tiden......jag hittade ingen tröst och kände inte att det fanns nån hjälp på vägen...
Ensam är stark, brukar man ju säga. Det tror jag inte riktigt på.
Det är i kris, man behöver sina riktiga vänner och det är också då, som dom riktiga vännerna, utkristalliserar sig och det är verkligen då, man upptäcker vem det är , som fortfarande står kvar som en trogen vän när det stormar på livets knaggliga vandring.
Jag kommer alltid att minnas min kusin Monica med glädje och respekt och jag tänker på henne ofta och hör hennes glada och lyckliga skratt klinga ut. Jag hoppas hon har det bra nu, i sitt förhoppningvis fortsatta liv, någonstans,långt långt borta, i en skön och fin värld, där vi alla, får mötas så småningom...
Det får bli mitt slutord för idag. Var rädda om varandra, livet kan vara skört och kan ändra sig från glädje till sorg, på en
mindre än en sekund. Kram på er alla ..Bloggfarmor
Fortsätt följa min blogg på ny adress www.bloggfarmor.iblogger.se
Ni är alla välkomna till iblogger från och med nu.
Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa mina äventyr.
Kram alla från bloggfarmor alias gullabritta.
Ny adress är www. bloggfarmor.iblogger.se
Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa mina äventyr.
Kram alla från bloggfarmor alias gullabritta.
Ny adress är www. bloggfarmor.iblogger.se
När livet stannar upp en liten stund för Bloggfarmor//mormor
Jag har varit på barndop tillsammans med min älskade, men ändå skadade av sitt hårda liv, lillebror Lasse.
Det var så mycket känslor, nyfikenhet på hur det skulle bli och hur min bror Lasses barn, skulle vara som människor, hur vi skulle bli mottagna, hur dom andra gästerna skulle reagera, hur Lasse skulle klara sig, det var ju lite av ett elddop för honom, han har nog aldrig, åtminstone inte i vuxen ålder, deltagit på ett barndop, eller haft någon nära och vanlig kontakt, med sina fina och vackra barn, men också för mig, det var viktigt, att allt skulle bli så bra som möjligt och att alla skulle få ut något riktigt bra av den här dagen...
Vi har ju inte umgåtts på ett vanligt socialt sätt, på många,många år , så det var naturligtvis en prövning och risktagning för både honom och mig.. men framför allt för Linda ,Steven o Patrik, och deras övriga familj, det var stort av dom , att bjuda in oss alla, att tillsammans med deras familj och vänner få dela deras gemenskap under denna stora och viktiga dag.
Det var ju Lasses dotter Lindas förstfödda, Alva Magnolia som skulle tas emot av kyrkan, få sitt namn och bli upptagen i svenska kyrkans stora familj och det är ju viktigt, att en sådan dag blir ett ljust och vackert minne, att kunna tänka tillbaka på i framtiden..
För Lasse var det extra stort, eftersom han inte heller har haft något direkt kontakt med sina barn, Linda och Patrik, på alldeles för många år och han har varit så hedrad,lycklig och samtidigt så himla rädd och orolig för att han inte skulle klara av att vara med,, att han inte skulle fixa att möta alla gäster, att han skulle känna sig underlägsen, uttittad, att ingen skulle vilja prata med honom och att han skulle utmärka sig för mycket bland alla vanliga, korrekta gäster.
Han var så rörd under dopet i kyrkan, tårarna rann och det var så himla underbart att få se honom, så mjuk och så naken, och så nära sina känslor, inför oss alla
Det var stort och det rörde verkligen runt i känslobanken, också på mig.
Jag visste att jag hade mycket ouppklarat inom mig, men inte så mycket, att reaktionen skulle bli så stor, när jag fick kontakt med Lasses barn, Linda o Patrik igen.
Det är nog så att jag stängt igen den dörren för att orka med att leva vidare i ett vanligt liv , tillsammans med min familj, mina barn och min man.
Det har ju varit så mycket problem med min barndoms familj att jag inte hade orkat om jag skulle släppt fram alla oroliga och ledsna tankar och alla nederlag.
Jag har alltid haft som en högsta önskan och dröm, att det skulle rätta till sig med Lasse, att han skulle komma ifrån sitt destruktiva liv och kunna få uppleva hur det känns att bara vara alldeles vanlig, att han skulle få uppleva hur det är att ha ett normalt umgänge med sina barn, med oss och att leva utan droger eller annat missbruk ...och att också jag någon gång skulle få känna hur det är att ha syskon som jag kunde prata med, om alldeles vanliga, normala vardagshändelser . , det har jag saknat under alla år och jag vet , att också Lasse har kännt det så, men han har inte riktigt fixat, att ändra sitt invanda beteende och omtumlande liv, det är en stor förlust och brist , för oss alla.
Jag vet ju, som känner Lasse, att han är en intelligent och varm människa, som har ett stort socialt patos, som tyvärr, har legat i träda, på grund av att situationen har varit honom övermäktig , tidigare under livet..
Jag , om någon, förstår ju och vet , varför hans liv blivit, som det blev....det finns faktiskt ett regelrätt
försvar för det. !!
Jag har alltid funnits med Lasse på något konstigt sätt, jag tror man kan säga att jag har gått bredvid honom under åren , jag har funnits där om han har behövt mig, jag har haft träffar tillsammans med honom och hans kontaktpersoner och jag har hoppats och försökt att göra det bästa av alla situationer under åren, det har kännts viktigt för mig att det har varit så, men det har ju också samtidigt skadat mig och mitt känsloliv och det har ju långtifrån alltid varit enkelt..
Alla misslyckande sätter också sina smärtsamma sår.
Jag gick och går fortfarande, alltid omkring med en stark oro och rädsla för att det ska hända något tråkigt och det är klart att det är en stor och tung sorg som jag släpat runt på, under i stort sett , hela mitt liv.
Det har ju som ni vet, inte bara varit Lasse, jag har också alltid haft resten av min barndomsfamilj att dra försorg om. men jag har samtidigt varit så van vid det, att jag inte alltid varit medveten om att det varit en alltför tung börda att bära omkring på
Jag har ju ändå alltid älskat dom alla , men på ett kanske, smärtsamt och destruktivt vis.
Dom är ju alla min familj, mitt eget kött och blod och jag har alltid haft ett försvar, redo för att skydda dom , att ingen skulle få skada eller kränka dom, eller prata illa om dom, då har jag varit som en hökmamma inför sina ungar.det har gällt att hålla skenet uppe, utåt och att inte göra någon av dom ledsen eller att skydda dom för alla yttre , elaka, faror.
Detta har följt mig genom alla år, det har varit som en extra liten ryggsäck, bredvid mitt alldeles vanliga eller ovanliga liv, kanske man ska säga, för hela livet har varit en seg och målmedveten kamp för rättvisa, för mig själv och för andra i min sfär, som är och har varit viktigt , för att mitt liv ska fungera någorlunda och kännas meningsfullt. .
Jag har, som tur är, en alldeles, alldeles underbar och älskad egen familj, som jag hämtat styrka ifrån, när jag kännt mig ledsen och tillintetgjord och när livet ibland varit alldeles för tufft , också för mig, som ändå har blivit begåvad med en styrka och en överlevnadsanda, som ibland kan försätta berg, om det skulle behövas.
Det finns så mycket att berätta och det kommer att berättas i senare bloggar, för det känns som om jag vill dela med mig av allt detta, kanske för att själv sedan, kunna lägga det bakom mig, men också för att informera andra, som har liknande erfarenheter, att det går att ta sig igenom och samtidigt få ett lyckligt liv, men det går inte utan kamp, styrka och , framför allt en ihärdig vilja om förändring.
Jag är tacksam, för dessa , medfödda egenskaper..
Jag är så innerligt.glad och lycklig för denna dopdag, för att Linda och Patrik inte skäms för sin pappa och för att dom verkar ha ett så stort och varmt hjärta
Jag är också så glad och tacksam för att Lasse och jag , har kunnat göra detta tillsammans och att det fungerade så bra som det gjorde och att få se och uppleva honom så överlycklig och rörd av att få delta på sin dotterdotters dop och framför allt att jag fick känna, hur hans självkänsla växte minut för minut. och att han fick känna som en viktig person och familjemedlem och kunde njuta av det, för första gången på väldig, väldigt länge.
Det stärkte hans känslor, självförtroende och hans hopp. för att det finns en ljus framtid, också för honom och att han också har en egen familj,som är beredda att ta emot honom, trots alla tidigare misslyckande, destruktiva livsöden och hans tidigare vaga försök, till ett alldeles vanliga liv,.
Det finns inte ord för det. Jag är så lycklig, för att det äntligen , börjar bära frukt, om än aldrig så lite, det är ändå en underbar början på något nytt, som har saknats alldeles för länge, i våra liv.
Jag vill också säga tack till alla Linda Steven och Patriks vänner som deltog under dopdagen, ni visade alla upp en mänsklig och fantastisk sida av er själva, ni tog emot oss med vänlighet och en självklarhet,som ni egentligen inte alls
hade behövt att göra.
Det värmde i hjärtat och gjorde oss alla gott, Lasse och hans flickvän , men också för mig.
Ni är alla värda en stor eloge för det och jag hoppas att få möta er allesammans , någon gång i framtiden igen.
Jag tänker på er och önskar ett gott liv för er alla.
Jag är idag så himlastormande lycklig att allt detta händer, att vi plötsligt är fler familjemedlemmar som kan dra försorg och kanske hjälpa varandra.
Vi är alla bara människor med fel och brister och lika i grunden och det känns så gott att vi fortsättningsvis kan vara starka eller svaga tillsammans och finnas till hands, vid glädje och sorg.
Kärlek är väl det enda som växer fast man slösar med det.
Älskar er . puss från er " nya " faster Gullabritta
Det var så mycket känslor, nyfikenhet på hur det skulle bli och hur min bror Lasses barn, skulle vara som människor, hur vi skulle bli mottagna, hur dom andra gästerna skulle reagera, hur Lasse skulle klara sig, det var ju lite av ett elddop för honom, han har nog aldrig, åtminstone inte i vuxen ålder, deltagit på ett barndop, eller haft någon nära och vanlig kontakt, med sina fina och vackra barn, men också för mig, det var viktigt, att allt skulle bli så bra som möjligt och att alla skulle få ut något riktigt bra av den här dagen...
Vi har ju inte umgåtts på ett vanligt socialt sätt, på många,många år , så det var naturligtvis en prövning och risktagning för både honom och mig.. men framför allt för Linda ,Steven o Patrik, och deras övriga familj, det var stort av dom , att bjuda in oss alla, att tillsammans med deras familj och vänner få dela deras gemenskap under denna stora och viktiga dag.
Det var ju Lasses dotter Lindas förstfödda, Alva Magnolia som skulle tas emot av kyrkan, få sitt namn och bli upptagen i svenska kyrkans stora familj och det är ju viktigt, att en sådan dag blir ett ljust och vackert minne, att kunna tänka tillbaka på i framtiden..
För Lasse var det extra stort, eftersom han inte heller har haft något direkt kontakt med sina barn, Linda och Patrik, på alldeles för många år och han har varit så hedrad,lycklig och samtidigt så himla rädd och orolig för att han inte skulle klara av att vara med,, att han inte skulle fixa att möta alla gäster, att han skulle känna sig underlägsen, uttittad, att ingen skulle vilja prata med honom och att han skulle utmärka sig för mycket bland alla vanliga, korrekta gäster.
Han var så rörd under dopet i kyrkan, tårarna rann och det var så himla underbart att få se honom, så mjuk och så naken, och så nära sina känslor, inför oss alla
Det var stort och det rörde verkligen runt i känslobanken, också på mig.
Jag visste att jag hade mycket ouppklarat inom mig, men inte så mycket, att reaktionen skulle bli så stor, när jag fick kontakt med Lasses barn, Linda o Patrik igen.
Det är nog så att jag stängt igen den dörren för att orka med att leva vidare i ett vanligt liv , tillsammans med min familj, mina barn och min man.
Det har ju varit så mycket problem med min barndoms familj att jag inte hade orkat om jag skulle släppt fram alla oroliga och ledsna tankar och alla nederlag.
Jag har alltid haft som en högsta önskan och dröm, att det skulle rätta till sig med Lasse, att han skulle komma ifrån sitt destruktiva liv och kunna få uppleva hur det känns att bara vara alldeles vanlig, att han skulle få uppleva hur det är att ha ett normalt umgänge med sina barn, med oss och att leva utan droger eller annat missbruk ...och att också jag någon gång skulle få känna hur det är att ha syskon som jag kunde prata med, om alldeles vanliga, normala vardagshändelser . , det har jag saknat under alla år och jag vet , att också Lasse har kännt det så, men han har inte riktigt fixat, att ändra sitt invanda beteende och omtumlande liv, det är en stor förlust och brist , för oss alla.
Jag vet ju, som känner Lasse, att han är en intelligent och varm människa, som har ett stort socialt patos, som tyvärr, har legat i träda, på grund av att situationen har varit honom övermäktig , tidigare under livet..
Jag , om någon, förstår ju och vet , varför hans liv blivit, som det blev....det finns faktiskt ett regelrätt
försvar för det. !!
Jag har alltid funnits med Lasse på något konstigt sätt, jag tror man kan säga att jag har gått bredvid honom under åren , jag har funnits där om han har behövt mig, jag har haft träffar tillsammans med honom och hans kontaktpersoner och jag har hoppats och försökt att göra det bästa av alla situationer under åren, det har kännts viktigt för mig att det har varit så, men det har ju också samtidigt skadat mig och mitt känsloliv och det har ju långtifrån alltid varit enkelt..
Alla misslyckande sätter också sina smärtsamma sår.
Jag gick och går fortfarande, alltid omkring med en stark oro och rädsla för att det ska hända något tråkigt och det är klart att det är en stor och tung sorg som jag släpat runt på, under i stort sett , hela mitt liv.
Det har ju som ni vet, inte bara varit Lasse, jag har också alltid haft resten av min barndomsfamilj att dra försorg om. men jag har samtidigt varit så van vid det, att jag inte alltid varit medveten om att det varit en alltför tung börda att bära omkring på
Jag har ju ändå alltid älskat dom alla , men på ett kanske, smärtsamt och destruktivt vis.
Dom är ju alla min familj, mitt eget kött och blod och jag har alltid haft ett försvar, redo för att skydda dom , att ingen skulle få skada eller kränka dom, eller prata illa om dom, då har jag varit som en hökmamma inför sina ungar.det har gällt att hålla skenet uppe, utåt och att inte göra någon av dom ledsen eller att skydda dom för alla yttre , elaka, faror.
Detta har följt mig genom alla år, det har varit som en extra liten ryggsäck, bredvid mitt alldeles vanliga eller ovanliga liv, kanske man ska säga, för hela livet har varit en seg och målmedveten kamp för rättvisa, för mig själv och för andra i min sfär, som är och har varit viktigt , för att mitt liv ska fungera någorlunda och kännas meningsfullt. .
Jag har, som tur är, en alldeles, alldeles underbar och älskad egen familj, som jag hämtat styrka ifrån, när jag kännt mig ledsen och tillintetgjord och när livet ibland varit alldeles för tufft , också för mig, som ändå har blivit begåvad med en styrka och en överlevnadsanda, som ibland kan försätta berg, om det skulle behövas.
Det finns så mycket att berätta och det kommer att berättas i senare bloggar, för det känns som om jag vill dela med mig av allt detta, kanske för att själv sedan, kunna lägga det bakom mig, men också för att informera andra, som har liknande erfarenheter, att det går att ta sig igenom och samtidigt få ett lyckligt liv, men det går inte utan kamp, styrka och , framför allt en ihärdig vilja om förändring.
Jag är tacksam, för dessa , medfödda egenskaper..
Jag är så innerligt.glad och lycklig för denna dopdag, för att Linda och Patrik inte skäms för sin pappa och för att dom verkar ha ett så stort och varmt hjärta
Jag är också så glad och tacksam för att Lasse och jag , har kunnat göra detta tillsammans och att det fungerade så bra som det gjorde och att få se och uppleva honom så överlycklig och rörd av att få delta på sin dotterdotters dop och framför allt att jag fick känna, hur hans självkänsla växte minut för minut. och att han fick känna som en viktig person och familjemedlem och kunde njuta av det, för första gången på väldig, väldigt länge.
Det stärkte hans känslor, självförtroende och hans hopp. för att det finns en ljus framtid, också för honom och att han också har en egen familj,som är beredda att ta emot honom, trots alla tidigare misslyckande, destruktiva livsöden och hans tidigare vaga försök, till ett alldeles vanliga liv,.
Det finns inte ord för det. Jag är så lycklig, för att det äntligen , börjar bära frukt, om än aldrig så lite, det är ändå en underbar början på något nytt, som har saknats alldeles för länge, i våra liv.
Jag vill också säga tack till alla Linda Steven och Patriks vänner som deltog under dopdagen, ni visade alla upp en mänsklig och fantastisk sida av er själva, ni tog emot oss med vänlighet och en självklarhet,som ni egentligen inte alls
hade behövt att göra.
Det värmde i hjärtat och gjorde oss alla gott, Lasse och hans flickvän , men också för mig.
Ni är alla värda en stor eloge för det och jag hoppas att få möta er allesammans , någon gång i framtiden igen.
Jag tänker på er och önskar ett gott liv för er alla.
Jag är idag så himlastormande lycklig att allt detta händer, att vi plötsligt är fler familjemedlemmar som kan dra försorg och kanske hjälpa varandra.
Vi är alla bara människor med fel och brister och lika i grunden och det känns så gott att vi fortsättningsvis kan vara starka eller svaga tillsammans och finnas till hands, vid glädje och sorg.
Kärlek är väl det enda som växer fast man slösar med det.
Älskar er . puss från er " nya " faster Gullabritta
Bloggmormor//farmor är helt vimmelkantig
Nu känner jag mig helt slut.Förstår inte att jag blir så trött. Kan det ha med åldern att göra, eller har det kanske varit för mycket för länge.??
Tror att jag klarar att vara med överallt hela tiden, men jag får nog ge mig lite nu.
Det börjar faktiskt kännas att man inte är någon ungdom längre, fast man kanske tror det ibland.
Det är väl konstigt att känslan av ungdom följer med så genom åren och att man tycker att man känner sig precis så som man gjorde förr i tiden, eller när man var ung.
Trots att åldern talar om hur gammal man är och spegeln avslöjar att det är en äldre Gull-Britt, så har man fortfarande någon typ av alla åldrar inom sig hela tiden.
Det är inte svårt att ta fram känslan som 12 eller 25 eller 45 eller 61, för det känns som om historien och åldrarna är lagrade i kroppen och att det tydligen inte är något som försvinner... jag är 25 och 61 samtidigt på nåt konstigt vis.
Det är väl det som kallas livserfarenhet, kan jag tänka mig.
Jag är i vilket fall som helst, så är jag kompis med mig själv och mina 61 år.
Jag trivs alldeles ypperligt med livet och hoppas jag får bli riktigt urgammal.
Men då måste jag nog lugna ner mig en smula, för nu börjar det ta emot , det känns som en ständig uppförsbacke för tillfället. Har nog varit för mycket engagerad genom åren, i arbetet,i föreningar,för barn och barnbarn. för mina bröder och inte minst för min mamma, som bor hemma hos mig och har gjort det dom senaste nio åren, så det är klart, att det börjar sätta sina spår.
Nu måste jag varva ner , jag behöver ju inte alltid vara med, där det händer saker, det är nog bättre att jag försöker att backa en aning,så kroppen får en chans att vila lite.
Jag är så himla trött nu, så jag tror att jag skulle kunna stå och sova.
Hjärnan påverkas ju också med att bli seg som tuggummi, tankarna går i ultrarapid och det är inte speciellt roligt, ska jag säga, så nu ska det bli lite lugn o ro och jag ska skära ner på uppdragen en smula. Jag vill ju inte drabbas av en stroke eller hjärtinfarkt, nej jag vill fortsätta att leva, länge,länge än.
Jag är så tacksam att jag är född i Sverige, i vårt vackra, härliga land, med en massa olika människor som har rätt vara som dom själva vill utan att bli straffade för det.
Ha det nu så gottt , alla ni mysiga och spännande medmänniskor där ute nånstans..
Njut av tillvaron och ta till vara livet på ett öppet , kreativt och naturligt sätt. och skjut inte upp det som du har tänkt att säga eller göra till morgondagen, för då är det inte säkert att du har förmågan kvar, det finns ju inga garantier för någon av oss. Vi kan råka ut för sjukdom eller olycka eller annat som gör att vi plötsligt inte kan.
Ta vara på varje dag och njut av tillvaron, för det tänker jag iallafall göra....och du, glöm inte att ta lite vilopauser och tillåt dig att vara lite sur, grinig och låg emellan varven, det är ju . fullkomligt naturligt.
Tänk på att kropp och själ ska vara i balans, så blir resten av livet en skön vandring genom med mycket glädje och kärlek....
Kramar till er alla från Gullabritta, som nu tänker coola ner lite " var jag lite modern i mitt språk nu " eller ....ha..ha
..
Tror att jag klarar att vara med överallt hela tiden, men jag får nog ge mig lite nu.
Det börjar faktiskt kännas att man inte är någon ungdom längre, fast man kanske tror det ibland.
Det är väl konstigt att känslan av ungdom följer med så genom åren och att man tycker att man känner sig precis så som man gjorde förr i tiden, eller när man var ung.
Trots att åldern talar om hur gammal man är och spegeln avslöjar att det är en äldre Gull-Britt, så har man fortfarande någon typ av alla åldrar inom sig hela tiden.
Det är inte svårt att ta fram känslan som 12 eller 25 eller 45 eller 61, för det känns som om historien och åldrarna är lagrade i kroppen och att det tydligen inte är något som försvinner... jag är 25 och 61 samtidigt på nåt konstigt vis.
Det är väl det som kallas livserfarenhet, kan jag tänka mig.
Jag är i vilket fall som helst, så är jag kompis med mig själv och mina 61 år.
Jag trivs alldeles ypperligt med livet och hoppas jag får bli riktigt urgammal.
Men då måste jag nog lugna ner mig en smula, för nu börjar det ta emot , det känns som en ständig uppförsbacke för tillfället. Har nog varit för mycket engagerad genom åren, i arbetet,i föreningar,för barn och barnbarn. för mina bröder och inte minst för min mamma, som bor hemma hos mig och har gjort det dom senaste nio åren, så det är klart, att det börjar sätta sina spår.
Nu måste jag varva ner , jag behöver ju inte alltid vara med, där det händer saker, det är nog bättre att jag försöker att backa en aning,så kroppen får en chans att vila lite.
Jag är så himla trött nu, så jag tror att jag skulle kunna stå och sova.
Hjärnan påverkas ju också med att bli seg som tuggummi, tankarna går i ultrarapid och det är inte speciellt roligt, ska jag säga, så nu ska det bli lite lugn o ro och jag ska skära ner på uppdragen en smula. Jag vill ju inte drabbas av en stroke eller hjärtinfarkt, nej jag vill fortsätta att leva, länge,länge än.
Jag är så tacksam att jag är född i Sverige, i vårt vackra, härliga land, med en massa olika människor som har rätt vara som dom själva vill utan att bli straffade för det.
Ha det nu så gottt , alla ni mysiga och spännande medmänniskor där ute nånstans..
Njut av tillvaron och ta till vara livet på ett öppet , kreativt och naturligt sätt. och skjut inte upp det som du har tänkt att säga eller göra till morgondagen, för då är det inte säkert att du har förmågan kvar, det finns ju inga garantier för någon av oss. Vi kan råka ut för sjukdom eller olycka eller annat som gör att vi plötsligt inte kan.
Ta vara på varje dag och njut av tillvaron, för det tänker jag iallafall göra....och du, glöm inte att ta lite vilopauser och tillåt dig att vara lite sur, grinig och låg emellan varven, det är ju . fullkomligt naturligt.
Tänk på att kropp och själ ska vara i balans, så blir resten av livet en skön vandring genom med mycket glädje och kärlek....
Kramar till er alla från Gullabritta, som nu tänker coola ner lite " var jag lite modern i mitt språk nu " eller ....ha..ha
..
Bloggmormor//Farmor på vift
Imorgon ska jag ut på vift och ha en riktig slappedag. En kompis har gett mig en heldag i Halmstad, med mat, shopping och biobesök, i födelsedagspresent. Vi brukar ge varandra upplevelser, istället för saker, man har ju liksom nog av prylar när man har kommit upp i min ålder, så det vill jag inte ha några fler.
Det är faktiskt lite skönt att komma hemifrån då och då och bara få göra vad man själv vill och slippa dom gamla vanliga tråkiga rutinerna..
Nu har jag tittat på Lets Dance och det är alltid lika inspirerande, där hade det varit fräckt att vara med, tänk er att sväva ut i det blå med en proffessionell danspartner i sina armar, med tjusiga kläder och fina frisyrer och publik på plats och för att inte tala om all TV-publik
Det sägs att det ska vara nyttigt att fantisera, det finns väl nåt ordstäv som säger " håll drömmarna levande " och det är just det som jag håller på med nu och fastän det bara är drömmar, så har jag jäkligt roligt under tiden...För att vara realistisk, så är det väl det närmaste man kommer.
Ville ha ut mina bloggar på bloggtoppen och bloggportalen, men jag lyckas inte. Jag vill gärna att fler ska kunna läsa dom.
Har någon lite tips om hur man gör. Jag lyckas registrera mig, men sedan klarar jag inte resten. Det ska ju gå att
få ut det man skriver automatiskt till dom här olika bloggställena, som har många läsare.
Ja, ni hör,ni hör.. jag har åldern emot mig, börjar nog bli lite smågammal , så det är inte helt enkelt, det här med datakunskap.
Nu för tiden så får ju alla ungar IT teknik med vällingen, medan vi gamlingar, får försöka klura ut på egen hand, hur det ska va...jag lovar att det blir många hjärnceller, som nästan dör eller åtminstone kryper ihop och gömmer sig nånstans i min skrynkliga hjärna, när jag slår på stora trumman och kräver deras 100 % iga medverkan, för att hjälpa mig att fatta hur i helsicke det ska vara... men nu tror jag att jag ger upp för ikväll, jag måste ju vara fräsch och vacker till i morgon, när jag ska göra stan, min favoritstad Halmstad.
Sov så gott och kram på er alla från blogg//mormor Gullabritta.
Det är faktiskt lite skönt att komma hemifrån då och då och bara få göra vad man själv vill och slippa dom gamla vanliga tråkiga rutinerna..
Nu har jag tittat på Lets Dance och det är alltid lika inspirerande, där hade det varit fräckt att vara med, tänk er att sväva ut i det blå med en proffessionell danspartner i sina armar, med tjusiga kläder och fina frisyrer och publik på plats och för att inte tala om all TV-publik
Det sägs att det ska vara nyttigt att fantisera, det finns väl nåt ordstäv som säger " håll drömmarna levande " och det är just det som jag håller på med nu och fastän det bara är drömmar, så har jag jäkligt roligt under tiden...För att vara realistisk, så är det väl det närmaste man kommer.
Ville ha ut mina bloggar på bloggtoppen och bloggportalen, men jag lyckas inte. Jag vill gärna att fler ska kunna läsa dom.
Har någon lite tips om hur man gör. Jag lyckas registrera mig, men sedan klarar jag inte resten. Det ska ju gå att
få ut det man skriver automatiskt till dom här olika bloggställena, som har många läsare.
Ja, ni hör,ni hör.. jag har åldern emot mig, börjar nog bli lite smågammal , så det är inte helt enkelt, det här med datakunskap.
Nu för tiden så får ju alla ungar IT teknik med vällingen, medan vi gamlingar, får försöka klura ut på egen hand, hur det ska va...jag lovar att det blir många hjärnceller, som nästan dör eller åtminstone kryper ihop och gömmer sig nånstans i min skrynkliga hjärna, när jag slår på stora trumman och kräver deras 100 % iga medverkan, för att hjälpa mig att fatta hur i helsicke det ska vara... men nu tror jag att jag ger upp för ikväll, jag måste ju vara fräsch och vacker till i morgon, när jag ska göra stan, min favoritstad Halmstad.
Sov så gott och kram på er alla från blogg//mormor Gullabritta.
test
test
Det har hänt nåt underbart i farmors//mm liv
Ja, var och hur ska jag börja, när jag ska berätta något , som har berört och berör mitt hjärta och mina känslor, så det nästan gör ont i kroppen
Det är som om det rusar runt glädje, lycka, sorg, tvivel,och en alldeles, alldeles underbar kärlekshymn i mitt varma sjudande blod och gör mig till en otroligt genomlycklig människa idag.
Det är som om en , av alla pusselbitar har hittat sin plats igen och fyller ut ett av dom svarta ,tomma fula hål, som gapade stort emot mig och bara genom att läka , ett av hålen , så ger det mitt liv,
ännu en dimension
ännu mer kärlek och upprättelse,
Bara genom att lysa och visa sin existens och vara villig att ta sin rättmätiga plats i mitt familjepussel och utöka den underbara familj som jag redan hade innan.. och ta del av oss alla.
Jag kan för första gången i mitt vuxna liv få kalla mig för faster och uppleva att mina brors barn självmant söker upp mig, för att dom saknar sina blodsband.
För att dom själva känner att dom saknar den delen av sitt liv och för att dom också upplever, förhoppningsvis, att det också skulle berika deras egna vuxna liv nu och i en framtid.
Jag hoppas dom förstår och känner, att detta som händer , är precis lika viktigt för mig, som dom tycker, att det är för dom.
Förutom min alldeles egna alldeles otroliga familj, min man , mina barn och numer också mina barnbarn,
har jag aldrig fått känna, att jag har en fungerande grundfamilj i mina syskon och inte heller i deras barn ...och jag har saknat det så otroligt mycket under alla dessa år, det har varit så tomt, öde och kallt.,
Jag har kännt att jag inte har velat tränga mig på , trodde väl kanske inte att dom var intresserade eller att det inte vore bra för dom ,
att dom hade fullt upp med sina egna liv och var nöjda med den situationen, som dom befann sig i och att dom för längesedan hade accepterat, att deras pappa inte var stark nog, att vara den pappa som han borde ha varit.
och att vi övriga på hans sida hade glömt, eller inte var intresserade eller något annat.....det finns så mycket tankar och så många funderingar...
Kunde jag ha underlättat på något sätt, för att vi skulle ha kunnat ha en nära relation, genom åren. ??
Har jag åsamkat dessa mina brorsbarn, något lidande,
har dom någon gång trott, att jag inte ville träffa dom, ?
Har dom kännt sig svikna av mig också,
har dom undrat...var är hon, var är vår pappas familj och vill dom inte veta av oss. ??,
Har dom gråtit tårar och fått sår i hjärtat och kännt sig alldeles övergivna av mig också ...
Jag blir alldeles förtvivlad när jag tänker dessa tankar.
Jag vet ju samtidigt att dom har vuxit upp hos två fina och respekterade människor, som alldeles säkert har gjort allt vad dom förmår, för att ta hand om sina "fosterhemsplacerade " barn och älskar dom så mycket som någon kan begära,
och gett dom en trygg och fin barndom och uppväxt.
Det är ingen tvekan alls om det och det hörs när jag mailar och pratar med brorsbarnen
att dom har fått en bra uppfostran och har blivit två sociala, djupa och trevliga unga människor., som har en nära och fin relation till sina föräldrar, så tack gode gud, för att ni har funnits och finns.
Jag vet , eftersom jag själv har tagit om hand barn och ungdomar i familjehemsplaceringar,, att det inte är en lätt uppgift, att bli ställföreträdande föräldrar, till barn, som förlorat sin trygghet, av olika anledningar.
Det är så mycket som ska klaffa, personkemin ska stämma och man ska fortsätta arbeta med något,, som någon annan har påbörjat och det är inte alltid det är, som man tror att det är...man ställs inför många, komplicerade och svåra situationer, där man inte vet, om man gör rätt eller fel..
När jag då tänker tillbaka, så kommer frågor inför mig , som varför inte jag lika gärna kunde ställt upp och tagit hand om dessa barnen, min älskade brors små barn...
varför talade ingen om för mig, direkt när det gick dåligt ?,
varför blev inte jag tillfrågad ?
Jag är inte alls säker på att det skulle varit bättre för barnen, men det skulle definitivt, varit bättre för mig själv och framförallt för min bror, att få känna, att det var hans egen familj, hans eget kött och blod, som ställde upp, när det nu inte gick bra för honom själv och när hans lilla familj rasade.
Ja, det finns, som ni märker många frågor och funderingar och många,många varför..det går inte att göra något ogjort, men det går att göra... det bästa av den framtid vi har...
Idag är också min bror Lasse, lycklig,förväntansfull och full av försiktigt framtidshopp.
Han har fått ytterligare anledning att försöka leva sitt liv på ett sådant sätt, att han kan börja lära känna sina barn på nytt och kanske skapa sig en någorlunda fungerande social tillvaro och relation till dom .
Han känner idag en spirande och försiktig glädje och vågar kanske tro , att också han har ett människovärde, trots sitt
miserabla och tragiska liv ( han har ju dessutom haft samma , kaotiska, barndom som jag själv har haft )
Nu ska vi träffas alla och sammanstråla i Partille kyrka och tillsammans bära ett alldeles, nytt litet oskyldigt barn till dopet, lilla Alva Magnolia och önska henne ett långt, lyckligt och tryggt liv tillsammans med sina unga och lyckliga föräldrar .
Det blir en stor dag för oss alla, det blir en återförening, som jag hoppas, blir grunden och spjutspetsen till en ljusare framtid och till ett väl fungerande familjeliv ,där vi kan lära känna och finnas till för varandra och äntligen få uppleva
att vi tillhör en och samma ådra ....och där jag äntligen får känna att jag är en faster att räkna med och där mina barn , för första gången, får träffa sina alldeles nya kusiner... det ser dom också fram emot med tillförsikt !!.
Puss, mina älskade brorsbarn, om ni bara kunde förstå vad ni tillför mitt liv och hur lycklig jag är idag .
Er egna faster Gullabritta
Det är som om det rusar runt glädje, lycka, sorg, tvivel,och en alldeles, alldeles underbar kärlekshymn i mitt varma sjudande blod och gör mig till en otroligt genomlycklig människa idag.
Det är som om en , av alla pusselbitar har hittat sin plats igen och fyller ut ett av dom svarta ,tomma fula hål, som gapade stort emot mig och bara genom att läka , ett av hålen , så ger det mitt liv,
ännu en dimension
ännu mer kärlek och upprättelse,
Bara genom att lysa och visa sin existens och vara villig att ta sin rättmätiga plats i mitt familjepussel och utöka den underbara familj som jag redan hade innan.. och ta del av oss alla.
Jag kan för första gången i mitt vuxna liv få kalla mig för faster och uppleva att mina brors barn självmant söker upp mig, för att dom saknar sina blodsband.
För att dom själva känner att dom saknar den delen av sitt liv och för att dom också upplever, förhoppningsvis, att det också skulle berika deras egna vuxna liv nu och i en framtid.
Jag hoppas dom förstår och känner, att detta som händer , är precis lika viktigt för mig, som dom tycker, att det är för dom.
Förutom min alldeles egna alldeles otroliga familj, min man , mina barn och numer också mina barnbarn,
har jag aldrig fått känna, att jag har en fungerande grundfamilj i mina syskon och inte heller i deras barn ...och jag har saknat det så otroligt mycket under alla dessa år, det har varit så tomt, öde och kallt.,
Jag har kännt att jag inte har velat tränga mig på , trodde väl kanske inte att dom var intresserade eller att det inte vore bra för dom ,
att dom hade fullt upp med sina egna liv och var nöjda med den situationen, som dom befann sig i och att dom för längesedan hade accepterat, att deras pappa inte var stark nog, att vara den pappa som han borde ha varit.
och att vi övriga på hans sida hade glömt, eller inte var intresserade eller något annat.....det finns så mycket tankar och så många funderingar...
Kunde jag ha underlättat på något sätt, för att vi skulle ha kunnat ha en nära relation, genom åren. ??
Har jag åsamkat dessa mina brorsbarn, något lidande,
har dom någon gång trott, att jag inte ville träffa dom, ?
Har dom kännt sig svikna av mig också,
har dom undrat...var är hon, var är vår pappas familj och vill dom inte veta av oss. ??,
Har dom gråtit tårar och fått sår i hjärtat och kännt sig alldeles övergivna av mig också ...
Jag blir alldeles förtvivlad när jag tänker dessa tankar.
Jag vet ju samtidigt att dom har vuxit upp hos två fina och respekterade människor, som alldeles säkert har gjort allt vad dom förmår, för att ta hand om sina "fosterhemsplacerade " barn och älskar dom så mycket som någon kan begära,
och gett dom en trygg och fin barndom och uppväxt.
Det är ingen tvekan alls om det och det hörs när jag mailar och pratar med brorsbarnen
att dom har fått en bra uppfostran och har blivit två sociala, djupa och trevliga unga människor., som har en nära och fin relation till sina föräldrar, så tack gode gud, för att ni har funnits och finns.
Jag vet , eftersom jag själv har tagit om hand barn och ungdomar i familjehemsplaceringar,, att det inte är en lätt uppgift, att bli ställföreträdande föräldrar, till barn, som förlorat sin trygghet, av olika anledningar.
Det är så mycket som ska klaffa, personkemin ska stämma och man ska fortsätta arbeta med något,, som någon annan har påbörjat och det är inte alltid det är, som man tror att det är...man ställs inför många, komplicerade och svåra situationer, där man inte vet, om man gör rätt eller fel..
När jag då tänker tillbaka, så kommer frågor inför mig , som varför inte jag lika gärna kunde ställt upp och tagit hand om dessa barnen, min älskade brors små barn...
varför talade ingen om för mig, direkt när det gick dåligt ?,
varför blev inte jag tillfrågad ?
Jag är inte alls säker på att det skulle varit bättre för barnen, men det skulle definitivt, varit bättre för mig själv och framförallt för min bror, att få känna, att det var hans egen familj, hans eget kött och blod, som ställde upp, när det nu inte gick bra för honom själv och när hans lilla familj rasade.
Ja, det finns, som ni märker många frågor och funderingar och många,många varför..det går inte att göra något ogjort, men det går att göra... det bästa av den framtid vi har...
Idag är också min bror Lasse, lycklig,förväntansfull och full av försiktigt framtidshopp.
Han har fått ytterligare anledning att försöka leva sitt liv på ett sådant sätt, att han kan börja lära känna sina barn på nytt och kanske skapa sig en någorlunda fungerande social tillvaro och relation till dom .
Han känner idag en spirande och försiktig glädje och vågar kanske tro , att också han har ett människovärde, trots sitt
miserabla och tragiska liv ( han har ju dessutom haft samma , kaotiska, barndom som jag själv har haft )
Nu ska vi träffas alla och sammanstråla i Partille kyrka och tillsammans bära ett alldeles, nytt litet oskyldigt barn till dopet, lilla Alva Magnolia och önska henne ett långt, lyckligt och tryggt liv tillsammans med sina unga och lyckliga föräldrar .
Det blir en stor dag för oss alla, det blir en återförening, som jag hoppas, blir grunden och spjutspetsen till en ljusare framtid och till ett väl fungerande familjeliv ,där vi kan lära känna och finnas till för varandra och äntligen få uppleva
att vi tillhör en och samma ådra ....och där jag äntligen får känna att jag är en faster att räkna med och där mina barn , för första gången, får träffa sina alldeles nya kusiner... det ser dom också fram emot med tillförsikt !!.
Puss, mina älskade brorsbarn, om ni bara kunde förstå vad ni tillför mitt liv och hur lycklig jag är idag .
Er egna faster Gullabritta
